Johan är ett tjockt och lyckligt barn ända tills mellanstadiet tar slut, varvid han plötsligt tvingas genomlida högstadiet under brutal mobbning. Istället för att gå färdigt gymnasiet hittar han sedan sin revansch genom hård träning och steroider, men det som först blir ett välkomnande sammanhang och en ny lycklig period i Johans liv börjar snart barka åt helvete.

Förutom en kort upptakt placerad längre fram i tiden börjar Henrik Bromanders romandebut Riv alla tempel med den typ av berättarstil som känns igen från hans tecknade serier. Likt exempelvis fascisten Erik i mästerverket Smålands mörker berättar protagonisten själv i första person, med ett språk och tilltal likt det i memoarer; detaljrikt och förklarande, som mer till en tänkt mottagare än inåtvänt, och som dåtid från en obestämd punkt längre fram i tiden. Också den brutala mobbningen av Johan känns igen från Bromanders tidigare tematik och explicita våldsskildringar, det har ofta krossats både kropp och själ i hans serier. Förutom ufrysning och vanligt stryk får Johan i den värsta scenen ett hotfullt hembesök av sin värsta mobbare och forne bästis Thorfinn. Han tvingas även ställa upp i uppgjorda slagsmål under skanderande av öknamnet ”Japanen”, givet honom enligt logiken att sumobrottare som ju är tjocka kommer från Japan (en absolut genialisk gestaltning av det banala och barnsliga sinnet för humor hos förpubbeungar). Jag föreställer mig ofta under läsningen av de första avsnitten hur allt skulle ha sett ut som tecknad serie, i Bromanders typiska stil, lite som när man hört en författare läsa högt och inte kan låta bli att höra den rösten varje gång man sedan läser nya verk av hen.

Men Riv alla tempel frångår snart det bekanta berättandet och rör sig mer mot roman i sin egen rätt. Språket börjar förändras, långsamt och stegvis. Redan efter sextio sidor, ungefär där gymvärlden inträder och Johans kroppsliga förändring börjar, skiftar närvaron och slutar kännas tillbakablickande trots att tempus ännu är preteritum. Inledande ”jag” i många meningar försvinner, så att de börjar redan i aktiv handling med bara ett verb. Gjorde det och det. Tänkte det och det. Det är så effektivt förflyttat att jag inte heller märker när presens några kapitel senare inträder och nuet redan är kommet (den inledande scenen pekar dock mot att det finns en lång väg kvar av detta). Fler skiftningar i tempus eller tilltal kommer inte, men språket fortsätter förändras i takt med Johans nya kurer och hans snart vikande mentala och fysiska hälsa. Paranoia, inre röster och aggressiva utspel och till sist minnesluckor kommer tillsammans med allt kortare meningar och utelämnanden.

Slående med byggarkulturen såvitt den är skildrad här är likheten med ätstörningar. Johans fixering vid hälsosam kost och stenkoll på näringslära är precis som med en anorektikers besatthet av samma saker. Lätt att maskera som hälsosamt, men samtidigt inte värt mycket då det kombineras med de nedbrytande vanorna droger respektive svält. Likheterna med ätstörningar blottar också byggarmännens komplexa genuskoder, inte som i att de tuffa byggarna egentligen är feminina som bantar och har sig (trams), utan för att det visar hur kontexten kan göra lite vad som helst till maskulint bara det är lokalt överenskommet (gemensamt för alla maskuliniteter). Det märks via allt från kostsnacket eller fåfängan till deras dyrkan av den fiktiva självhjälpsboken, skriven av en framgångsrik byggare vid namn Foresti, vars machoformuleringar ändå mest innehåller samma sorts tugg som i den mer feminint kodade The Secret och liknande semifascistisk smörja.

Preppning blir för Johan till en ideologi, och steroiderna har inte bara effekt på det fysiska. Han blir redan från starten omväxlande hög och låg på sitt bruk, och drömmer under de mest maniska stunderna om ett samhälle som ersätter ångestdämpande medicin mot steroider. Men hans problem är knappast byggda av ”bola”. Johans kurande är ett självskadebeteende, återigen likt andra ätstörningar, och ju längre fram i förödelsen desto mer explicit blir detta. Mot slutet använder han medvetet samma nål upprepade gånger bara för att svedan av en trubbig nål blivit lika viktig som själva ampullen. Redan under högstadiet finns självskadebeteendet med, då Johan dricker av olika kemikalier ur städskrubben för att straffa sig och flytta smärtan till något konkret. Han undviker ända till slutet att möta sin ångest, så när kärleken blir besvärlig, gemenskapen börjar svika på gymmet, eller framför allt när fadern dör, då saknar han sätt att hantera det. Siktet bara på nya orealistiska mål.

Bromander skildrar alltså preppningen utan skönmålning, men det är knappast en enkel sedelärande berättelse om farorna med dopning. Det handlar mer om ångesten som finns där under, och kunde lika gärna varit nån annan skit som Johan sysslat med för att fly, om det nu inte varit så lämpligt att kroppslig revansch och tillhörande fixering blir verktyget för den tjockismobbade med wrestlingplanscher över hela pojkrummet.

Tyvärr har romanen pumpats upp till att bli en si sådär hundra sidor för lång. Det blir aldrig ointressant, men i början av andra hälften känns det lite som när Johan nått sin första frustrerande platå efter en stadig kurva uppåt, och man längtar efter de tyngre dramaturgiska preparaten. Men det är bara att fortsätta trycka ändå, för slutet är tack och lov briljant.

Utdrag ur några avsnitt i Riv alla tempel har publicerats i Ett lysande namn.