”Du har ett ansvar. Om jag fick handpåläggning och ingenting hände med mig så kan jag inte säga att det var predikantens fel. Det fungerar inte alls så. Nej, när Guds smörjelse kommer i all sin kraft så måste den tas emot i tro. Det är du som måste ta emot den. Ingen annan.”

Det är djävulskt hur skuld så förflyttas från hycklande prästerskap till offret, med cirkelresonemanget som gör att tron på helandet må fortsätta, på det att det annars är eget fel. Men Jonatans epilepsi är kanske ändå en Guds plan. Tack vare den utsätts han för både fröet till tvivel och en sekulär vårdapparat som sätter honom i möten med en psykolog. Föräldrarna ryggar förstås tillbaka av dessa möten.

”Han frågar inte om familjen? Om hur vi är som föräldrar? Sånt.”
”Nej.”
”Okej.”
Mamma tittade ner på sina händer och upp i mitt ansikte igen.
”Livets Ord då?”

Johan Heltnes debutroman Det finns ingenting att vara rädd för är inte bara en uppenbart väl insatt skildring av ungdomstillvaron i en kristen sekt, utan också säker i komposition och stil. Inledningen i Israel, under en ungdomsresa med kyrkan, ligger kronologiskt i mitten. Där börjar Jonatan och Nina trevande få kontakt med varandra. Dessa kapitel följs av månaden före resan, när Jonatan är inlagd på sjukhuset och ständigt övervakad på film och med elektroder i huvudet. Avslutande kommer brotten, och påföljden, för den unga kärleken. (Tro inte blint på helande till slut.) Perspektivet är första person och mestadels berättat i preteritum, men ibland stannar allt upp i presens, i kortare avsnitt som beskriver hur anfallen kommer, och vid ett fåtal andra påfrestande händelser, såsom när den leende ungdomspastorns kliver in till sjuksängen och markerar Guds (alltså sektens) närvaro med ett besök. För att få Jonatan att känna sig utvald, sedd. Bevakad.

Denna falska utvaldhet. Samma snack till alla. När Livets Ord har stort internationellt möte och hundra tusen personer får höra att There is one specific person here tonight. The Lord is going to set you free. God says no! You do not need that medication! och tusen av dem ”vet” att det är just dem som tilltalas. Gå hem och släng medicinerna! Tro! Okej.

Greppet att alla andra benämns med ”titel” – mamma, pappa, ungdomspastor, ungdomsledare – ger en stämning av distans, och hot. En markering mot den inställsamma falska närheten? Det är mycket snyggt. Den enda personen utöver Jonatan som har ett namn är den stora förälskelsen Nina, också hon med i Livets Ord, men tills nyligen med mer vardaglig frikyrkouppväxt. Knappt något alls av fysisk närhet sker mellan dem, men i deras möten är själva texten intimt smekande med alla små rörelser och självklara detaljer i en sprängande tonårig sexualitet. Jag ser där detsamma som Nina ser i havets rörelser när de smitit till hennes familjeställe på västkusten.

”Ibland tänker jag att vågorna är Guds andetag. Förstår du vad jag menar?”

Jonatan måste ständigt vakta tungan, vakta känslorna, hålla distans. Gud är frånvaro av känsla? Men Nina pekar här på en egen upplevelse av Gud, av närvaro, långt från vad bondfångare på arenan drar fram ur hatten för att fängsla publiken. Mer än något annat handlar romanen om just detta, närvaron av faktiskt liv, en frigörande kärlek, som kan stävja både sjukdom och sekterism. Ja, jag vill säga Gud.