Ljugomannen

barakram

Den litterära ambitionen höjs ett snäpp i den tredje av Henrik Bromanders romansvit på temat manlighet. Där de första två var relativt rakt berättade i första person, har Bara en kram en inramning med metaperspektiv där du, läsaren, har hittat protagonistens dator på gatan. Från denna redovisas innehållet parallellt, det är en dagbok och ett manus till en roman. Allt skrivet av Jens Svanström, en killfeministisk och creddtörstig nöjeskrönikör som plötsligt blir chefredaktör när gratistidningen han skriver för ska stöpas om i hippare format.

I början av de fem år som dagboken skildrar försöker Jens göra sig ett namn i Göteborgs indiekretsar, med sin halvdana klubb på båtkrogen Rio Rio och de provokativa krönikorna gratistidningen. Det går knackigt ekonomisk på båda fronter, klubben går back och frilansarvodet är magert, men Jens fortsätter försöka. Halvt svältande, fullt festande. Han har i alla fall en lägenhet i Majorna, det hade han aldrig vågat tro när han växte upp i Borås! Antagligen är det en fördel när han ska få ragg.

Hon gick i tvåan på Schillerska och var intresserad av ”foto och Foucault”. Älskar intellektuella tjejer. Viskade i hennes öra att jag hade en Sophia Calle-bok hemma som borde titta i. Taxi hem till mig. Belle & Sebastian på stereon, folköl och Luckies till det. Romantiskt fastän hon klagade på att det var kvavt. Ja, ja, jag vet. Bra anledning till att klä av sig. Smekte henne medan hon bläddrade i Sophie Calle-boken. Rätt dirty.

Subkulturkoderna och dagboksformatet tillåter ett stort mått av klichéer, trovärdiga i skildringen av en posör som Jens. Trots att han uppger att han kan vara helt ärlig och skriva vad han vill i dagboken visas inga ofiltrerade tankar. Han håller tillbaka ibland, och kan heller inte låta bli att positionera sig ideologiskt och kulturellt, även i en text som ingen förväntats läsa. Genom hans redigerade perspektiv anar vi naturligtvis ändå att hans fasad inte riktigt speglar hans person. En som verkar älska hans fasad är dock gamle tidningskungen Kent, som har återvänt till Sverige till synes endast för att frälsa vår posör med en chefredaktörstjänst då tidningen köps upp och kläs om. Nu lossnar det!

I romanen som Jens skriver på skildras en man som bestämmer sig för att börja våldta kvinnor. En finanskille som en dag märker att han får en kick av skräcken från en okänd kvinna som går framför honom på natten, och som sedan målmedvetet börjar studera övergrepp på film och även träna jiu-jitsu för att lära sig bryta armarna på sina offer. Från början saknas något egentligt sexuellt intresse från honom, men till slut följer det liksom med på vägen. Pressen kallar honom ”Judomannen”, ett felaktigt epitet han ändå omhuldar i sin lust att bli ökänd.

Det är en bedrift av Bromander att genom Jens författa ett manus som inte är illa skrivet (hur outhärdligt vore inte det att läsa!), men på andra sätt uselt. Texten är både fånig och genuint otäck av våldsamheter. Vad Jens vill säga är förstås problemet. Samtidigt som han i romanen skriver om våldtäkter som noggrant överlagda handlingar av en depraverad kicksökare (naturligtvis från den onda finansbranschen!), blottar han mestadels omedvetet en konkurrerande bild i dagboken, där han själv är förövaren. Verklighetens våldtäkter sker efter krogragg, på jobbfester med däckade kollegor, och övergrepp på olika nivåer hänger ihop med varandra så att de lägre pekar mot de värre. Jens skryter rentav i dagboken om hur han lurar en praktikant att testa sexleksaker och ge utförliga recensioner till honom, till ett reportage som aldrig funnits, eftersom allt i förövarens värld kan reduceras till ett skämt.

Krocken mellan Jens övergrepp och hans fantasi om Judomannen balanserar på gränsen mot övertydlighet, men eftersom de parallella texterna är skickligt sammanvävda, är inte de två förövarperspektiven helt varandras motsatser. Känslan från den ena förövaren stannar ofta till nästa. Ingen pedagogisk slutsats om den verkliga våldtäktsmannen ges egentligen, eller någon förklaringsmodell till Jens handlingar. Dagboken kommer visserligen med flera möjliga ledtrådar, såsom hans starka upplevelse av en tveksam sexskildring ur faderns romaner, eller hans vägran att släppa ett banalt svek från ett tidigare förhållande, men även där kan det lika gärna handla om Jens egen konstruktion av självbilden. Att han upplever sig som motarbetad av hela världen, och därmed berättigad allt möjligt, är inte nödvändigtvis en bakomliggande orsak till något, utan en egenskap han aktivt odlar för att aldrig kunna göra fel.

Jens kommer aldrig acceptera någon försoning eller skuld, men när rykten och anmälningar mot honom dyker upp, och oegentligheter uppenbaras i tidningens ekonomi, får han ändå svettas rejält. Mot slutet börjar den kursiverade manustexten spilla över i dagboken, som en bieffekt av Jens stigande paranoia. Förövaren finns kanske där utanför. Eller om det är hämnden som närmar sig.