Teju Coles nya roman Everyday is for the thief är egentligen hans första. Den gavs ut i original redan 2007, men då bara i Nigeria, och först i år har den tryckts i amerikansk utgåva. Nästa år ska den komma ut på svenska.
Det finns många likheter mellan denna återlanserade kortroman och genombrottsromanen. För det första att den namnlösa protagonisten här, precis som Julius i Öppen Stad, är psykiater i New York (eller snarare på väg att bli, jag uppfattar honom som något i nivå med AT-läkare). Dessutom är båda personer med uppenbar smak för konst och klassisk musik, och båda genom Tranströmer-vurmande även väldigt lika Cole själv. Inte så att jag anser att båda (eller alla tre) är samma person, men jag ser en uppenbar prototyp, en typ av röst och position som Cole känner sig bekväm i och anser varit värd att återkomma till och utveckla. För det andra återfinns flanörperspektivet i första person både här och i Öppen Stad, med en betraktare som vandrar lite halvt planlöst och reflekterar över samhället omkring honom. Every day is for the thief utspelar sig dock inte huvudsakligen i New York, utan i Lagos.
Betraktaren återvänder här till sin uppväxts Nigeria från USA, bara på besök men med en diffus tanke om att eventuellt flytta tillbaka. Redan på den nigerianska ambassaden i New York, i processen att få visum, möter den unge mannen både den systematiska korruptionen och de hycklande budskapen om förbud mot densamma. Den icke annonserade extra avgift för att snabba på ansökan – d.v.s. inte få den medvetet fördröjd – får han betala via en money order*, eftersom kontanthantering avstyrts på ambassaden … för att stävja korruptionen. Väl i Nigeria blir han under den korta färden från flygplatsen till Lagos flera gånger av såväl flygplatspersonal som poliser ombedd, i all artighet, om ett litet bidrag. Do you have anything for me today? Allt i den flytande zonen mellan dricks och muta. Det tycks vara en del i artig konversation att pengar växlar händer.
”Money, dished out in quantities fitting the context, is a social lubricant here. […] No one else seems to worry, as I do, that the money demanded by someone whose finger hovers over the trigger of an AK-47 is less a tip than a ransom. […] It is seen either as a mild irritant or as an opportunity. It is a way of getting things done, neither more nor less than what money is there for.”
Det är fortsättningsvis också med fokus på det Nigerianska samhället som betraktaren redogör för vistelsen. I situationer som när han på ett internetcafé ser människor som just då sitter och författar Nigeriabrev – så kallade ”yahoo yahoo boys” – används betraktarens person som en tacksam reflektionsyta, men det faktiskt personliga hålls i bakgrunden. Det tar exempelvis lång tid innan man förstår att anledningen till att han bor hos en auntie och inte hälsar på föräldrarna är att modern bor i Kalifornien och att de i princip sagt upp kontakten med varandra, och när det nämns är det liksom inte så mycket mer med det. Även när han ofta jämför det han upplever med en romantiserad barndomsbild är det sällan relevant i sig vem han är. Den del som som gör det mer specifikt hur just han upplever Lagos, är att han som numera amerikaniserad nigerian och dessutom ljushyad automatiskt bemöts som välbärgad, och inte minst som en främling, en turist. Språket hjälper honom till viss del att hävda sin status, samtidigt som det bekräftar situationen:
”When I start speaking Yoruba, the man I’ve been haggling with over some carved masks laughs nervously. ’Ah oga,’ he says, ’I didn’t know you knew the language, I took you for an oyinbo, or an Ibo man!'”
Tillsammans med korruption ser betraktaren också ett underliggande hot om våld i många delar av vardagen. När han lägger märke till en bildekal som uppmanar honom att slappna av – ”Relax! God is in control” – kommer han att tänka på hur hans upplevelser av otryggheten kan gå ihop med snacket om att landet har ”världens lyckligaste befolkning”.
”It occurs to me that the barely concealed sense of panic that taints so many interactiones here is due to the fact that nobody is in control, no one is ultimately responsible for anything at all. Life in Nigeria, in Lagos in particular, requires constant vigilance. It is entirely possible to put on a happy face, but what no one can really do is relax.”
Det känns däremot lite avslappnande för mig att veta om att boken först skrivits för Nigeriansk publik, att redogörelsen av korruptionen och dess inverkan på människors tänkande och beteende därmed inte är en tveksam skräckbild målad som varning åt västvärlden. Jag ser snarare en sorts vädjan i boken. Eftersom det inte är specifikt nigerianskt hur korruption och våld fungerar kan den vädjan gälla överallt. Mer än som en roman läser jag Every day is for the thief som en lång essä om just korruption och otrygghet, om än med fiktionen som ram.
– – –
* Jag fick nu googla vad det ens heter på svenska, och svaret ”postavisering” kändes bara ytterligare förvirrande eftersom ingen kan längre kan använda Posten eller ”Svensk Kassaservice” (lol) till detta.