Noha vill mest vara ifred. Teoretiskt sett förstår och förutser han andra människor bättre än de flesta, men begriper sig på dem gör han inte. Enstöring till trots är han heller inte någon individualist överhuvudtaget. Att flytta från sin familj i Göteborg för att plugga i Linköping är knappast något befrielseprojekt, att bo i korridor innebär mest ett notoriskt undvikande av grannar och köksfiender och på föreläsningar föredras platserna längst bak. Att människor vill Noha något överhuvudtaget är ett plågsamt intrång. Ändå ger de sig fan på detsamma.

Väldigt sällan fin av Sami Said är förvisso en bok om identitet, men Noha funderar över konceptet mer än han söker sin. Den påträngande subkulturkappvändaren och wannabemuslimen, som snart konverterar bort sitt svennenamn till förmån för Abdul, gör sitt bästa för att vara muslim så in i baljan. Så pass mycket att han snart läxar upp Noha bristande engagemang och inte backar att ta med förstärkning i ärendet. Indietjejen Anna som av en slump hamnar mitt emot Noha på ett tåg följer med, kikar in och tränger sig på mer och mer. Noha viker sig för alla, utåt sett, men naturligtvis vet han bäst. Sättet Noha beskriver påträngande individer såsom ”festprissen” i korridoren är ofta hejdlöst roligt.

Språket kräver lite tillvänjning men snart får man ta del av Nohas ofiltrerade perception och tolkning (såväl som underbar grammatik). En kompass som gärna vrider sig ett kvartsvarv då och då. Till en början presenterar Noha försiktigheten med att den är ett drag från hans familj, religion eller eritreanska härkomst. Andra människor inleder en i frestelse, därför bör man hålla sig till de sina. Visst, det säger säkert släkt och grannar, men det visar sig snabbt att han bara är apart. Att andra människor bara leder till besvär är en gammal sanning för honom som han inte längre har motiv att ifrågasätta. Att andra människor är obegripliga, ja, behöver jag ens förklara hur sant det är?

Den konstanta misstänksamheten kryddad med viss arrogans är måhända typisk för gamla mobboffer, men så komplext gestaltat får man sällan se det. Detsamma gäller skildringen av islam och svenskhet, främlingsskap och rotlöshet. Att en intervju med en Sverigedemokrat kan landa i ett kort samförstånd honom och Noha emellan, ett som inte har det minsta med We shall overcome att göra. När vi får resa till Eritrea märker vi att främlingsskapet kvarstår, Nohas särart är hans egen. Möjligen inte konstant men inte heller något simpelt skal att bryta igenom med värme och integration. Denna törnrosa väcker man inte bara med en kyss.

– – –

Bonus på ämnet: