Jbara drömmer sig bort från den lilla fattiga byn. Hon funderar på att slänga sig framför bussen som ibland kör förbi, bara för att tvinga den att stanna och få se hur den ser ut inuti. Om hon inte blir påkörd och dör.

”Det skulle bara innebära en snabbiljett till helvetet där min lilla mus får brinna för allt hemskt den gjort. Men talar nån om allt bra den har gjort? Nej. Varför inte?”

Saphia Azzeddines roman Sånt jag berättar för Allah (utgiven 2011 på svenska, på franska 2008) är berättad som just den sextonåriga herdeflickans monolog till och om Gud. Det konstanta ifrågasättandet till trots är det inte en kritik av religionen eller tron, utan av omgivningens dumhet och hyckel och inte minst av patriarkatet och klassamhället.

Jbara säljer sin kropp, för att det är ett självklart val. Sex är inte till för henne, det är en värdesak, och hon är fattig. Att hennes kropp är en vara får hon lära sig tidigt av såväl främlingar som familj. Modern menar att det som är mest haram av allt är att inte vara oskuld. Miloud köper hennes kropp regelbundet för en fruktyoghurt. Fadern anser dottern vara förbrukad så snart detta uppdagas, av att hon blir gravid. Så varför skulle hon inte ta den välfyllda rosa väskan som en dag faller av en buss, och dra någonstans där det betalas bättre?

Väskans innehåll räcker inte långt, men Jbara får snart jobb som husa i en rik familj där personalen behandlas som luft. I den rika låtsasvärlden är allt lika flärdfullt som det är absurt.

”Jbara! Jbara! Jbara! Ibland använder de munnen, andra gånger en pingla. Idag ropar Lalla Malika på mig för att jag ska hämta hennes pingla. Det är humor.”

”Deras Porsche Cayenne står med motorn på. Familjen är klar att åka. De ska på spa. Vid havet. För att komma i form igen… För de är väldigt trötta. Väldigt trötta.”

När mannen i huset våldtar henne, fortfarande på ett sätt som antyder att hon är som luft, är det första gången hon inte ens får något tillbaka. Han kan göra detta igen och hon kan inte göra ett skit. Tillsammans med kollegan Latifa tar hon sig in till stans klubbar för att hitta män som åtminstone betalar, och där får hon snart de mest förmögnas uppmärksamhet. Träffsäkra kommentarer ringar in dessas hyckel.

”De beställer in te och vattenpipor. Alkohol är förbjudet inom islam och eftersom schejkerna är goda muslimer dricker de inte. Däremot knullar de värre än de värsta horor!”

Hon hånar schejkernas fixering vid tavlor på mystiska kvinnor. De älskar att avbilda kvinnor på ett sätt som erotiserar samma prostitution som för Jbara är krass verklighet. ”Varför har aldrig nån målat av en fattig kvinna med en kuk i munnen och pengar i handen? Så ser min verklighet ut.” Dessa män har valet att vara ärbara eller inte, hon har inte det, men ändå är det är hon och de andra kvinnorna som får sitta i fängelse när snuten besökt schejkernas fest. Män kan tryggt låtsas som om deras kukar inte är inblandade i prostitutionen, radera dem från avbildningarna, muta sig bort från arresten.

Azzeddine har med Jbaras monolog författat ett arabiskt SCUM-manifest. Vreden från fattigdom och förtryck, gestaltad med en cynisk röst som inte är till för vår snyftarläsning. Här finns inget tryggt avstånd och exotiserande av arabiskt patriarkat, det är de franska sexturisterna som står för exotiseringen av Jbaras ”arabiska fitta”. Här finns ingen trösterik klättring från botten till topp, för hennes tillfälliga bättre levnadsstandard kan alltid tas ifrån henne. Men det är jävligt rolig läsning. Jbara ser rakt igenom alla och är smartare än dem, men för det har hon inte ett skit. Just därför låter sarkasmerna så vassa.