Visst är det skönt att Neo kommer ut som inte liberal? Man har ju anat den utvecklingen ett tag, satt olika summor pengar på hur länge Mattias Svensson kommer bli kvar och så vidare. Den nya etiketten ”borgerlig” sägs ge bredare värden men jag ser bara en alliansvänlig version av Axess på uppgång alternativt fall. En kemisk bindning av Hägglundsk kultursidesskräck och Lundbergskt konstideal, som måste vara svår att hålla stabil i längden. Kul att man samtidigt lyfter fram Isobel Hadley-Kamptz efterlysning av en borgerlig idédebatt som inte bara handlar om hur Alliansen ska vinna valet, angående släppfesten av förra numret. Det vill säga numret som hade Carl Bildt på omslaget och en stor mysintervju med densamme.

Precis som då ges en alliansminister stort utrymme i det nya numret, men nu i rollen som skribent. Ulf Kristersson har bidragit med en essä på drygt tre uppslag om varför moderat politik i allmänhet och arbetslinjen i synnerhet är god socialpolitik. För barnens bästa. ”Debatten om barnfattigdom är för viktig för att slarvas bort i ytliga krav på höjda bidrag för dem som inte jobbar” menar Kristersson och följer upp med ett par spalter av ytlig problemformulering. Sedan ett uppslag om svårigheter med omhändertagande av barn och till sist ett annat om hur socialtjänstlagen fungerar. ”Avsikten är inte främst att leverera en nyhet, utan att beskriva viktiga styrkor och allvarliga problem i Sveriges förmåga att stå upp för barns rättigheter” säger han i den avslutande snabbintervjun och visst, det är inga nyheter att moderater i allmänhet föredrar att fokusera på enskilda individers förmåga oförmåga att skaffa jobb eller fostra barn ordentligt, istället för att tex använda sina sju sidor om ”allvarliga problem” i socialpolitiken till att haspla ur sig åtminstone ett omnämnande av den förändrade sjukförsäkringens effekter.

Paulina Neudings stora intervju med Bengt Ohlsson är ett riktigt sömnpiller. Man förstår varför han inte är så pigg på att diskutera själva frågan han startade en flera månader lång debatt om, eftersom han spontant inte klarar djupare tankar än mer eller mindre roliga drifter med södercentriskt kulturvänsterbeteende. Det kan vara kul med svepande raljans, även när man inte håller med, men någon cover story är det knappast. Substanslösheten märks också på de ledande frågorna, som oftast fiskar förgäves, och på den inledande fixeringen vid en utspilld kaffekopp och att Ohlsson tycker det är pinsamt att sitta vid en bild på sig själv.

Mest framträdande som nytt inslag är dock utrymmet Johan Wennström skänkts att breda ut sig som lovande padawan i jedi-orden av konservativ behärskning. Det börjar i ett par uppslag där han får döma ut några olika konstverk på basis att konsten är ”negativ”, sedan följer både en intervju med Isabella Löwengrip och en recension av hennes nya bok där båda mest handlar om att det är gött att vara glad och framgångsrik och dumt att inte vara det. Hellre rik och frisk än fattig och sjuk! Bara att satsa. Men faran lurar i mörkret – enligt Wennström idealiseras lidandets estetik idag, av företrädesvis etablerade kulturskribenter samt Quetzala Blanco, medan de uppbyggliga förebilderna som Isabella Löwengrip föraktas. Kulturskribenterna vill suga livsglädjen ur oss. Man får helt enkelt inte vara duktig i jantesverige!

[Wennström:] – I medierna brukar det slentrianmässigt deklareras att ”en duktig flicka” är någonting väldigt fel.

[Löwengrip:] – Jag är en duktig flicka och ser inte något negativt med det. Jag har alltid haft ett eget driv.

Jahaja, se där, Johan Wennström är inkapabel att skilja på problematiseringar av duktighet som könat ideal och på att spotta själva duktigheten i ansiktet. Inga nyheter synes än. Något mer oväntat är dock att intervjun avslutas med en stor blinkande skylt som ändå ignoreras:

[Wennström:] – Ångest, oro och depression ökar kraftigt bland unga. Vad tror du det beror på?

[Löwengrip:] – Det är krocken mellan enorm press på unga samtidigt som de inte får sticka ut och lyckas. Jag pratar mycket med unga tjejer. Jag får över 250 mail om dagen och ungefär 50 skickar jag till Bris för att det är så pass allvarligt … Jag försöker starta ett nytt Bris, ett privat.

– I de mejlen handlar det ofta om att det är för mycket prestation. Det bör man fundera över om man presterar för sin egen skull eller på grund av någon annan.

Tjohej! Ja det var väl, minus nonsens om att man inte ”får” sticka ut och lyckas, i princip samma problematik som ”kultursidorna” texten nyss kritiserade brukar lägga fram om duktighet. Det är också märkligt att kultursidorna, precis som i Bengt Ohlsson-intervjun, tillskrivs sådan enorm makt över långt fler områden än bara kulturvärlden, samtidigt som den uppenbara, och i samma text betonade, framgången som Löwengrip haft ignoreras helt som maktfaktor.

Via omslagslöftet att Katrine Kielos sågas skriver Mattias Svensson en recension av Det enda könet som faktiskt inte alls är någon sågning, men det passar väl bra i positioneringen att man skriver så. Förutom att språket kallas ”tjackpundarprosa” presenteras i själva verket knappt någon kritik mot bokens innehåll. Istället uttrycks intresse för teserna, men med invändningen att inga förslag läggs fram, samt en stilla undran om vem Kielos polemiserar mot. Det första är en ideologisk skiljelinje jag unnar Svensson att bevista den andra sidan av, då jag läser boken som presentation av ett perspektiv och inte en manual för praktisk politik. Det sista vore kanske en relevant fråga om det inte var så att systemet Kielos klär av i det enda könet faktiskt lever och frodas även utan att någon debattör (”debejter” som Bengt Ohlsson sa i sin roligaste stund) måste slå vakt om det. Det enda könet går i polemik mot en ekonomisk realitet, inte mot enskilda förespråkare. Men recensionen är ändå en av de mest läsvärda texterna i numret.

Jo, visst, som du märker är det fortfarande fullt av liberalism i Neo instoppad mellan konstkritiken, nojan för iranska kärnvapen samt Per Gudmundson-alster om islamism. Till exempel en artikel om droglegalisering som möjlig lösning på mordvågen i latinamerika, en annan om för lättvindigt frihetsberövande i häktet och så lite om alkohol förstås. Men nog är det profetiskt att omslaget består av en bild där den påmålade livsglada färgen rinner av borgerlighetens känslokalla kranium. Man föreställer sig hur den käcka liberalismen på Timbros kyrkogårdsrejv upphör som en utdriven voodooförbannelse när man knäpper med fingrarna, och allt som är kvar är stela skelett på DJ-battle mellan Ulf Kristersson och Carl Bildt. Där har du negativ konst.