För att bli klar med romanen måste Sami Said vägra sig själv olika saker. Allt som distraherar måste bort och samtidigt fungera som motivation, en hägring vid målsnöret. Tidsfördriv, godsaker, de få sociala relationer han bryr sig om, allt ska bort. Brevväxlingen med Sara har därför upphört och det nästan tvåhundra sidor långa brevet som nu förklarar för henne varför han slutade skriva till henne blir den nya romanen Monomani. En sorts metaroman om hur mycket som måste offras för den första romanen, och om hur mycket den ändå måste skrivas. ”Aldrig att jag ska skriva om mig själv igen”, skriver han i brevet, trots att det är just det han håller på med.
I Saids fall är det alltså befogat att fråga sig hur mycket av honom själv som ligger i Noha från debutromanen Väldigt sällan fin. Brevet som utgör Monomani besvarar på ett sätt frågan: att detta skrivs av honom själv, medan romanen som han slitit med handlar om den som han brukade vara. Att den romanen måste skrivas handlar till viss del om att bli färdig med den personen, men också för att författarrollen är den enda roll Said ser sig själv i. Det kan tolkas som en önskan om tillblivelse, en förvandling, eller som att skrivandet måste finnas där – genomfört och erkänt – för att rättfärdiga det han redan är. För vad är Sami Said om inte författare?
”Så lever jag i denna värld och trots att jag försöker göra det så lite som möjligt finns det hyror att betala och emellanåt måste man få i sig näring och det blir ett par tusenlappar i månaden och någonstans måste de pengarna komma ifrån så ibland jobbade jag som lärarvikarie.”
Distansen mellan Sami Said och Noha, eller ”den han brukade vara”, är inte så stor att den introverta personligheten försvunnit. Skillnaden märks snarare i en mer medveten ton, en tryggare röst. Sami Said kan exempelvis arbeta som lärarvikarie, ha ansvar för en klass, där Noha bara skulle smugit längs väggarna i korridoren. Men även om en läsare av båda romaner uppfattar denna skillnad så är det inte målet för Monomani att berätta om den personliga utvecklingen hos författaren Sami Said. Det är fortfarande fiktion och en roman, vars bild av den förra romanen då är lika mycket fiktion. Någon Sara verkar inte ens finnas på riktigt. Så vem skriver han då för?
Ja, precis. Det är ämnet.
