Man har gjort något

hastigheten

Marie-Louise är en av dem som benämns tutsi när folkmordet i Rwanda 1994 äger rum. Ändå står hon ett decennium senare på de anklagades sida under rättegångarna. Det är inte bara för att hon är gift med en hutuman, cykelreparatören Félicien, som också deltagit i en av dödspatrullerna. Nej, anledningen är att Marie-Louise själv har mördat en granne. Varför?

Trots temat i Jörgen Gassilewskis roman Hastigheten är folkmordet aldrig skildrat med handlingens nutid. Ändå känns det som en pågående händelse, eller en fast punkt, som vi närmar oss på olika avstånd medan avsnitten blandar kronologin. Det berättas från rättegångarna långt senare, från veckorna strax före, och de strax efteråt. Från Marie-Louises barndom och tonår, samt inte minst ett avgörande kapitel där några män mördar hennes föräldrar (och försöker mörda henne) på grund av samma hutumaktideologi som sedan anförs i förföljelsen och folkmordet 1994. Även det är en del av den fasta punkten, avgörande för hur det kommer sig att hon själv höjer en machete där i trädgården några år senare.

Gassilewski har verkligen ansträngt sig för att vrida och vända på skeendet. Inte bara genom tidsperspektiven, för gestaltningen av Marie-Louise växlar också perspektiv mellan fyra vinklar, då samma protagonist framträder genom fyra personliga pronomen. Främst i första och andra person, men också fjärde* och tredje person. En växling kan till och med ske i samma stycke**. Ändå är det varken konstlat eller svårt att följa***, och framför allt är det välgjort nog att hela språket följer perspektivbytet. Ingenting man fixat maskinellt i en dator. Effekten är en känslig hand som ständigt ligger på reglaget för närhet eller avstånd, läsaren får inte bara Marie-Louises redogörelser utan också känslan av flykt och rädsla, av brott och ånger. Bruket av fjärde person har sedan kraft att tala för hela mänskligheten, men också att skapa ett avstånd åt Marie-Louise själv.

Man har gjort något och sedan står man för det. Man ser sin handling. Sin familj. Imana. Gud. Sedan står man inför dem och begår handlingen. De ser varje detalj och kan fråga om den.

Det handlar förstås om skuld och ansvar, om det finns omständigheter som kan förklara eller urskulda enskilda handlingar, och om var brottet tar sin början i historien. Finns bakom berättelsen god research, en grund som gör tydligt att förföljelsen inte börjat plötsligt. Några skrämmande citat upplyfta ur äkta propagandatidningar (ett tvingas Marie-Louise läsa upp innan föräldrarna ska mördas). Den större kontexten får tillräckligt utrymme att visa sig utan att kräva långa redogörelser som hade stått i vägen för stil och ton.

Hastigheten nominerades till Augustpriset 2017, men har ändå inte fått så stor uppmärksamhet som den förtjänar (hans förra roman Göteborgshändelserna tycks dessutom ha drabbats av exakt samma sak 2006). Kanske är det inte så konstigt, då berättelser om folkmord ofta behövt ett Hollywoodfilter för att nå ut bredare. Ändå är det en både spännande och förhållandevis lättläst roman för att vara så utmanande, allt annat än bara ett formexperiment.

Titeln Hastigheten bör inte läsas bokstavligt, snarare läser jag ordet som ett slags vibrerande stillastående. Romanen är ändå en jävla resa.

– – –

* ”I traditionell svensk språklära föredrar man dock att kalla sådana ord för indefinita pronomen, men det var ju mycket fulare i text.

** ”Jag ska dricka ett glas vatten. Du har inte druckit något på tre dagar. Tror jag i alla fall. Du är riktigt törstig.” <- Samma person allting! Vad fan hände ens här! Hur orkar man vara så bra?

*** Enda saken som verkligen fick mig förvirrad var en referens till artisten Eminem i ett avsnitt som utspelade sig 1994, en uppenbar omöjlighet. Läste avsnittet länge som om det var 1999 eller senare. Redaktörer, hallå?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *