Ingenting att kämpa med

I Alltings början skildras Stockholms 90-tal genom Sagas ögon. Eller, är det inte något annat som skildras? Visst, det är hippt uteliv, mediabransch och väldigt mycket 90-tal, men vad spelar egentligen omgivningen för roll. I centrum står framför allt Sagas besatthet av den eftertraktade festfixaren Victor Schantz, som snart kan ringa på henne ”som man ringer efter en pizza”. En vuxen man som håller en förpubertal gymnasietjej på kroken, den unga kvinnans fixering trots att hon borde veta bättre – feministisk mor och allt! Män står på rad, hon kan få vem hon vill, men utnyttjas istället? Fast nej, inte heller detta är så enkelt.

”För mannen är kärleken en bisak, för kvinnan hela tillvaron. Det är i litteraturhistorieboken som jag läser det där citatet första gången, och jag känner genast att jag hatar honom så mycket.
Lord Byron, that is, inte Victor Schantz.
Victor Schantz älskar jag visst helt fast och outtröttligt, vad han än gör eller inte gör. Det är så fruktansvärt pinsamt.
Och jag tror att min mor och de andra kvinnorna på hennes barrikader till viss del skulle hålla med Lord Byron. De skulle säga att en man aldrig skulle nedlåta sig till att gå upp i sin längtan efter en kvinna på det sättet som kvinnor längtar efter män. De skulle inte säga mer än så, bara att en man skulle aldrig … och om en man aldrig skulle, då vet vi ju att det är fel, slöseri med tid, idioti.
Det skulle kunna vara det här gräsliga trånandet som är det största problemet med att vara kvinna, som gör hela identiteten vämjelig och ordet kontaminerat.
Och å andra sidan: Vad är det för fel med att vilja vara mitt i kärleken, att välja att låta kärleken bli hela ens tillvaro?”

Det är problemformuleringen det är fel på. Saga är förvisso dubbelt ansatt, men inte satt mellan höga ideal och trånande, utan mellan dessa ideal och patriarkatet. Lurad att tro att problemet är fixeringen, den svaghet hon känner, och inte detta bristande utrymme hon har att göra känslorna rättvisa. Ta för sig? Jo tjenare, om nu förutsättningarna varit lika. Så är det ju nu inte, varken hennes uppriktiga kåthet eller kärlek får vara hennes egen. Att välja kärlek är att underkasta sig, att välja kärleksfritt knull är också att underkasta sig. Att överhuvudtaget befinna sig i sammanhang med andra människor, nej, med män, är att underkasta sig. Victor Schantz behöver inte reflektera ett ögonblick över detta, varken för egen del eller för Sagas. Men naturligtvis är positionen låst även för honom.

Modern med sin generation, kampen och vinsterna, självständigheten de fått, givit åt sina döttrar. Så vad ska Saga kämpa för? Massor, givetvis, eftersom patriarkatet omgrupperade så fort frigörelsen ägt rum, men ingen metod för kamp står att finna och analysen håller inte längre. Ta för sig? Kvinnor har den formella rätten att vistas i rummet, att välja fritt. De lika villkoren har uteblivit. Att svina är för männen, kvinnor låter sig utnyttjas. Det är den fulla kulturmannen som ska flåsa i örat på Saga, hon kan aldrig dra med honom in på toaletten som vore det ingen grej. Förklara dig, kräver grannsonen av Saga, det här med feminismen, vad ska det vara bra för?

Att inte behöva vara den som underkastar sig oavsett val.

Karolina Ramqvist har skrivit en Rädd att flyga för 90-talet, och tyvärr även för idag. Det är i alla fall en helt fantastisk roman.