Om Gud, bara blott för en gång, kunde ge mig lite tur

Publicerat 18 oktober, 2012 av Gustav Almestad

Att läsa Adam Svanells och Anton Gustavssons reportagebok om den svenska spelmarknaden direkt efter läsningen av Nina Björks senaste genomgång av våra skitdrömmar är väldigt passande. Spela lagom blir i den kontexten ett exempel på ett samhälle som säljer på oss en individens dröm om klassresa. Varan som spelbranschen säljer är till och med bokstavligen denna dröm. ”Plötsligt händer det”, och alla andra blir kvar, So long suckers! Mestadels händer det aldrig, och i praktiken är spelandet en regressiv skatt, som dessutom ändå blir en förlustaffär för staten om man man ser till sociala kostnader. Man vill ju bara förbjuda skiten.

Men nu är inte Spela lagom en debattbok menad att ge mig förbudsivrande reflexer, den är ett reportage och en historieskrivning. Välskriven och med gedigen research och föredömligt hänvisat precis vilka källor som varje del bygger på. Dessutom en mycket rättvis skildring, som säkert kommer viftas med som slagträ av både Svenska spel och de privata spelbolagen – men inte mot spel utan mot varandra, då de båda dras med rejäl skuld. Och då menar jag verkligen inte någon ekonomisk skuld. De enorma vinsterna förenar dem mer än hycklet.

Svenska spel har ständigt infört nya spelformer och inte backat för spel som går snabbt och ger direkt utdelning, perfekt för den spelberoende som slipper väntan på dragning som nedkylning. Pokerbolagen menar att Jo, det är sant, tusentals unga lever på nätpoker – och om det ens vore sant skulle pengarna de lever på ändå komma från andra spelare, de som kallas ”fisk” och bara håvas in, eller ska vi säga: fastnar i nätet. Mångmiljardintäkterna från Svenska spel till staten hamnar aldrig i någon vård för spelberoende. Och det omtänksamma privata pokerbolaget skickar lockbrev med ”GRATIS pengar” som garanterat skulle suga tillbaka den spelberoende som äntligen lyckats sluta, om han inte redan tagit livet av sig veckan tidigare. Alla ljuger och överdriver chanserna att vinna.

Spelregleringens historia framstår som en ständig kompromiss, men även om de olika motiven intäkt och skademinskning retoriskt stått emot varandra har nya spelformer ständigt tillkommit, marknadsföringen ökat i aggressivitet, och framför allt har vi under åren vant oss vid detta. Blivit ett spelande folk. När man idag ska försöka se på läget med klarsyn är detta redan faktum, spel finns med oss, och någon fungerande reglering har vi inte i praktiken då spelbolag jobbar från utlandet med få hinder. Totalförbud verkar inte realistiskt när spelandet är en etablerad del av samhället.

Bristerna i systemet och farorna som pekas ut är svåra att ifrågasätta, men vad vi kan göra är en annan fråga. Det enda som liknar ett enkelt svar är att Vegas-maskinerna egentligen ogillas av alla och kunde plockas bort redan idag. Men bara nån liten miljard till först, åt staten? Något riktigt motstånd verkar saknas helt.

Rekviem för en vanskapt

Publicerat 12 oktober, 2012 av Gustav Almestad

Genom att låta Christina Katarina Larsdotters egen röst berätta om tiden före sin död, och att placera läsaren mitt i skeendet under den dödes väg till obduktionsbordet och rasbiologin, ger Mattias Hagberg den så kallat vanskapta den självständighet, omsorg och respekt som hennes samtid vägrade henne. Det är en bedrift att få en så övernaturligt berättad historia att fortfarande kännas dokumentär, men så krävs också en känslomässig närvaro för att förstå. Och intill står en självupptagen vetenskap och inbillar sig neutralitet. Körsången som ibland inträder mellan delarna av Stinas berättelse ljuder hög och vredgad i mitt huvud.

En entreprenör i udda mänsklighet profiterar på Stina som levande, en annan gör detsamma efter hennes död. Livet och döden är båda en uppvisning för Stor-Stina. Ifred får hon inte vara, men inte heller värdig någon riktig gemenskap. Hagbergs Rekviem för en vanskapt är lika mycket en sång för Stina som en sång om den tiden, om rasbiologins födelse och sammanhang, men fan vet om Stor-Stina fått vara ifred ens idag.

Kapitalism och kärnfamilj

Publicerat 11 oktober, 2012 av Gustav Almestad

Vi står inför någonting oerhört i mänsklighetens historia. Vi har frigjort mängder av tid. Vi har uppfunnit maskiner, datorer, kommunikationsmedel som alla har frigjort tid, frigjort mänsklig arbetskraft. Vi har blivit, skulle ha kunnat bli, friställda. Ställda i frihet. Och vi reagerar med fasa!

Kärnan i Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar är denna banala sanning, en välbekant tillväxtkritik. ”Arbetslöshet” är ett problem som bara kan existera inom ett ekonomiskt system som inte förmår omvandla produktivitetsökning till mindre arbete. Det är inte en ny kunskap, men där makroekonomiskt perspektiv ofta dominerar tillväxtkritiken tar Björk ned analysen till människan tillvaro i systemet. Nina Björks särskilda talang är också, precis som i genombrottet Under det rosa täcket, att enkelt kunna begripliggöra en komplex helhet utan att förenkla den, och att välja precis rätt exempel.

Det är viktigt att vi inte är nöjda, att vi måste fortsätta drömma om ett bättre liv. Annars stannar hjulen och krisen är över oss. Systemfel, menar Björk, eftersom individens dygd blir samhällets fara så fort för många ansluter sig till den. Så när behoven egentligen är uppfyllda måste reklamen rikta sig mot våra känslor istället för att bara sälja sin produkt.

Till och med arbetslinjen säljs in som vägen till ledighet, men Björk blottlägger hur tillväxtekonomin inte bara snuvar oss på den lediga tid som kunde varit resultatet av produktivitetsökingar, utan dessutom kräver mer konsumtion av oss när produktiviteten ökar. Mer arbete som kräver mer arbete, samtidigt som vi intalar oss att vi arbetar för att kunna vara lediga. Några blir förstås utan arbete också, men är ändå aldrig lediga.

Björk menar att vi lever i ett samhälle där utopin inte är en tillåten dröm, bara den om individens framgång inom systemet. En framgång som förutsätter att andra blir kvar. Klassresa, aldrig klasskamp. Att vara till för varandra blir inte ekonomiskt rationellt. Samarbete utanför ekonomin är gratis, och därför dåligt – tänk om tillväxten sjunker när man hjälps åt! Inte undra på att man vill göra lönearbete av hemmets sysslor – skattereduktionen blir en liten kostnad för att få ökad tillväxt.

Björks analys är oftast träffsäker, men tyvärr inte problemfri. När exempel börjar användas som argument istället för som illustration, då brister det. I de sista delarna hänvisar hon bland annat till skilsmässoantologin Happy, happy och menar att konsumtionssamhället påverkat oss så till den grad att högre skilsmässotal skulle bero på begär efter det nya, att man tröttnar på sin partner som på en mobiltelefon när nästa modell kommer.

Visst kan våra uttryck ha färgats av ekonomins inflytande, men att därför rakt av mena att äktenskapet skulle stå i motsättning till kapitalism och tillväxtekonomi är rent fånigt. För det första är familjen en top notch konsumtionsenhet som knappast står i motsättning till tillväxt. Att jaga nästa modell görs redan inom ramen för denna – ett nytt sexliv, ny lägenhet, en nyrenovering, städhjälp. Dessutom är det knappast ekonomiskt rationellt att skilja sig.

För det andra finns ingen anledning att i jakten på våra verkliga behov och universella värden börja låsa in sig i någon särskild organisering av dessa. Varför skulle vi inte kunna vara till för varandra och få kärlek, närhet och gemenskap utan vare sig kärnfamilj eller inredningsmagasin? Det är en samtidigt kollektiv och individualistisk hållning som varken kräver tillväxtekonomi eller står i motsättning till utopin. Det är själva utopin.

Sångernas sång

Publicerat 2 oktober, 2012 av Gustav Almestad

Man känner sig lätt historielös som 80-talist, och hetero. Född efter avskaffandet av sjukdomsstämpeln på homosexualitet och konstant matad med bilder av en ändå trygg och rimlig tid. Modern tid. Några skinn- och dumskallar här och där, och fördomar, visst, men förtrycket gällde väl bara tiden innan jag fötts? Sen blev man vuxen och fattade att man förts bakom ljuset. Att tolerans var en ny och bräcklig sak, inte alls någon självklarhet. Och tolerans, förresten, skulle det vara tillräckligt? Vad hjälper det mot skräckpropaganda och löpsedlar om HIV-mannen.

När Jonas Gardell berättar om åren kring 80-talets början då aids kom till Sverige är sjukdomen både i fokus och inte. Första delen av Torka aldrig tårar utan handskar benar i personerna och i samhället. Vardagen som den såg ut. Hoppet i den äntligen fria värmlandssonen som anländer till Stockholm. Kampen i den som förnekar sig själv. Ambivalens och kåthet i de offentliga utrymmen som fått agera skydd istället för ett tryggt hem.

Det handlar inte bara om rena livsvillkor, eller om utsatthet och smygande, utan om riktiga liv. Därför är det så bra att Gardell är lika högtravande som han är folkkär: det ska fan vara en Höga Visan om denna kärlek, om denna tid, och den behöver läsas av framför allt alla som inte var med. Det är mycket en bögarnas berättelse, men det har förstås sin förklaring i både berättaren och sjukdomens drabbade. Gardell hänvisar också själv till osynliggörandet av lesbiska och de olika villkor och möjlighet till sex, kärlek och att tas på allvar som funnits för homosexuella män eller kvinnor. Och som väl råder än på många sätt.

Att inte denna berättelse kommit ut för att slå tolerant folk på käften förr är måhända synd, men det kan också vara nu vi behöver den som mest, i en tid än mer benägen att lura på oss ett lugn. Bättre än förr, men inte den bästa av världar. Särskilt inte för dagens HIV-positiva.

Jordnära

Publicerat 2 oktober, 2012 av Gustav Almestad

Det är egentligen inget fel på Toralf, Axels mammas pojkvän som blir med motvillig sextonåring på köpet. En man som vill veta bäst, förvisso, och som helst ser till att få sitt eget äventyr till stånd snarare än anpassar sig efter Marie eller Axel, men han vill förstås väl. Och sextonåringen, han vill bara vara sexton – eller arton helst – och tillåtas gå ut själv. Lämnas ifred, och kanske jiddra lite extra för sakens skull. Visst blir det slitningar. Toralf uppmuntrar gärna Axels självständighet, när det passar, och när det kan lugna oroliga Marie. Men kanske skulle han ta det lite försiktigt själv? Jordens Medelpunkt placerar dem på Island, Toralfs drömresa och Axels minst onda alternativ.

Anneli Furmarks teckningsstil är som skapt för att måla Isländska landskap, och hon använder sig effektfullt av komposition och perspektiv. Bitvis helt tysta skeenden med bara bilder. Personer i bakgrunden ser alltid ut att ha ett eget liv utanför historien och alla blickar talar tydligt trots de tjocka linjer de tecknats med. Det besvärliga ”mammas nya kille”-scenariot har Furmark skildrat förr med bravur (”Att komma ifrån” ur Amatörernas Afton från 2004). Denna skildring snäppet vassare. Axels tonårsironier om den potentielle styvpappan är riktigt träffsäkra – haha, bytt namn har han till och med! ”Toralf”, med underförstådda citattecken när Axel säger det högt.

Den alltid väldigt jordnära stilen som Furmark haft får ett lätt magiskt drag i Jordens medelpunkt. Man undrar om jorden vill något, eller om Axel påverkar den. Söker klarhet men går in i dimman.

Ingenting att kämpa med

Publicerat 3 september, 2012 av Gustav Almestad

I Alltings början skildras Stockholms 90-tal genom Sagas ögon. Eller, är det inte något annat som skildras? Visst, det är hippt uteliv, mediabransch och väldigt mycket 90-tal, men vad spelar egentligen omgivningen för roll. I centrum står framför allt Sagas besatthet av den eftertraktade festfixaren Victor Schantz, som snart kan ringa på henne ”som man ringer efter en pizza”. En vuxen man som håller en förpubertal gymnasietjej på kroken, den unga kvinnans fixering trots att hon borde veta bättre – feministisk mor och allt! Män står på rad, hon kan få vem hon vill, men utnyttjas istället? Fast nej, inte heller detta är så enkelt.

”För mannen är kärleken en bisak, för kvinnan hela tillvaron. Det är i litteraturhistorieboken som jag läser det där citatet första gången, och jag känner genast att jag hatar honom så mycket.
Lord Byron, that is, inte Victor Schantz.
Victor Schantz älskar jag visst helt fast och outtröttligt, vad han än gör eller inte gör. Det är så fruktansvärt pinsamt.
Och jag tror att min mor och de andra kvinnorna på hennes barrikader till viss del skulle hålla med Lord Byron. De skulle säga att en man aldrig skulle nedlåta sig till att gå upp i sin längtan efter en kvinna på det sättet som kvinnor längtar efter män. De skulle inte säga mer än så, bara att en man skulle aldrig … och om en man aldrig skulle, då vet vi ju att det är fel, slöseri med tid, idioti.
Det skulle kunna vara det här gräsliga trånandet som är det största problemet med att vara kvinna, som gör hela identiteten vämjelig och ordet kontaminerat.
Och å andra sidan: Vad är det för fel med att vilja vara mitt i kärleken, att välja att låta kärleken bli hela ens tillvaro?”

Det är problemformuleringen det är fel på. Saga är förvisso dubbelt ansatt, men inte satt mellan höga ideal och trånande, utan mellan dessa ideal och patriarkatet. Lurad att tro att problemet är fixeringen, den svaghet hon känner, och inte detta bristande utrymme hon har att göra känslorna rättvisa. Ta för sig? Jo tjenare, om nu förutsättningarna varit lika. Så är det ju nu inte, varken hennes uppriktiga kåthet eller kärlek får vara hennes egen. Att välja kärlek är att underkasta sig, att välja kärleksfritt knull är också att underkasta sig. Att överhuvudtaget befinna sig i sammanhang med andra människor, nej, med män, är att underkasta sig. Victor Schantz behöver inte reflektera ett ögonblick över detta, varken för egen del eller för Sagas. Men naturligtvis är positionen låst även för honom.

Modern med sin generation, kampen och vinsterna, självständigheten de fått, givit åt sina döttrar. Så vad ska Saga kämpa för? Massor, givetvis, eftersom patriarkatet omgrupperade så fort frigörelsen ägt rum, men ingen metod för kamp står att finna och analysen håller inte längre. Ta för sig? Kvinnor har den formella rätten att vistas i rummet, att välja fritt. De lika villkoren har uteblivit. Att svina är för männen, kvinnor låter sig utnyttjas. Det är den fulla kulturmannen som ska flåsa i örat på Saga, hon kan aldrig dra med honom in på toaletten som vore det ingen grej. Förklara dig, kräver grannsonen av Saga, det här med feminismen, vad ska det vara bra för?

Att inte behöva vara den som underkastar sig oavsett val.

Karolina Ramqvist har skrivit en Rädd att flyga för 90-talet, och tyvärr även för idag. Det är i alla fall en helt fantastisk roman.

In Gymnasio

Publicerat 23 augusti, 2012 av Gustav Almestad

Upptakten i Hanna Jedviks andra roman Kurt Cobain finns inte mer är välkomponerad. Hur Lovis och Alex möts i början av gymnasiet, finner varandra och bildar en subkulturell mur mot småstadsomvärlden skildras utan att deras namn eller kön yppas förrän en bra bit in i romanen (berättarperspektivet är Lovis som ett jag, riktat till Alex som ett du). Det blir inte ett överraskningsmoment, utan en väg för att bara se vänskapen och inget mer växa fram. Man kan lätt hånskratta ihop med Lovis när hon svarar på frågorna från hennes första kärleksintresse Jesper om inte hon och Alex är ett par.

Alex sexualitet behandlas likaledes långsamt framväxande och på sätt och vis som något helt oproblematiskt, för läsaren och för Lovis, samtidigt som Karlstad 1993 inte är den lättaste platsen att växa upp i som ung indiebög. Alex vägrar berätta för någon annan än Lovis, men även om hans problem förvärras av hotet om utsatthet, är det inte därifrån ångesten kommer. Snart suger han tag i Lovis på ett sätt hon inte kan hantera.

Det är upplagt för att inte leda till ett muntert slut, men Kurt Cobain finns inte mer är framför allt en djupt rättvis roman. Två alternativa popmusikhjon mot världen, så ofta fått man läsa den historien och tvingats svälja förmätenhet om utanförskapet och omvärldens bristande förståelse, svek från kärlekar och offerskap. Ingen vill ha mig. Men Alex och Lovis är knappast oönskade av omgivningen, snarare tvärtom, och Hanna Jedvik låter ingen utom Alex föräldrar vara blott svikare. De flesta är bara som folk. De försöker göra rätt, men sviker ibland. Är osäkra. Har helt äkta ångest samtidigt som lockelsen att posera med densamma blir för stark ibland. För Alex verkar det vara hans enda sätt att hantera den. Att det är de två mot världen och att ingen förstår honom eller ser hans värde, utom Lovis, blir tanken som både tröstar och förgör.

Till slut kan man börja undra frustrerat varför de egentligen är vänner. Den här kärleken de bedyrat, är det inte lite tunt, vad har de gemensamt mer än musik och upplevt utanförskap? Jo, har man inte varit tonåring på ett tag kan det vara lätt att glömma hur dessa band knyts. Varsågod att påminnas.

Refug

Publicerat 21 augusti, 2012 av Gustav Almestad

Det är lätt att se Michel Houellebecq som en simpel provokatör och cyniker, inte minst då hans romaner oftast handlar om just en sådan person. Refug (La Possibilité d’une île) gavs ut på svenska 2006 och är inte något undantag – snarare är Houellebecqs typiska upplägg mer tillspetsat än såväl sexköpsturismen i Plattform som det detaljerade våldet i förra årets Kartan och landskapet.

Romanens huvudberättare Daniel är en beräknande komiker som baserat en hel karriär på att posera som cynisk sanningssägare, på samma gång liberal och reaktionär, mässande om samhällets förfall och människors hyckleri. Ett typiskt fall ur vågen av Bill Hicks-aspiranter med andra ord. Parallellt med Daniels berättelse skildras en framtid ett par tusen år senare, förmedlad via ”Daniel24”, Daniels genetiska kopia och ättling. En framtid där nymänniskorna tagit över och lever ett stilla liv i väntan på frälsning från en än mer framtida ras.

Refug kretsar kring Daniels ensamhet och ångest över att bli gammal. I framtidsskildringen presenteras det sorgligare alternativet, ett postapokalyptiskt tillstånd där nymänniskor lever isolerat utan begär eller rädsla med all kontakt med andra rent virtuellt, medan spillror av den gamla rasen bebor ödemarken som vildar. Denna framtid återkopplas till det liv ”Daniel1” levt och nedtecknat åt ättlingarna. Att romanen ger flera lager av perspektiv spär på en osäkerhet om rösten är Daniels, den framtida Daniels eller författarens. Alla tre gräver i Daniels liv efter vad som är faktisk sanning, och inte bara en komikers arrogans eller ångest.

Mer än den ganska banala tesen att ett liv utan begär verkar sämre än ett liv med risk för otillfredsställt begär får man inte kläm på. Ändå är varje resonemang och försök att alkemiskt framställa sant guld av ylle och plåt en njutning. Lika så Houellebecqs fantastiska – om än konsekvent manligt skildrade – beskrivningar av sex och lust. De två huvudsakliga objekten för Daniels känslor är just bara objekt, kom igen liksom, en intellektuell kvinna som inte gillar sex och en skarp kvinna som inte gillar kärlek men knullar fritt? Men läst som hans egna upplevelse är det inte ett problem, snarare avslöjande för samhället som beskrivs. Daniels våndor är äkta oavsett om grunden är till hälften tom luft. Och de båda kvinnorna bär tydlig likhet med varsin framtida ras: de brutala vildarna å ena sidan och de likgiltigt intellektuella nymänniskorna å den andra.

Fixeringen vid drift, genetik och biologi åsido framträder en antydan till att samhörighet och mänsklig kultur bär enorm vikt för vår möjlighet till lycka. Även om Houellebecq gärna gör den mest pessimistiska framställningen av detta.

– – –

Disclaimer: Pendeln har naturligtvis svängt för länge sen angående Houellebecqs kontroverspotential, att rasa i kultursidor över Houellebecq låter sig knappast göras idag. Bilden jag har av författaren som ”chockerande kanske, men inte bara en provokatör!” är i det närmaste majoritetsuppfattning. Men bara i den lilla klicken kulturtidskriftläsare förstås, utanför ser det nog annorlunda ut, och således skäms jag inte det minsta över att ta spjärn mot en uppfattning som inte längre äger diskursen. Detta om detta.

Bonus (från Twitter):

Throwin hunneds

Publicerat 27 juli, 2012 av Gustav Almestad

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson blev smällpopulär och eftersom den verkade vara av det lättlästa slaget tänkte jag att varför inte, den kan man väl läsa. Allan Karlsson rymmer från äldreboendet på sin hundraårsdag och smiter från lillmaffian med en resväska full med pengar, lyckas ta sig igenom det mesta via slumpen och spriten. Parallellt berättas en levnadshistoria av samma art: utan bekymmer, moral eller engagemang spränger och super Allan Karlsson ner alla hinder han möter. Det handlar alltså om en käck nihilist vars superkraft är att vara sprithare. En episk skröna för 40-talister och andra som gillar att skrocka snarare än skratta. Inget fel på det, men inte min påse.

Vanligen jämförs spektaklet med Forrest Gump, vilket är en rimlig jämförelse då Allan Karlsson träffar och hjälper Franco, Truman, Mao, Stalin, Erlander med flera, bygger bomber och påverkar världshistorien på alla möjliga sätt, samt verkar lite udda som person. Själv tycker jag att Arto Paasilinna är närmre till hands, och en birollsinnehavare i hundraåringens rymning uttrycker pinsamt nog att de aktuella förvecklingarna är precis som i en Paasilinnaroman. En tokig resa, en udda gubbe och udda motparter, orimliga händelser och anspråk på humor. Jovisst märker man vem Jonasson vill skriva som.

Lika bra som Paasilinna är han dock inte, det är något med det enformiga superiet och extra allt på allt som saboterar. Immun mot bra 40-talisthumor är jag ju inte. Rätt person gillar nog detta mer än jag, men för oss andra: betänk fasan i att detta just nu filmatiseras med Robert Gustafsson i huvudrollen.

Äktenskapsbrott

Publicerat 23 juli, 2012 av Gustav Almestad

Det ska fan vara Åsa Ericsdotter att skriva en roman som heter Äktenskapsbrott och handlar om detsamma. Hennes prosalyrik förmedlar perfekt stora skeenden med små detaljer. Eller kanske snarare visar hur de stora skeendena faktiskt består av så små steg och tankar. Tidigare fick Ericsdotters böcker etiketten poesi, men från och med den förra verkar utgivaren ha erkänt att det är romaner hon skriver. Själv har jag alltid läst dem så.

I Äktenskapsbrott berättas om Niklas, och Niklas berättar glatt för berättaren. Han har affär. De har knullat tresiffrigt antal gånger. Jovisst, men mer än så, han vill inte välja heller.

Det är osentimentalt benat i otroheten. Högkänsligt och passionerat, ja, men inte sentimentalt. Inte heller cyniskt. Det formuleras icke objektiva men känslomässiga sanningar. Ämnet är gammalt men berättas med underrepresenterat perspektiv: Vännen som tvingas förhålla sig och bli medbrottsling. Igen. Hur situationen uppstår – för vissa lätt och för andra aldrig i livet – hur banalt det är, och hur själva brottet kan frossas i så. Niklas orimliga fantasier om att vara hemligt gift med två, vara far på olika håll. Att skryta med den fina kärleken man bara vill ge av? Uppblåstheten. Det krävs en vän som inte bara är medtvingad i kålsoppan, utan även lika god supare av densamma, för att verkligen förklara och vredgas bortom det banala. De har haft en affär ihop förr, Niklas och berättaren. Fler omkring henne har det också.

”Det började inte med mig, du hade alltid letat, jag var bara den första som var lika lättfotad som du. Folk har annars moraliska, flämtade du, betänkligheter, jag drog ner blixtlåset, sög av dig.

Det var först efteråt som vi blev förälskade.”

[…]

”Jag fattar inte. Jag har alltid velat ha mina män okända, utan efternamn och självbiografier, det du letar efter med Pia är så bisarrt, får jag säga, osmakligt.”

Det är inte munter läsning, och några svar eller rimliga upplösningar kan vi glömma. Skilja sig eller inte, affär eller snedsteg, berätta eller hålla käft tack, vad som är bäst eller värst att göra. Man undrar fortfarande. Strukturer spelar roll men är inte avgörande, möjlighet och vilja är olika saker. Varför skulle vi ens bedra varandra om vi inte såg världen på olika sätt?

”Hon har varit ensam om dig, det är naturligt, den andra kvinnan vet alltid mer än den första, hon blir den närmast förtrogna. Det är det som är orättvisan. Besittningsrätten är inte det säkraste kortet, det är de utomäktenskapliga som drar in storkovan. Världens äldsta historia.”

Storkovan? Jag vet inte jag. Men se här, detta är tankar och känslor som finns, beslut som tas eller struntas i. Nu vet du.