Otrygghetens empiri

Jo, det var så här: Jag skrev en text om antologin Skitliv, till denna blogg, som jag sedan raderade. Den blev för agiterande, för mycket om ämnet och för lite om boken. Det här är ju inte en ledarsida, även om politisk litteratur ska behandlas politiskt.

Varför berättar jag detta? För att det är resultatet: man slår näven i bordet. Om du känner igen dig, eller om du känner igen dina vänner, dina barn, dina arbetskamrater: som en ren självklarhet sätts näven i bordet. Om du aldrig upplevt detta liv, aldrig haft möjlighet att förstå vidden: som en reflex. Att det är så här?

Vi ropade, men svaret var att man skulle få in en fot. Ett första steg. Och aldrig att det stämde. Språngbrädan är den stora lögnen. Agiterar jag nu igen? Skit samma.

Skitliv är empiri. En lägesrapport. En väckarklocka, eller en brödkavel i huvudet. Nej, vi kommer inte någonstans på denna projektanställning. Nej, jag pluggade inte kursen bara för att det var roligt. Nej, våra timmar i flit leder inte till något bättre. Nej. Detta arbete kan inte genomföras med denna min enda kropp, i mer än några år. Man börjar på golvet men kommer ingenstans. Man sitter inhyrd en stund på kontoret, sen någon annanstans. Det är en gungbräda, inte språngbräda. En upp, en ner. En bredvid. Flexibla, konkurrenskraftiga. Alltså billigaste, smidigaste möjliga produkt.

”Vi” är inte en generation. Efter nästa varsel kommer fler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *