Man har på ett sätt ordning och reda på normer och haram som vuxen. Vad som är förbjudet och vad som går an. I de tidiga tonåren finns bara ett virrvarr, ett trassel av den lokala mängden ungars egna tolkningar av brottstycken som de hämtat från sina närmaste vuxna och äldre syskon. Skryta lagom om sina erövringar och lämna rätt detaljer gäller även för vuxna, men vilken tonåring vet egentligen vad som är lagom och rätt i lilla Clèves, där Marie Darrieussecq placerat den tonårskåta protagonisten Solange?

Flickan i Clèves utspelar sig i en fiktiv by i sydvästra Frankrike, nästan vid havet men inte riktigt, på det att avståndet då ger Atlanten ett romantiskt skimmer för Solange. På samma sätt är nattklubben Milord en närliggande men bara halvt åtkomlig plats. Där ger ändå redan hennes första besök henne en sexuell erfarenhet som blir en stadig fantasi, som sätter nivån för längtan och förväntningar. Ett brandmansfinger som ”halkar in i hennes kön” medan favoritlåten Billie Jean spelas, han är en uppenbart osympatisk snubbe men som snabbt lämnas därhän med kuken hängandes, vilket gör att Solange kan sortera bort allt problematiskt och bara minnas en eggande försmak och dessutom drömma ihop en relation med någon hon aldrig ens träffar igen.

Det utspelar sig alltså på åttiotalet, uppdelat i tre kronologiskt raka delar med de talande rubrikerna Att få det, Att göra det, samt Att göra det igen. Darrieussecq benämner konsekvent Solange som ”hon”, men trots berättandet i tredje person skriver hon fram Solanges eget perspektiv. Det ger närhet och viss distans samtidigt. Det är vad Solange tänker och känner som är relevant, inte vad som händer henne, hon är ett otvetydigt subjekt. Det är viktigt, eftersom hennes sexuella utforskande naturligtvis är hårt villkorat av såväl kön som klass, vilket med annan språklig utformning kunde dräpa möjligheten att se hennes agens eller uppriktigt skyddande naivitet. Översatt till svenska blir det lite besvärligt ibland, om en annan kvinna kommer in och lika gärna kan åsyftas med ”hon”, men den syftningsförvirringen är bara sporadisk och snabbt övergående där den förekommer. Likartat är det ibland förvirrande att hennes egna repliker är skrivna i kursivt, och inte mellan citationstecken som andras, men samtidigt förhöjande för känslan av att fortfarande vara inne i hennes huvud. Som när man hör sig prata inifrån med hörlurar på. Det är varken den ”manliga” eller ”kvinnliga” blicken som skrivs, det är flickans rakt igenom.

Det är i samband med hennes andra fas i sexuell erfarenhet som hon också inser sin plats i samhället. På fest hos den rika Laetitia d’Urbide, en lite äldre uttråkad gothtjej med vilda fester, går det först upp för henne att klasskamraten Delphine är portvaktsdotter och inte prinsessan på slottet som hon låtit tro, och tillbaka i ansiktet får hon (och läsaren) sedan att hennes egen pappa aldrig varit pilot utan bara en lätt försupen steward. Hon har noterat förekomsten av rikedom men först nu insett att hon är av ”samma sort” som ungkarlen och losertypen M. Bihotz som alltid barnvaktat henne, att hon är bonnig arbetarklass. Kort därefter följer hon den lite äldre Arnaud till ett av slottets många sovrum, där han byter sitt gymnasieintellektuella föreläsande mot direkt föraktfulla kommentarer om hennes oerfarenhet, samtidigt som han ska få henne att suga av honom. Villkoren för den unga sexualiteten tydliggörs skarpt, men samtidigt också hur enträgen hon är oavsett. Det är hon som skulle ha velat mer efteråt.

Denna olidliga väntan. Så att hon var vuxen. Det som kallas kvinna. Så att hon visste vad livet går ut på, hur mitt liv kommer att te sig, vem jag kommer att vara. Så att jag kunde komma, gå, ringa, prata, ge mig av. Knulla. Knulla. Ta hela jorden och knulla.

Hon ser sig själv som en jätte som klmarar sig fast vid jorden, pressad mot jorden och som gnider sig, hindrar planetens rotation och penetrerar den ända in till lavan, ända in till det okända.

Inte förrän hon året senare i tredje delen förför sin forna barnvakt M. Bihotz, fortfarande otillfredsställd av den pretentiösa och själviske Arnaud, får hon tillstymmelse till egen kontroll. Kanske just för att det är hemligt, för att det är han som måste tveka och göra motstånd när hon förvisso inte är ett barn men inte heller myndig än. ”Hon förvandlar sig till en hänsynslös Lolita” står det på baksidestexten, men det är ju direkt stötande eftersom Nabokovs Lolita är fucking tolv år gammal. Hon hittar det tyvärr mest jämlika hon kan få tillgång till, snarare.

Det är rätt skönt att jag helt missat att titeln (på franska bara Clèves) och namnet på den fiktiva byn anspelar på sextonhundratalsromanen Prinsessan de Clèves, eftersom jag varken läst denna eller känner att det jag kan läsa mig till om den har så mycket relevans. Snarare får jag intrycket att Darrieussecq dragit till med det namnet medan hon skrev eftersom den var i ropet 2009 ungefär när hon måste suttit med den. Det gällde då att Sarkozy hade skyllt kravallerna i Paris förorter 2005 på den gamla romanen och dess likar. (Lol, asså, tänk om Reinfeldt sagt nåt motsvarande när det var stök i Husby. Frankrike är klart mer intellektuellt inriktat i sitt politikertugg men det ger då knappast smartare slutsatser.)

Oavsett måste den referensen vara en smart maskering mot de ofrånkomliga biografiska tolkningarna, med tanke på Darrieussecq själv och hennes uppväxt i Bayonne i franska Baskien.