Det är egentligen inget fel på Toralf, Axels mammas pojkvän som blir med motvillig sextonåring på köpet. En man som vill veta bäst, förvisso, och som helst ser till att få sitt eget äventyr till stånd snarare än anpassar sig efter Marie eller Axel, men han vill förstås väl. Och sextonåringen, han vill bara vara sexton – eller arton helst – och tillåtas gå ut själv. Lämnas ifred, och kanske jiddra lite extra för sakens skull. Visst blir det slitningar. Toralf uppmuntrar gärna Axels självständighet, när det passar, och när det kan lugna oroliga Marie. Men kanske skulle han ta det lite försiktigt själv? Jordens Medelpunkt placerar dem på Island, Toralfs drömresa och Axels minst onda alternativ.

Anneli Furmarks teckningsstil är som skapt för att måla Isländska landskap, och hon använder sig effektfullt av komposition och perspektiv. Bitvis helt tysta skeenden med bara bilder. Personer i bakgrunden ser alltid ut att ha ett eget liv utanför historien och alla blickar talar tydligt trots de tjocka linjer de tecknats med. Det besvärliga ”mammas nya kille”-scenariot har Furmark skildrat förr med bravur (”Att komma ifrån” ur Amatörernas Afton från 2004). Denna skildring snäppet vassare. Axels tonårsironier om den potentielle styvpappan är riktigt träffsäkra – haha, bytt namn har han till och med! ”Toralf”, med underförstådda citattecken när Axel säger det högt.

Den alltid väldigt jordnära stilen som Furmark haft får ett lätt magiskt drag i Jordens medelpunkt. Man undrar om jorden vill något, eller om Axel påverkar den. Söker klarhet men går in i dimman.