Det är lite lustigt att hela tre olika förlag i Sverige på kort tid plockat upp den amerikanska science fiction-författaren Octavia E. Butler, som aldrig tidigare översatts till svenska. 2019 kom Liknelsen om sådden (i original 1993), utgiven av Ovipress, och samma år gav serieförlaget Epix ut Blodsband, den tecknade serieversionen av klassikern Kindred från 1979. Samma roman översattes sedan som av en händelse till året därpå, utgiven på Trut publishing, men nu med svenska titeln Tidens länkar. (Snart är också uppföljaren till Liknelsen om sådden på väg på Ovipress.)

Möjligen på grund av förordet av Judith Kiros (eller för att den fanns på mitt bibliotek) var det sistnämnda Tidens länkar jag först lade märke till, och lånade hem. Det är en tidsresefiktion och samtidigt en slags historisk roman, där protagonisten Dana kastas tillbaka från 1970-talets Los Angeles till Maryland under 1800-talets början, och som svart kvinna från ”vår” tid hamnar mitt i slaveriväldet och sin egen släkthistoria.

Första gången det händer packar hon upp efter en flytt ihop med maken Kevin. Hon känner yrsel och synfältet grumlas, och plötsligt är hon vid en sjö, där hon hör att en pojke håller på att drunkna. Hon kastar sig instinktivt i vattnet och räddar honom, samtidigt som pojkens förvirrade mor mest försöker hindra henne, och så fort pojken är okej stirrar Dana in i en gevärspipa som pojkens far siktar på henne. Synfältet blir suddigt, illamående och panik infinner sig – och så är hon tillbaka i Los Angeles igen, där Kevin försöker förstå hur hon kunde försvinna framför ögonen på honom och sedan dyka upp igen efter några sekunder, men ett par meter bort. När hon försvinner igen redan samma dag har samme pojke som förut blivit äldre, och står framför brinnande gardiner. Dana hjälper honom kvickt att släcka elden, och den här gången stannar hon kvar länge nog för att få reda på var och när hon befinner sig, och att pojken heter Rufus Weylin. Med det namnet måste han vara hennes förfader, och det är först då Dana får veta att hon inte bara har en vit förfader, utan också en som var slavägare.

Nästa resa får hon av misstag med sig Kevin, och genast tvingas de båda in i en flera månader lång charad som slavägare och slav, under familjen Weylins tak, eftersom Kevin är vit och det är den enda rimliga förklaringen till deras samvaro där. Los Angeles finns knappt ännu, alltså måste de hitta på en ny bakgrund till sig själva. Så inträder nya problem, för även om Kevin är en rimlig vit person från en modern tid, som också kan ge beskydd där hon varit värre utsatt ensam, så kan han inte uppleva denna tid på samma sätt som Dana gör i rollen som en slav bland andra. Kevin utbrister tidigt fascinerat att det är en spännande tid, att han drömmer om att ta sig västerut för att se landet expandera – tills Dana påtalar att där ute finns det nog vissa andra grupper av människor som utsätts för förtryck just då. Deras relation i sig kan heller inte gå opåverkad av att posera som ägare och slav (eller värre, -älskarinna), och så finns frågan ifall Kevin ska lyckas ta sig tillbaka med henne nästa gång Dana rycks iväg till 1970-talet igen. Romanens stora dilemma är dock hur Dana ska förhålla sig till att pojken hon kommer att följa i omgångar ända till vuxen ålder inte alls ser ut att växa upp till en solklar abolitionist, trots att Dana anförtrott honom sanningen. Äktenskapet som Dana räknat ut borde ingås med en svart fri kvinna ser inte ut att bli särskilt fritt alls, samtidigt som det är helt nödvändigt för Danas egen existens att hon faktiskt ser sin förfader avla nästa led.

Det som kunde stannat vid ett spännande tidsreseäventyr man kanske sett förr, blir med Octavia E. Butlers allvarliga blick på historien en inifrånskildring av slaveriets mekanismer. Dana får själv uppleva med vilken lätthet någon kan göras till de vitas slav, hur förtrycket till slut tvingar fram en acceptans hos den som inte kan fly, eller hur avund och konkurrens uppstår av hierarkier bland förtryckta. Porträttet av slavägarna Weylin är också extra obehagligt just för att de inte lever på ren grymhet, utan av fostran, vana och övertygelse att slaveriet helt enkelt är rätt och riktigt. Det förvånar mig att denna roman inte översatts tidigare, och med dess djup och allvar kombinerat med riktigt bra spänning och okomplicerat språk skulle jag gärna sätta den i handen på skolelever i högstadiet eller gymnasiet. Genuint uppbygglig litteratur utan avkall på kvalitet? Skoja icke, fram med den bara.

Alltså gick det inte att motstå vidare läsning, och Liknelsen om sådden (Parable of the sower) var åtminstone för mig en ännu starkare upplevelse. Denna gång en våldsam framtidsdystopi istället för jävel i förr i tiden, och eftersom Butler gav ut den i original 1993 är denna framtid nu obehagligt nära. Romanen inleds år 2024, Lauren är 15 år och bor i ett slags gated community utanför en kalifornisk småstad med sin familj. Pappan är präst och lärare, men själv har Lauren tappat tron på kristendomen och i hemlighet fått en ingivelse att hon har funnit den egentliga sanningen och en ny slags tro på Gud. Anledningen till detta hänger förstås ihop med varför det inte är något vanligt villasamhälle de lever i, utan snarare bakom en skyddsmur i ett land drabbat av klimatförändringar och framför allt brist på vatten. Murarna håller oftast ute alla hemlösa och rövare som av världens skick hamnat utanför samhället. Svält och törst plågar alla och vatten är dyrare än bensin. Regn kommer bara någon gång vart femte eller sjätte år, kanske med en rejäl storm som då tar mer än den ger.

Det som gör dystopin så stark är hur det samtidigt råder full Mad Max över landet, men ändå ett halvnormalt 2000-talsliv för många. Inte riktigt för Lauren förstås, för området som hennes familj lever i är befolkat av lägre medelklass som snabbt blivit allt fattigare men ändå har jobb och murar kvar. De måste ibland ta sig till stan för att arbeta men gör det helst hemifrån när det går, eller sover över på jobbet, eftersom tillvaron utanför murarna är för farlig och särskilt i mörker. Bilar existerar förstås knappt här, det är cykel som används om man har ett fordon. Helst har man ett vapen också, eller flera. De som är mer välbeställda klarar sig förstås bättre med fler säkerhetsteknik och vakter, medan Laurens område ständigt angrips utifrån. Våldet är ständigt närvarande, lik dräller överallt på utsidan, rån och bränder är vanligt – och vatten för dyrt för att släcka med. Både brandkår och polis tar betalt för att hjälpa till, höga avgifter som oftast känns som ren utpressning. Ja, ett halvt fungerande pengasystem finns ännu, trots ständiga prisökningar på det mesta.

Till slut måste förstås dessa murar falla, dramatiskt och brutalt, och Lauren – som ändå planerat en dag ta sig norrut och förhoppningsvis grunda en nytt samfund – tvingas i sena tonåren ut i vildmarken, alltså längs motorvägen, med bara ett par personer till med sig som stöd. Gränserna är förstås stängda och flera delstater i USA ryktas ha brutit sig ur de också. Samtidigt som Lauren vill förändra samhället och få fler med sig till samfundet, så är tillit en större bristvara än vatten där de sakta tar sig fram. Precis som i Tidens länkar är rasismen ofta närvarande, då Lauren och flertalet medresenärer är svarta eller latinos, något som ytterligare försvårar för just tilliten. Slaverifrågan faktiskt dyker också upp i bakgrunden, eftersom det samhälle som råder tvingat fram en i praktiken livegen grupp människor som tagit tunga jobb för paternalistiska storföretag, något som Lauren resonerar kring en hel del. Ändå är det en dystopi som håller hoppet högt, och det har ju undertecknad redan tidigare i denna bokbloggs historia lyft fram som önskvärt i dystopier, hellre än grabbvarianter som bara försöker måla människan som oförbätterligt blodtörstig i kris. Likheterna jag ofta upplever med både zombieapokalypser eller McCarthys Vägen till trots, så är detta något annat.

Något som störde mig en hel del är dock dels att Lauren på grund av mammans läkemedel fått en defekt vid födseln som ger henne ”hyperempati”, vilket får henne att känna allt som andra känner i hennes närhet, och blir problematiskt när hon ska använda våld för att försvara sig. En egenskap som skapar dramatik vid flera tillfällen men som egentligen är helt onödig för berättelsen utom möjligen som extra förklaring till varför hennes välvilliga religiositet fötts. Dels förekommer en annan farmaceutisk fråga med drogen ”pyro”, vars effekt går ut på att den höge vill bränna saker och får närmast sexuell extas av det. Grupper av missbrukare tar detta och bränner ned saker och folk. Extra livsfarligt förstås i ett samhälle med vattenbrist, men inte mer än en cool krydda, samt förstås helt onödigt. Men vem vet om det kanske framgår mer angående dessa saker i uppföljaren, som jag absolut tänker läsa så snart den kommer ut. För som helhet är Liknelsen om sådden otäck och drabbande – inte minst för att dystopin på så många sätt känns riktigt nära det som skulle kunna ske om bara några år i den jävla rövkula som denna värld håller på att bli på grund av kapitalismens fria förbränning.

Som vanligt med sådana dystopier är det väl egentligen läge att fråga sig om det inte redan ser ut just som det beskrivs, i många delar av världen, även om det ännu inte gör det här. Och vad vår del av världen har för skuld i det.