(Okej förlåt jag kunde inte låta bli denna rubrik efter det förra inlägget. Det passar faktiskt in ändå, go figure.)

YAHYA HASSAN* har tagits för att vara en jävla massa saker i debattsamhället, men de flesta som viftar denna självbetitlade diktsamling i olika syften verkar ärligt talat inte kunna läsa. Var det bara det här som rasister och mörkerblå ledarborgare runkat över? Lovar inte en käft skulle göra det till fråga om religionen främst om detta var en uppgörelse med kristen fader. Jag känner mig kladdig av kliché bara av att göra den poängen men det kladdet fortsätter ju att slungas upp i luften på säker volley så vad gör man.

Diktens Yahya betraktar och begår handling. Ser fadern, ser familjen, ser grannskapet, ser Danmark, får stryk, det blir strul. Det finns en tydlig berättelse, en uppväxtskildring även om det är till större delen tonårsjaget som talar eller omtalas, dikterna följer ett gemensamt spår och trots att kronologin inte är helt rak så följer den i grova drag utvecklingen som börjar i barndom och misshandel, sedan leder till omhändertaganden av olika slag och sedan den plötsliga (villkorade, tillfälliga) förflyttningen till finkulturens rum.

MEN NI KAN HISTORIEN

EN SOCIALASSISTENT DYKER UPP MED ETT PAPPER

OCH NÅGRA POLISER SOM BARA GÖR SITT JOBB

MAMMA SÄGER

TA INTE MIN SON DET ÄR EID IMORGON

MEN DET DÄR PAPPERET

SÅ JAG TAR PÅ MIG MINA SLITNA SKOR

OCH KYSSER PANNOR FARVÄL

Språkets utformning saknar skiljetecken, allt står skrivet i versaler. Trots att jag först tog det för att vara ett lite krystat grepp ger det faktiskt kraft till berättartekniken, som ofta är ett ganska rakt berättande, men med rader som liksom klipper ihop skeendet. Ibland får jag känslan av stycken som raderats och utelämnat allt utom det väsentliga. Ett nu, en detalj, en åkallad referens, en sammanfattning. Avsaknaden av skiljetecken låter en ibland läsa en rad på lite olika sätt beroende på var en själv föreställer sig ett kommatecken:

EN VECKA HADE GÅTT

NÄR PEDAGOGERNA FRÅN SVERIGE DÖK UPP

MED MENINGSLÖSHETEN I ÖGONLOCKEN

OCH HÅL I KALSONGERNA

SLÄPADES JAG NEDFÖR STENTRAPPAN

Jag ryser numera av ordet pedagog, efter den syrlighet och rädsla som surrar bakom bokstäverna varje gång någon av omhändertagandets lakejer benämns. En till och med värre ton ton än det ljud av spott som anas bakom ordet polis. ”Pedagogisk diktatur” heter dikten som följer på den ovan citerade.

Det är språket som verkligen gör YAHYA HASSAN till en anmärkningsvärd diktsamling, för i grunden är en berättelse om misshandel och knas i tonåren något av en schablon, även misshandel med religiösa förtecken, låt vara att schablonen i poesin åtminstone varit berättad ur ett oftast vitt perspektiv**. Men tack vare Hassans språk blir diktens Yahya ett sprakande och egensinnigt perspektiv på tillvaron och samhället, som inte minst vässar stämningen från det lågintensiva hot som vilar över den som lever med förälder eller partner som misshandlar en, till den grad att också andra händelser måste tolkas in i ramen av våld.

NÄR VI KÖRDE HEM RAMLADE JAG UR BILEN

JAG TRODDE HAN SKULLE PARKERA

MEN JAG ÖPPNADE DÖRREN I EN U-SVÄNG

Det finns relevanta rap-jämförelser att göra med YAHYA HASSAN. Det har inte med rytm eller kulturen ”hiphop” att göra, utan gäller språkets klippta struktur och den typ av korta men pregnanta meningar som kan vända på allt med tre ord. Det gäller på ett sätt även tematiken, vilket förstås beror på klassmässiga kopplingar, men mer som att förhållningssättet till tematiken är av samma art. Vi berättar bara, som det är, och sen får läsaren tycka som den vill. (Detta är egentligen en charad eftersom all text består av urval, och urval säger något, men det är inte desto mindre ett förhållningssätt som kan eftersträvas och åberopas.) Yahya gör ett inbrott, röker på, säljer knark, åker in på anstalt, rymmer, åker in, inleder en relation med en lärare och kontaktperson, sabbar hennes familj, gör ett inbrott hos hennes exman, snor barnens instrument, det är som det är.

Den sista dikten heter LÅNGDIKT och är drygt 30 sidor lång. Fram till denna har dikterna egentligen varit okomplicerade i tilltal och uppsåt, men här börjar plötsligt en påklistrad brytning färga språket som tidigare varit rentav städat, och poetens faktiska karriär och status adresseras. Jag börjar höra en sarkastisk ton lik experimentet som fick litteraturkritiken att helt göra bort sig när Ett öga rött kom ut, börjar undra vad Hassan vill. Men så skiter jag snart i det, ser vad Yahya vill. Och jag tar istället språket för ett uppriktigt experiment, men där själva rösten som talar är desto mer sarkastisk. Här finns det öppna föraktet för religiösa hycklare och Yahya behandlar med sina erfarenheter från fadern hela religionen som ett konstruerat skådespel, där Gud i princip ligger död bakom ridån. Men detta ämne är bara en del av den långa texten. Föraktet riktas också mot Danmark och mot finkulturen, och Yahya raljerar över sig själv och det faktum att han kommer lindrigare undan i rätten bara för att domaren vet vem han är då hans dikter omtalas i tidningarna. Så vem fan ska Yahya Hassan vara i detta?

HÄR MIN HISTORIA! DISKUTERA DEN

MED SOCKERBIT OCH KAFFE I ER MJÖLK

Notera där, ett skiljetecken. Den långa dikten har gott om just det tecknet.

– – –

* Vi gör så här: versaler för verket, förnamn för diktens jag, efternamn eller hela namnet för poeten själv.

** Att ”invandrarkillen” som har knas i tonåren också är en schablon har vithetens förtecken det med för övrigt, i sig genom sitt nyhetsvärde, och för att den schablonen frekvent skapats av upphovspersoner med såna förtecken i alla sina papper och pass.