Tillbaks till Österlen igen, i lilla Borrby där mamma just har avlidit, samtidigt som Annikas  liv i England med den välbärgade engelske maken går mot ett säkert slut, då hon upptäckt att han håller på att byta ut henne mot en yngre, sötare, och dummare kvinna som varit hans assistent. Nu med sorg i en sketen landsort där gamla klasskamrater och bekanta blivit vulgära Sverigedemokrater. Men kanske finns hopp, trots allt, eftersom det finns adel och väluppfostrade borgare även i Borrby. Mannen som stänkt ned henne med vatten när han kört för nära med sin bil kliver till hennes förvåning ur, bara för att be om ursäkt! Snart kommer han definitivt att dyka upp och skvätta på andra ställen också.

Jo, Ann Heberleins romandebut kan beskrivas som solklar kioskromantik. Den väluppfostrade, borgerlige och ridkunnige, men ack så spjuveraktige och redan gifte Axel, hur ska hon kunna skapa en relation med honom! Och sen trillar han av hästen och kanske brutit nacken också! Men det gick visst bra och gav lärdomar i stället.

Det ska sägas att den litterärt når en bit över snurrställ med böcker prydda av Fabio, även om det märks att Heberlein är en skönlitterär nybörjare, på ett alldeles för slappt förlag (dvs mer krut på det snygga omslaget än på redigering). Kompositionen med dödsfallet som inledning och begravningen som vemodig men ljusnande avslutning är också välgjord. Svårt bara att få ut något bestående av läsningen om man inte imponeras av protagonistens personliga lärdom: att det modigaste man kan göra är att älska, eftersom den ensamma inte har något att förlora. Sant, kan tyckas, men det är inte en så pass svårfångad livsvisdom att det behöver upprepas nästan ordagrant med ett par sidors mellanrum. Det framgår på första tillfälle att det är bokens huvudtes.

Vid sidan av den klassiska romantiken pågår förstås ett samhälle som Heberlein vill säga något om i förbifarten. Trump vinner valet i USA mitt i allt, och det är ju ett skön känga till etablissemanget, tycker mer-blå-än-moderater-Axel, även om politiken inte skulle vara hans egen. Annikas gamla bekanta är så mycket landsortsklass att de knappt vet vad vin är, men har köpt lite ändå till festen eftersom de antog att fina överklass-Annika skaffat sig vanor där börti England. Hon är skeptisk till deras flyktingfientliga stil, men samtidigt – tänka sig! – är de ändå reko människor, som tar hand om varandra och kan ha lite hjärta under SD-tischan. De här försöken Heberlein gör att väva in diskussioner om ideal, och lite konst, gör mig övertygad om att hon sneglat på Therese Bohmans författarskap. Hon gör sig dock på sin höjd till en fattigmansversion av förebilden, rikemansmiljöerna till trots.

Heberlein har aldrig hört talas om bag in box?