Genom att låta Christina Katarina Larsdotters egen röst berätta om tiden före sin död, och att placera läsaren mitt i skeendet under den dödes väg till obduktionsbordet och rasbiologin, ger Mattias Hagberg den så kallat vanskapta den självständighet, omsorg och respekt som hennes samtid vägrade henne. Det är en bedrift att få en så övernaturligt berättad historia att fortfarande kännas dokumentär, men så krävs också en känslomässig närvaro för att förstå. Och intill står en självupptagen vetenskap och inbillar sig neutralitet. Körsången som ibland inträder mellan delarna av Stinas berättelse ljuder hög och vredgad i mitt huvud.

En entreprenör i udda mänsklighet profiterar på Stina som levande, en annan gör detsamma efter hennes död. Livet och döden är båda en uppvisning för Stor-Stina. Ifred får hon inte vara, men inte heller värdig någon riktig gemenskap. Hagbergs Rekviem för en vanskapt är lika mycket en sång för Stina som en sång om den tiden, om rasbiologins födelse och sammanhang, men fan vet om Stor-Stina fått vara ifred ens idag.