Man känner sig lätt historielös som 80-talist, och hetero. Född efter avskaffandet av sjukdomsstämpeln på homosexualitet och konstant matad med bilder av en ändå trygg och rimlig tid. Modern tid. Några skinn- och dumskallar här och där, och fördomar, visst, men förtrycket gällde väl bara tiden innan jag fötts? Sen blev man vuxen och fattade att man förts bakom ljuset. Att tolerans var en ny och bräcklig sak, inte alls någon självklarhet. Och tolerans, förresten, skulle det vara tillräckligt? Vad hjälper det mot skräckpropaganda och löpsedlar om HIV-mannen.

När Jonas Gardell berättar om åren kring 80-talets början då aids kom till Sverige är sjukdomen både i fokus och inte. Första delen av Torka aldrig tårar utan handskar benar i personerna och i samhället. Vardagen som den såg ut. Hoppet i den äntligen fria värmlandssonen som anländer till Stockholm. Kampen i den som förnekar sig själv. Ambivalens och kåthet i de offentliga utrymmen som fått agera skydd istället för ett tryggt hem.

Det handlar inte bara om rena livsvillkor, eller om utsatthet och smygande, utan om riktiga liv. Därför är det så bra att Gardell är lika högtravande som han är folkkär: det ska fan vara en Höga Visan om denna kärlek, om denna tid, och den behöver läsas av framför allt alla som inte var med. Det är mycket en bögarnas berättelse, men det har förstås sin förklaring i både berättaren och sjukdomens drabbade. Gardell hänvisar också själv till osynliggörandet av lesbiska och de olika villkor och möjlighet till sex, kärlek och att tas på allvar som funnits för homosexuella män eller kvinnor. Och som väl råder än på många sätt.

Att inte denna berättelse kommit ut för att slå tolerant folk på käften förr är måhända synd, men det kan också vara nu vi behöver den som mest, i en tid än mer benägen att lura på oss ett lugn. Bättre än förr, men inte den bästa av världar. Särskilt inte för dagens HIV-positiva.