Vi står inför någonting oerhört i mänsklighetens historia. Vi har frigjort mängder av tid. Vi har uppfunnit maskiner, datorer, kommunikationsmedel som alla har frigjort tid, frigjort mänsklig arbetskraft. Vi har blivit, skulle ha kunnat bli, friställda. Ställda i frihet. Och vi reagerar med fasa!

Kärnan i Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar är denna banala sanning, en välbekant tillväxtkritik. ”Arbetslöshet” är ett problem som bara kan existera inom ett ekonomiskt system som inte förmår omvandla produktivitetsökning till mindre arbete. Det är inte en ny kunskap, men där makroekonomiskt perspektiv ofta dominerar tillväxtkritiken tar Björk ned analysen till människan tillvaro i systemet. Nina Björks särskilda talang är också, precis som i genombrottet Under det rosa täcket, att enkelt kunna begripliggöra en komplex helhet utan att förenkla den, och att välja precis rätt exempel.

Det är viktigt att vi inte är nöjda, att vi måste fortsätta drömma om ett bättre liv. Annars stannar hjulen och krisen är över oss. Systemfel, menar Björk, eftersom individens dygd blir samhällets fara så fort för många ansluter sig till den. Så när behoven egentligen är uppfyllda måste reklamen rikta sig mot våra känslor istället för att bara sälja sin produkt.

Till och med arbetslinjen säljs in som vägen till ledighet, men Björk blottlägger hur tillväxtekonomin inte bara snuvar oss på den lediga tid som kunde varit resultatet av produktivitetsökingar, utan dessutom kräver mer konsumtion av oss när produktiviteten ökar. Mer arbete som kräver mer arbete, samtidigt som vi intalar oss att vi arbetar för att kunna vara lediga. Några blir förstås utan arbete också, men är ändå aldrig lediga.

Björk menar att vi lever i ett samhälle där utopin inte är en tillåten dröm, bara den om individens framgång inom systemet. En framgång som förutsätter att andra blir kvar. Klassresa, aldrig klasskamp. Att vara till för varandra blir inte ekonomiskt rationellt. Samarbete utanför ekonomin är gratis, och därför dåligt – tänk om tillväxten sjunker när man hjälps åt! Inte undra på att man vill göra lönearbete av hemmets sysslor – skattereduktionen blir en liten kostnad för att få ökad tillväxt.

Björks analys är oftast träffsäker, men tyvärr inte problemfri. När exempel börjar användas som argument istället för som illustration, då brister det. I de sista delarna hänvisar hon bland annat till skilsmässoantologin Happy, happy och menar att konsumtionssamhället påverkat oss så till den grad att högre skilsmässotal skulle bero på begär efter det nya, att man tröttnar på sin partner som på en mobiltelefon när nästa modell kommer.

Visst kan våra uttryck ha färgats av ekonomins inflytande, men att därför rakt av mena att äktenskapet skulle stå i motsättning till kapitalism och tillväxtekonomi är rent fånigt. För det första är familjen en top notch konsumtionsenhet som knappast står i motsättning till tillväxt. Att jaga nästa modell görs redan inom ramen för denna – ett nytt sexliv, ny lägenhet, en nyrenovering, städhjälp. Dessutom är det knappast ekonomiskt rationellt att skilja sig.

För det andra finns ingen anledning att i jakten på våra verkliga behov och universella värden börja låsa in sig i någon särskild organisering av dessa. Varför skulle vi inte kunna vara till för varandra och få kärlek, närhet och gemenskap utan vare sig kärnfamilj eller inredningsmagasin? Det är en samtidigt kollektiv och individualistisk hållning som varken kräver tillväxtekonomi eller står i motsättning till utopin. Det är själva utopin.