Det ska fan vara Åsa Ericsdotter att skriva en roman som heter Äktenskapsbrott och handlar om detsamma. Hennes prosalyrik förmedlar perfekt stora skeenden med små detaljer. Eller kanske snarare visar hur de stora skeendena faktiskt består av så små steg och tankar. Tidigare fick Ericsdotters böcker etiketten poesi, men från och med den förra verkar utgivaren ha erkänt att det är romaner hon skriver. Själv har jag alltid läst dem så.

I Äktenskapsbrott berättas om Niklas, och Niklas berättar glatt för berättaren. Han har affär. De har knullat tresiffrigt antal gånger. Jovisst, men mer än så, han vill inte välja heller.

Det är osentimentalt benat i otroheten. Högkänsligt och passionerat, ja, men inte sentimentalt. Inte heller cyniskt. Det formuleras icke objektiva men känslomässiga sanningar. Ämnet är gammalt men berättas med underrepresenterat perspektiv: Vännen som tvingas förhålla sig och bli medbrottsling. Igen. Hur situationen uppstår – för vissa lätt och för andra aldrig i livet – hur banalt det är, och hur själva brottet kan frossas i så. Niklas orimliga fantasier om att vara hemligt gift med två, vara far på olika håll. Att skryta med den fina kärleken man bara vill ge av? Uppblåstheten. Det krävs en vän som inte bara är medtvingad i kålsoppan, utan även lika god supare av densamma, för att verkligen förklara och vredgas bortom det banala. De har haft en affär ihop förr, Niklas och berättaren. Fler omkring henne har det också.

”Det började inte med mig, du hade alltid letat, jag var bara den första som var lika lättfotad som du. Folk har annars moraliska, flämtade du, betänkligheter, jag drog ner blixtlåset, sög av dig.

Det var först efteråt som vi blev förälskade.”

 […]

”Jag fattar inte. Jag har alltid velat ha mina män okända, utan efternamn och självbiografier, det du letar efter med Pia är så bisarrt, får jag säga, osmakligt.”

Det är inte munter läsning, och några svar eller rimliga upplösningar kan vi glömma. Skilja sig eller inte, affär eller snedsteg, berätta eller hålla käft tack, vad som är bäst eller värst att göra. Man undrar fortfarande. Strukturer spelar roll men är inte avgörande, möjlighet och vilja är olika saker. Varför skulle vi ens bedra varandra om vi inte såg världen på olika sätt?

”Hon har varit ensam om dig, det är naturligt, den andra kvinnan vet alltid mer än den första, hon blir den närmast förtrogna. Det är det som är orättvisan. Besittningsrätten är inte det säkraste kortet, det är de utomäktenskapliga som drar in storkovan. Världens äldsta historia.”

Storkovan? Jag vet inte jag. Men se här, detta är tankar och känslor som finns, beslut som tas eller struntas i. Nu vet du.

– – –

En annan sak: innerfliken på framsidan bör man undvika att läsa (och även samma på förlagets presentationssida). Jag är inte per automatik emot spoilers men här tyckte jag faktiskt att det var riktigt, riktigt dumt. Inte minst för att slutet då framstår som så mycket viktigare än jag vill se det.