Jaså, du ska till Barcelona? Då måste du läsa Vindens skugga, sa två helt av varandra oberoende bekanta. Carlos Ruiz Zafón hade helt gått mig förbi tidigare, men har uppenbarligen skrivit en väldigt populär svit romaner om mystiska grejer på Barcelonas gator. Kunde vara värt en chans, så jag tog med mig två av dem på resan. Vindens skugga från 2001 (utgiven på svenska 2005) är den första.

1945 följer den tioårige pojken Daniel med sin far till ”De bortglömda böckernas gravkammare”, den hemliga plats känd bara för bokvärldens invigda som exempelvis de som fadern äger ett antikvariat. Daniel får välja ut en enda bok att ta med sig och valet faller på Vindens skugga, av den okände författaren Julián Carax. Boken är en ren uppenbarelse för den unge pojken, vars berättelse han slukar om och om igen, men den för snart med sig besvär och mysterier då Carax trots sin obetydliga position visar sig högt värderad av boksamlare, och vars namn även lockar till sig en märklig figur vid namn Laín Coubert, som är ute efter att bränna alla böcker Carax lämnat efter sig. Ovillig att vare sig sälja eller låta Coubert, som tagit sitt namn från porträttet av djävulen i berättelsens Vindens skugga, börjar Daniel istället utforska författaren Julián Carax egen historia. Efter att i första delen ha hjärtekrossats under uppväxten, av bokhandlaren Barcelós lite äldre och blinda dotter Clara, börjar den artonårige Daniel på allvar nysta i mysteriet.

Förutom huvudfrågan ”vad hände med Julián Carax?”, vilar en stor del av spänningen på undran om hur övernaturligt saker ska tolkas. Som till exempel huruvida Laín Coubert faktiskt är djävulen. Det är i sanning spännande, och det väldigt målande språket ger en klar bild av ett gammalt Barcelonas miljöer. Berättelsens tidsmässiga placering i 1900-talets första hälft inkluderar en hel del betydande historia, med inbördeskrig, världskrig och fascistisk diktatur, men det är en eskapistisk berättelse snarare än realism. Jag känner igen användningen av övernaturligheter, eller hoten därom, från mycket av spanskspråkig* berättartradition. Från magisk realism till full blown fantasy. Något med att perspektivet är i första person men ändå har inslag av allvetande författare känns också typiskt för den traditionen.

Det stora problemet är dock den bedrövliga skildringen av kvinnor. Få tecken på självständigt liv upptecknas, på sin höjd är kvinnor nyckfulla med dunkla motiv men även där sällan annat än projektionsytor. Det är kvinnor som lockar Daniel och Julián Carax i fördärvet med sitt av naturen svekfulla varande, säkert oavsiktligt men ändå oundvikligt. Things [män] do with pussy sittin on they face. Daniels deckarkompanjon och halvidol Fermín, som ska vara en lustig men klipsk figur att lyssna till med spända öron, föreläser konstant om hur kvinnor är och tänker (det vill säga som en hora eller som en madonna), hur kvinnor av män bör föras (se förra parentes), och påtalar att ingenting är som första gången man får skala en kvinna som en sötpotatis och talla lite. Om det inte är för tidigt:

”- Har ni tafsat på henne?
– Nej.
– Bra tecken. Lita aldrig på en kvinna som låter er tafsa hur som helst. Men än mindre på en som måste ha prästens tillstånd innan man får röra henne. Filén sitter mitt i, om ni tillåter den köttsliga liknelsen. Blir ni bjuden finns det ingen anledning att spela skenhelig, utan det är bara att ta för sig. Men om ni är ute efter något mer varaktigt, som jag med Bernarda, glöm då inte denna gyllene regel.”

Knappt någon kvinna alls existerar i romanen utan att vara sexuellt eller romantiskt intresse för någon av de framträdande männen, eller beskrivas som utnyttjad, tragisk, galen eller frigid. Kvinnan som till slut får vara något av en nyckelperson är väl det mest komplexa porträttet, men hon beskrivs samtidigt som allt ovanstående vid olika tillfällen.

Att använda det målande språket kräver också annan pensel för samlag än för stadsmiljöer, om man inte vill vara tönt:

”- Gör med mig vad du vill, viskade hon.
Hon var sjutton år och hade livet på läpparna.”

[Paus för skratt]

Det märks att romanen skrivits för den som älskar läsandet i sig, mustiga berättelser och lite verklighetsflykt. Det är inte riktigt min påse med den sortens allmänna läsfrämjande, men jag är inte emot det. Jag är nog mest imponerad av skildringen av den politiska utvecklingen, bara ibland påtalad men ständigt närvarande som en bakgrundsfond, och där inte minst av porträttet av den grymme opportunisten Fumero som till slut bryter sig in även i huvudintrigen. Vem Laín Coubert egentligen är räknar en ut efter en tredjedel, men det är ändå god underhållning hela vägen ut för den som klarar lite trams och platta kvinnoroller. Att Ruiz Zafón skriver manus i Hollywood annars är inte svårt att föreställa sig.

– – –

* Well, det är katalanska som talas i Katalonien, men jag vet inte vad Ruiz Zafón skrev på, och alla namn är av tidsepokens nöd uttryckta på spanska (pga fascism osv). Traditionerna är också närliggande nog för att kunna buntas ihop oavsett.