Det är inte förvånande att Lena Andersons nya roman Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek snarare än bara en roman dessutom framstår som en essä om kärlekens, men kanske framför allt om förälskelsens, egenskaper. Andersson är inte främmande för att driva en tes, om en säger. Detta naturligtvis inte en nackdel, utan en fröjd.

Romanens protagonist Ester Nilsson går upp i förälskelse. Konstnären Hugo Rask påträffas genom Esters medverkan i en föreläsning om hans konstnärskap, och efter en tids besatthet av honom och förnekelse av densamma – utan att något särskilt egentligen hänt – lämnar Ester sin bekväma partner för att vara fri att följa upp. Det går sådär. Hugo Rask är svåråtkomlig, men välkomnar som det passar honom hennes sällskap, och visst låter han sig till slut föras till Esters säng några gånger. En knapp veckas samvaro av det slaget och käftarna slår igen definitivt. När den samvaron är över lika plötsligt och oförklarligt som den inletts övergår trånandet i ren plåga, nattlig terror av utebliven kontakt. Säg inte att du inte känner igen dig.

Du kan läsa detta som en tripp ner i dina egna värsta stunder, en igenkänning du kanske helst inte vill ha. Från början till slut analyserar Ester läget in absurdum, ältar detaljer och eventuella felsteg. Ofta blandar hon klarsyn med berusning, som i återfallet:

”De omfamnade inte varandra som andra omkring dem gjorde. Hon tänkte att det var ett bra tecken, deras kroppar hade fortfarande laddning. Att hon fortfarande tänkte i tecken var inte bra, tänkte hon i medvetandets bortre regioner, utan symbolen för hennes ofrihet.”

Som att vara full, och inse från någon punkt i sinnet att en börjat få storhetsvansinnet som en uttryckligen tänkt innan att det skulle undvikas … och sen: skit samma, nu kör vi ändå!

När det blir för plågsamt hittar igenkännaren sin tröst i teserna.

”Det finns ett motstånd hos den som vill bort, en rädsla för det okända, för krånglet och för att ångra sig. Den som inte vill bli lämnad ska utnyttja det motståndet.”

”Människor med långt avstånd till andra är ofta snälla. De utövar snällhetens gester, som inget kostar.”

Saker som låter bra. Det är som sagt en fröjd.

Dock att den är bedräglig.

Fröjden att se förklaringar i tryck ligger väldigt nära denna förälskades självbedrägeri som romanen också skildrar. Vad ska du med dessa exakta beskrivningar till? Du törstar efter förklaring lika mycket som Ester Nilsson gör. Och hur exakta är egentligen dessa beskrivningar? De är hämtade från var? Utsagorna är inte en gurus sanning, det är Ester Nilssons tankar, när hon är mitt uppe i det desperata famlandet efter förklaring och en kod som inte kan knäckas.

En tid före det att Hugo Rask ligger med Ester Nilsson för första gången ältar hon hur hon kanske missat en chans:

– Så vad gör vi nu?
Hon blev för nervös för att höra att det inte var en fråga utan en invit.
– Vad menar du? sa hon, och dödade så det han försökt att åstadkomma.
– Vi fortsätter väl prata som vi alltid gör?
[…]
En smula verbal tafatthet hade gynnat henne sexuellt. Då hade kroppen tvingats jobba lite den också.

Det sista är vad den självutnämnde överanalyseraren på allvar tror. Men det är inte sant. Möjligen svarar Ester fel, men nog fanns det ord att svara ”rätt” med. Ändå kan inte hennes handlingar göra skillnad i den relation hon söker, och det är den enda sanning hon behöver.

Att läsa romanen med samma distans som hon behöver är inte heller lätt. Det är ändå styrkan. Lena Andersson har inte förklarat utsattheten och maktobalansen, hon skildrar den.