Om Gud, bara blott för en gång, kunde ge mig lite tur

Att läsa Adam Svanells och Anton Gustavssons reportagebok om den svenska spelmarknaden direkt efter läsningen av Nina Björks senaste genomgång av våra skitdrömmar är väldigt passande. Spela lagom blir i den kontexten ett exempel på ett samhälle som säljer på oss en individens dröm om klassresa. Varan som spelbranschen säljer är till och med bokstavligen denna dröm. ”Plötsligt händer det”, och alla andra blir kvar, So long suckers! Mestadels händer det aldrig, och i praktiken är spelandet en regressiv skatt, som dessutom ändå blir en förlustaffär för staten om man man ser till sociala kostnader. Man vill ju bara förbjuda skiten.

Men nu är inte Spela lagom en debattbok menad att ge mig förbudsivrande reflexer, den är ett reportage och en historieskrivning. Välskriven och med gedigen research och föredömligt hänvisat precis vilka källor som varje del bygger på. Dessutom en mycket rättvis skildring, som säkert kommer viftas med som slagträ av både Svenska spel och de privata spelbolagen – men inte mot spel utan mot varandra, då de båda dras med rejäl skuld. Och då menar jag verkligen inte någon ekonomisk skuld. De enorma vinsterna förenar dem mer än hycklet.

Svenska spel har ständigt infört nya spelformer och inte backat för spel som går snabbt och ger direkt utdelning, perfekt för den spelberoende som slipper väntan på dragning som nedkylning. Pokerbolagen menar att Jo, det är sant, tusentals unga lever på nätpoker – och om det ens vore sant skulle pengarna de lever på ändå komma från andra spelare, de som kallas ”fisk” och bara håvas in, eller ska vi säga: fastnar i nätet. Mångmiljardintäkterna från Svenska spel till staten hamnar aldrig i någon vård för spelberoende. Och det omtänksamma privata pokerbolaget skickar lockbrev med ”GRATIS pengar” som garanterat skulle suga tillbaka den spelberoende som äntligen lyckats sluta, om han inte redan tagit livet av sig veckan tidigare. Alla ljuger och överdriver chanserna att vinna.

Spelregleringens historia framstår som en ständig kompromiss, men även om de olika motiven intäkt och skademinskning retoriskt stått emot varandra har nya spelformer ständigt tillkommit, marknadsföringen ökat i aggressivitet, och framför allt har vi under åren vant oss vid detta. Blivit ett spelande folk. När man idag ska försöka se på läget med klarsyn är detta redan faktum, spel finns med oss, och någon fungerande reglering har vi inte i praktiken då spelbolag jobbar från utlandet med få hinder. Totalförbud verkar inte realistiskt när spelandet är en etablerad del av samhället.

Bristerna i systemet och farorna som pekas ut är svåra att ifrågasätta, men vad vi kan göra är en annan fråga. Det enda som liknar ett enkelt svar är att Vegas-maskinerna egentligen ogillas av alla och kunde plockas bort redan idag. Men bara nån liten miljard till först, åt staten? Något riktigt motstånd verkar saknas helt.