Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson blev smällpopulär och eftersom den verkade vara av det lättlästa slaget tänkte jag att varför inte, den kan man väl läsa. Allan Karlsson rymmer från äldreboendet på sin hundraårsdag och smiter från lillmaffian med en resväska full med pengar, lyckas ta sig igenom det mesta via slumpen och spriten. Parallellt berättas en levnadshistoria av samma art: utan bekymmer, moral eller engagemang spränger och super Allan Karlsson ner alla hinder han möter. Det handlar alltså om en käck nihilist vars superkraft är att vara sprithare. En episk skröna för 40-talister och andra som gillar att skrocka snarare än skratta. Inget fel på det, men inte min påse.

Vanligen jämförs spektaklet med Forrest Gump, vilket är en rimlig jämförelse då Allan Karlsson träffar och hjälper Franco, Truman, Mao, Stalin, Erlander med flera, bygger bomber och påverkar världshistorien på alla möjliga sätt, samt verkar lite udda som person. Själv tycker jag att Arto Paasilinna är närmre till hands, och en birollsinnehavare i hundraåringens rymning uttrycker pinsamt nog att de aktuella förvecklingarna är precis som i en Paasilinnaroman. En tokig resa, en udda gubbe och udda motparter, orimliga händelser och anspråk på humor. Jovisst märker man vem Jonasson vill skriva som.

Lika bra som Paasilinna är han dock inte, det är något med det enformiga superiet och extra allt på allt som saboterar. Immun mot bra 40-talisthumor är jag ju inte. Rätt person gillar nog detta mer än jag, men för oss andra: betänk fasan i att detta just nu filmatiseras med Robert Gustafsson i huvudrollen.