Utan några namn på platser, personer eller politiska läger och religioner, nästan utan några namn överhuvudtaget, tar det en bra mängd sidor innan det går upp för mig att Mjölkbudet av Anna Burns utspelar sig på Nordirland under The Troubles. Några enkla bakgrundsfakta innan jag började läsa hade förstås avhjälpt det, såsom att författaren är född 1962 i Belfast, men jag uppskattar verkligen att istället ha kastats in ovetandes och till en början fick känslan av nära-framtid-dystopi.

Pseudonymen Mjölkbudet syftar på en framstående ”förkastare av statsmakten”, eller förkortat bara förkastare, alltså en som slåss mot soldaterna och regimen från ”andra sidan vattnet”, eller ibland mot alla som betraktas som angivare eller tillhör ”fel religion”. Denne högt uppsatte motståndsman har nu fått för sig att den artonåriga protagonisten ska bli en av hans kvinnor, varför han med rena skåpbilspervometoder börjat ta kontakt. Ganska snart övergår det i subtila hotelser. Han vet allt om hennes liv och dyker upp överallt. Hon berättar inte för någon om detta, men i det här samhället övervakas allt och alla. Trots en listig vana att alltid hålla tyst och undvika konflikter och blottor, drabbas hon nu ändå av ett radikal skifte i status när området, familjen, samhället skapar och sprider ryktet att hon tillhör honom. Det är inte bara till förfäran de pratar om henne, det är värre än så.

Van att stänga in sig in i artonhundratalslitteratur som flykt från hennes eget förhatliga århundrade, att vara personen som gående läser gamla klassiker på gatorna, att hålla sig med en hemlig kanske-relation med en kanske-kille på bekvämt avstånd i annat område (men naturligtvis inte ”fel område” med ”fel religion”! #noromeoochjulia), har hon fått alla sina egnas blickar på sig, och dessutom statsmaktens kameror som alltid söker fånga Mjölkbudets förhavanden. Hon finner sig nu instängd inte bara i den tryckta stämningen av konflikten benämnd ”de politiska problemen”, och de två brutala sidornas våld, utan också i ett patriarkalt system av äganderätt som förstärkts av denna. Att hota folk och förbereda attentat är här det normala, medan hon som läser romaner på gatan ses som missanpassad.

Den nästan helt egennamnsbefriade prosan – undantaget är kända personer, platser och boktitlar bortom de politiska problemen, samt exempelnamn i en diskussion om ”otillåtna namn” i allmänhet – är betydligt lättare att läsa än man kunnat tro. Alla deskriptiva alias som förstesvågern, äldstavännen, och till och med en nyckelfigur som faktiskt är mjölkbud och följaktligen benämns ”det riktiga mjölkbudet”, blir sällan rörigt. Man faller bara in i flödet, en växlande rörelse mellan extremt ingående ögonblick och redogörelser av bakgrundshändelser, ut och in mellan detalj och kontext under stadig framåtrörelse, som en pendel i en virvel. Otroligt snyggt är det, och ändå inte bara ett grepp för sakens skull utan helt funktionellt för att bygga upp den paranoida känslan av att leva i ett samhälle där ingen undgår inblandning i våldsam konflikt. Allt kan spela roll.

Mjölkbudet skildrar förvisso den specifika konflikten, men det namnbefriade språket gör det full möjligt att läsa den som alla liknande eller möjliga konflikter av förtryck och religiös splittring, så som min inledande upplevelse av framtidsdystopi var. Det är också befriande att en så stark ambivalens för frihetskampen och våldet som sker i dess namn gestaltas utan att hamna i kålsuparteorier. Förkastarna finns för att stasmakten finns, deras våldsamma påverkan på samhället är inte samma sak som statsmaktens förtryck. Vem var det som dödade alla hundarna?

Ändå är det mikroperspektivet jag främst tar med mig; vrider mig gemensamt med protagonisten i hennes personliga frihetskamp. Den om sin egen självbild, en kamp mot krav och etiketter, den som pågår i alla sociala situationer men förstås belastas hårdare av ett kontrollsamhälle och patriarkat där vissa män har makten att lätt göra henne till sin i allas ögon. Nästan i hennes också. Tystnaden i det belägrade samhället har alltid gått parallellt med hennes egen. Hon som alltid använt tystnad som ett personligt verktyg, inte bara för att undvika att bli angivare, utan för att kontrollera hur hon framstår, eller ännu hellre att få slippa framstå, inte synas alls. Och plötsligt är det inte nog, eller kanske aldrig varit det? Vad har man själv för strategi?