Antifeminismen är ett kvinnohat

Publicerat av

Jag lägger ifrån mig Hatet – en bok om antifeminism av Maria Sveland och undrar lite vad jag ska ha den till. Riktning saknas. Avstampet i hoten mot Svelands person är slagkraftigt och jag tror inte uppmärksamheten varit lika stor utan det. Men detta personliga spår avvecklas snabbt som huvudämne, för att reduceras till litterär inramning kring det som jag antar ska vara den stora genomgången av antifeminismen och dagens ideologiska klimat, men som tyvärr genomförts på tok för slarvigt.

Det är ett krävande arbete att heltäckande beskriva en samtidsdiskurs, slarvar man blir det bara Bengt Ohlsson av hela skiten: svepande analys som tilltalar de med samma förförståelse och alienerar resten. Oavsett om en har rätt eller inte. Jag är ju helt med på att ett individualiserat samhälle bäddar för strukturblindhet, men det är inte övertygande att bara vifta med ordet nyliberal och dessutom exemplifiera det helt uppåt väggarna (Johan Lundberg och Roland PM nyliberaler? LOL).

Några enskilda avsnitt är bra på egen hand, såsom kapitlet om Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet (för övrigt en lysande pjäs), där hotproblematiken åter lyfts upp och Sveland faktiskt kan visa tydligt hur Ströms och Billings bloggar i praktiken fungerat som mobiliseringsplats. Överlag är det just när analysen underordnas reportage som journalisten Sveland gör det bästa jobbet. Där analyserna är som bäst har de hämtats från andra författare (obs, inget fel med det!), såsom Carin Holmberg, Ali Esbati och Magnus Linton.

Ingenstans tas dock antifeminismens viktigaste beståndsdel upp på tillräckligt utrymme, nämligen att den är ett kvinnohat. Sveland nämner det i förbifarten, men det är ett tydligt tecken på hemmablindhet att tro det räcker med ordet antifeminism för att vi ska förväntas betrakta det som riktigt hemska grejer. Precis som det hävdas i Hatet råder ju ett debattsamhälle där det i alla frågor ska vara en för och en mot, på det att alla sidor är likvärdigt demokratiska, problemformuleringen aldrig ses över, och där gemene man då säkert förkastar extremister som Medborgare X, men ändå läser etiketten ”antifeminist” som blott ”kritisk mot feminism”. Då återstår bara att varna för sluttande plan och stämningar som piskas upp, samt visa på Breivik, och det är inte nog. Det är ju inte tonläget utan idéerna det är fel på.

Att Sveland skulle kräva rättning i det feministiska ledet, vilket flera annars seriösa kritiker varit inne på angående Hatet, är dock befängt. Vad är det egentligen med vissa ideologiska utsagor som får dem att betraktas som fundamentalism, medan andra sorters tvärsäkerheter på en normal ledarsida aldrig uppfattas som något annat än just en persons övertygelse, upp till läsaren att köpa eller förkasta. Om två liberaler har debatt om vilket sätt att betrakta en given fråga som är mest liberal höjer inte en jävel på ögonbrynen. Jo, det är förstås en viktig del som avgör. Hörde jag maktkritik?

Förhoppningsvis kan Hatet ändå fungera väl som en översikt för den oinsatte, men vällvillige, som snabbt vill får lite koll på antifeministiska grupper och metoder idag. Men antifeminismen som idévärld har inte fått sin definitiva kartläggning.

Äpplen och apelsiner

Publicerat av

Det finns relationsklichéer som är så löjligt vanliga i verkligheten att det sällan låter sig berättas om kärlek utan dem. Rädslan för att bli övergiven är en av dem, mänsklig så in i baljan. Jag biter i apelsiner av Annakarin Thorburn skildrar en ung kvinna som dessutom verkar ha fått denna rädsla efter föräldrarnas skilsmässa, något som kunde orsakat gäspningar, men fungerar ändå eftersom berättelsen synar det banala, snarare än att spela på det.

Hon som talar i första person bor ihop med pojkvännen Ödlan, är impulsiv och detaljfixerad, och svår på frukt- och bärmetaforer. Hon lär känna kurskamraten Lo och, hoppsan, snart har hon dubbla ovetande pojkvänner. Detta rationaliseras genom att hon låtsas vara två personer, eller med antydningar att hon inte vill bli lämnad, som när mamma lämnade henne. Missnöjd med Ödlan är hon säkert inte men två trygga famnar bättre än en! Självklart kommer punkten då hon måste blåsa av, och där börjar egentligen romanen på allvar. Är hon mest rädd att bli lämnad, som av mamma, eller för att hon själv håller på att bli som just mamma?

Nja, mest rädd är hon för konfrontationer, vilket också tar sig uttryck i själva språket. Perspektivet har frekventa hål mellan fruktstunderna, luckor av blockerade tankar och bitar av skeenden som läsaren inte får vara med på. Täckmantlar på allt: Varför kallas pojkvännen bara Ödlan, varför vet vi inte vad hon själv heter, varför ska hon stava Lo på sitt eget sätt. Hon riktar sina tankar utåt och säger något knepigt om rummet istället för om känslorna. Det är ett ibland irriterande drag av manic pixie dream girl, men betraktat som en omedveten taktik snarare än ett väsenlikt varande är det fullt rimligt.

Varvat med dessa rädslor kommer skammen. Hon grubblar konstant och värderar sina känslor gentemot andras, förlorar oavsett hur hon själv svänger. Är hon verkligen rädd för att mamma övergav henne? Jag föreställer mig att hon är rädd för att hon överdriver sina skyldigheter. När en av två pojkvänner till och med blir hotfull kommer ändå ansvarskänslorna, hon ska försonas, trösta honom? Man tvingas fråga sig hur den trygga famnen faktiskt ska se ut.

 

Back 2 Africa

Publicerat av

Förhörsscener måste vara det mest tacksamma man kan syssla med som författare. Någon sitter där mitt emot och provar alla vinklar, någon som får anklaga, projicera och släppa bakgrundsinformation helt utan att det blir övertydligt. Där finns ett tillträde till nivåer som en protagonist aldrig kan gestalta på egen hand utan att hen uppenbarligen vet för mycket. Det är för den sakens skull inte lätt att skildra ett trovärdigt förhör, än mindre ett förhör i en brutal diktatur man aldrig varit i närheten av personligen – hur många klichéer finns inte där att vara vaksam mot? – men nu menar vi med författare en hantverksskicklig sådan och inte vem som helst.

Johannes Anyuru är just så skicklig i En storm kom från paradiset. P, som sitter i arrest i Tanzania i början av sjuttiotalet, visas genom förhörsledarens tvära kast upp som lika delar naiv drömmare som förhörstränad militär. Han har förmågan att hålla käft eller svara beräknande, men den mänskliga frustrationen över att inte bli trodd spiller över. Han vill bara flyga, är det så svårt att acceptera? Ja, det är ju det. Det är en lång resa för P att inse hur flygardrömmen realiserad via en grekisk militärutbildning sätter honom i en politisk kontext. Militärkuppen där Idi Amin tagit makten i P:s hemland Uganda, några månader före hans examen, är bara halva uppvaknandet. Han relaterar inte situationen i Uganda till omkringliggande länder, och absolut inte till sin person, förrän konsekvenserna är ett faktum och han gripits på vägen till ett simpelt jobb som besprutningspilot i Zambia. I förhöret uppmärksammas betydelsen av hans släkt och stamtillhörighet, vars eventuella privilegier han aldrig reflekterat över.

> Förhörsledaren skrattar till. ”Du är langi. Så fort du dök upp på militärbasen tog dina stamfränder dig under sina vingar. Precis så som britterna har lärt dem att göra.” <

Huruvida förhörsledarens bild av historien är korrekt, och om det är britternas kolonimakt som skapat hierarkierna eller inte, har inte så stor betydelse. Konflikten existerar men P har inte varit medveten om den, lika lite som han pusslat ihop bitarna han ändå sett före militärkuppen. Varför återvände han till Afrika? Frågan ställs från många håll. Av förhörsledaren, av P själv, av medfångar och flyktingar som skulle dö för en chans att fly till Europa. Så självklart ett beslut att ångra, men vi förstår hur beslutet kunde fattas. Han ville bara flyga.

Poeten Anyuru hålls på lagom avstånd – här håller sig språket mestadels tydligt och svävar ut endast i skildringen av tankar och i vissa bakgrundsstycken. Utanför och efter förhörsrummet finns en barndom i Uganda och utbildningen i Grekland, en flykt genom Tanzania mot Kenya, och en parallell epilog där Anyuru själv i första person tillbringar den sista tiden med sin nu döende far i Göteborg. Romanen blir ur det perspektivet i sig ett återvändande till Afrika, men med ett nytt ärende. Att avtäcka faderns historia, men också Ugandas.

Försök inte med den lätta att placera in En storm kom från paradiset i någon diffus trend av fadersskildringar. Kanske kan Anyurus anspråksfulla prosa lura läsaren att bara se porträttet av en flyende hjälte på väg till väst för att bli författarens far, men P är inte den enda individen att tvingas på en komplicerad politisk konflikt. Det är liksom grejen med dessa helveten.

Dogg jumped up and began to run, bustin shots hoping to hit someone

Publicerat av

Porträttet av den jämtländska avfolkningsbyn som Ola Nilsson tecknar i Hundarna är säkert välbekant även för sörlänningen från landet. Det är samma visa på alla ställen, bara olika dialekt.

”Torget breder ut sig framför honom i form av en stor parkering omgärdad av bank, postkontor, och systembolag. En mataffär erbjuder det som motsvarar invånarnas förväntningar på föda. Medan klädbutiken mitt emot förgäves försöker tillmötesgå de unga människornas önskemål.”

Hur länge har egentligen landsbygden sett likadan ut? Jag inbillar mig att det är åttiotal, men vi kunde vara i vilket decennium som helst mellan sextiotalet och 2013 när romanens tonåringar står avsides vid dansbanan och dricker sprit, när nävarna viner, eller när limmet plockas fram ur gömstället i kakelugnen och får duga som sömnmedicin. Det har byggts en bro, till färjkarlens olycka, men dessa nya broar byggs ständigt mellan öar och fastland till liten nytta mot ortens avfolkning. Riktmärket är mer betydande för rum än för tid. Och trots att vi vet att avfolkningen är ett faktum verkar alla sitta fast.

Har du varit på dessa platser? Bara sett dem på håll? Jag vet, det är bara så nära jag kommit själv. Stadsbor vet inte. Kanske är det därför äldsta brodern Erik inte kan lämna byn trots att han flyttat. Det ligger som något kvar. Nog kan det anpassas alltid, men Hundarna berättar inte om den som tar sig därifrån på riktigt. På sin höjd om hur yngste bror Filip till en början verkar bli en som far därifrån, en sån som växer upp vid sidan av, flyttar till stan och skriver en roman om det jävliga med byn. Men mellanbror Kalle har sett att Filip också har det som krävs för att stanna. Miljön som formar oss kan ge godtyckligt olika resultat, men skoningslös är den.

Utöver bröderna Erik, Kalle och Filip gestaltar Ola Nilsson byn genom systrarna Idas och Sannas ögon. För den som vill se hur unga kvinnor, så unga kvinnor att de ännu är barn, anpassar sig på olika sätt efter våldtäktskulturen är dessa ögon ett utmärkt redskap. Med den lakoniska klarheten efter första glaset ser de hur det är, varken mer eller mindre. Det ligger just en sådan lätt berusning över språket romanen igenom.

Trots få tydliga markörer om tid framträder stegen tillbaka i kronologin och framåt igen utan problem, och dialekten fäster med ett fåtal uttryck – någon fonetisk stavning är inte nödvändig. Hundarna tittar ut över vattnet och konstaterar läget, drar in luft till svar när du frågar något. Då och då böjer sig det raka språket i en välplacerad metafor.

”Han harklar sig djupt och lägger iväg en loska, men den är tveksam och klyver inte världen som vanligt.”

You kids get off my lawn!

Publicerat av

Noha vill mest vara ifred. Teoretiskt sett förstår och förutser han andra människor bättre än de flesta, men begriper sig på dem gör han inte. Enstöring till trots är han heller inte någon individualist överhuvudtaget. Att flytta från sin familj i Göteborg för att plugga i Linköping är knappast något befrielseprojekt, att bo i korridor innebär mest ett notoriskt undvikande av grannar och köksfiender och på föreläsningar föredras platserna längst bak. Att människor vill Noha något överhuvudtaget är ett plågsamt intrång. Ändå ger de sig fan på detsamma.

Väldigt sällan fin av Sami Said är förvisso en bok om identitet, men Noha funderar över konceptet mer än han söker sin. Den påträngande subkulturkappvändaren och wannabemuslimen, som snart konverterar bort sitt svennenamn till förmån för Abdul, gör sitt bästa för att vara muslim så in i baljan. Så pass mycket att han snart läxar upp Noha bristande engagemang och inte backar att ta med förstärkning i ärendet. Indietjejen Anna som av en slump hamnar mitt emot Noha på ett tåg följer med, kikar in och tränger sig på mer och mer. Noha viker sig för alla, utåt sett, men naturligtvis vet han bäst. Sättet Noha beskriver påträngande individer såsom ”festprissen” i korridoren är ofta hejdlöst roligt.

Språket kräver lite tillvänjning men snart får man ta del av Nohas ofiltrerade perception och tolkning (såväl som underbar grammatik). En kompass som gärna vrider sig ett kvartsvarv då och då. Till en början presenterar Noha försiktigheten med att den är ett drag från hans familj, religion eller eritreanska härkomst. Andra människor inleder en i frestelse, därför bör man hålla sig till de sina. Visst, det säger säkert släkt och grannar, men det visar sig snabbt att han bara är apart. Att andra människor bara leder till besvär är en gammal sanning för honom som han inte längre har motiv att ifrågasätta. Att andra människor är obegripliga, ja, behöver jag ens förklara hur sant det är?

Den konstanta misstänksamheten kryddad med viss arrogans är måhända typisk för gamla mobboffer, men så komplext gestaltat får man sällan se det. Detsamma gäller skildringen av islam och svenskhet, främlingsskap och rotlöshet. Att en intervju med en Sverigedemokrat kan landa i ett kort samförstånd honom och Noha emellan, ett som inte har det minsta med We shall overcome att göra. När vi får resa till Eritrea märker vi att främlingsskapet kvarstår, Nohas särart är hans egen. Möjligen inte konstant men inte heller något simpelt skal att bryta igenom med värme och integration. Denna törnrosa väcker man inte bara med en kyss.

– – –

Bonus på ämnet:

Över dimmornas bro till Ankara

Publicerat av

Jag satt vid utlåningsdisken i biblioteket när en låntagare frågade mig om Kricket av Per Johansson, som jag precis ställt upp på nyhetshyllan och dessutom läste själv för tillfället, om den faktiskt handlade om kricket? Inte så vitt jag hunnit se halvvägs in, svarade jag. Men den har fantastiskt språk! Så hen lånade den. Någon kricket syntes mycket riktigt inte till annat än i periferin, kan jag i efterhand konstatera.

Bakom titeln finns istället en medelålders doktorand som inte mår helt hundra, samt Karl XII, som även råkar vara föremål för doktorandens avhandling. Medan kungen flyr nederlagets Poltava, med huvuddelen av trupperna lämnade åt ryssen, så flyr Kerstin från familj, avhandling och ansvar. Just avhandlingen blir förstås både flykt och flyktskäl, att formulera lösryckta anteckningar blir en snuttefilt för maniskt beteende men något verkligt arbete kan hon inte ta sig för.

Så var det språket, som sagt, och jag brukar inte vara den som i första hand går igång på sådant, men vilket hantverk! Per Johansson vet precis när man ska trycka in en mening som verkar komma från ingenstans men ändå är den enda lämpliga. Vilka detaljer som är relevanta att dyka ned i när texten annars håller sig på avstånd. Relevanta, eller om de bara är vackra, vad vet jag. Psykisk sjukdom skildras också på ett sätt som gör att man kommer nära, tror sig verkligen förstå, och detta utan att hålla det som en ursäkt för att Kerstin sällan är det minsta sympatisk. I själva verket rätt jävlig. Egoismen bakom adoptionen av sonen Yohil är svindlande.

Sammanvävandet av Kerstins och Karl XII:s förehavanden kan ses som hennes egna fantasier, den sjuka sidan, en klassisk drömföljeslagare till den psykiskt instabila protagonisten, men också som parallella skeenden – konkret eller metaforiskt – som ska säga något om varandra. Ett och samma avhopp. En gemensam flykt mot Turkiet. Men när romanens sista del plötsligt växlar spår får jag en känsla av att vara lurad vad jag än väljer. Det är sympatiskt att få möta den vuxna Yohil, men jag kan inte vara säker på att han faktiskt finns där när Kerstin helt flutit iväg.

Kerstins perspektiv har tidigare trots sjukdomen förtöjt handlingen i någon sorts verklighet, men när det rycks loss tappar jag sammanhanget och alla tolkningar jag försökt göra, för att istället glida ut på en vackert målad resa mot ingen särskild stans. Jag brottas ännu veckan efter jag läst färdigt romanen med vad fan det ska betyda. Kanske dags att lära sig något om kricket.

Mycket vilja, lite fokus, helt subjekt

Publicerat av

Salome av Mara Lee får mig att fundera över subjektet. Hur protagonisten Elsa Mo kan vara ett så tydligt subjekt men ändå så svår att ringa in. Det är tonåren, antar jag, där viljan ofta är starkare än riktningen. Ett hypermedvetet och autonomt jag som ändå ägnar betydande energi åt att reagera på omgivningen. I baletten syns det som allra tydligast. Först när den gamla dansläraren försvinner och en ny kommer in med märkliga metoder och tydligt fokus på Elsa blir dansen en riktig drivkraft. Först när huvudrollen i kommande uppsättning blir ett reellt erbjudande, och sedan hotas tas ifrån henne, bryr hon sig om att se Miriam som faktisk rival. Tidigare konstateras hierarkin dem emellan helt torrt, utan avund.

Den bästa vännen, Veronica som är sjuk och inom diffus tidsram döende, behandlas nästan som en fiende. En fiende man ibland måste behaga och ibland fly ifrån. Eller om det är sjukdomen, Elsa kan i alla fall inte hantera den, och när Elsa får en fosterbror som verkar kunna det så intensifieras fiendeskapet. Det blir tryggare att försöka sig på den vanliga tonårstillvaron, den med hierarkier och att vara ihop. Fast inte ens den är vanlig, även om man i romanens 80-tal ännu frågar chans på varandra i högstadiet så får man se en betydligt råare sexualitet än ungdomsböcker skulle skildrat på den tiden. Knulla gör man inte direkt, men maktspelen och det snart ömsesidiga våldet ihop med Mikael C illustrerar drivet tydligare än några kondomfipplande debuter under täcket. Elsa får vara någon som kan göra något som förväntas av henne, få skit för det, men ändå inte framställas som utskämd. De olika öknamnen är henne bara främmande. Ändras villkoren får hon rikta drivkraften åt andra håll.

Det är gestaltningen som ger subjektskapet, inte Elsas personlighet och inte hennes integritet. Just hon är en person som driver på, men även en push-over är tillåten subjektskap. En viktig läxa för den som bara söker ”starka kvinnor” i jakten på annat än objekt i kulturen. Konsekvent nog är också Elsas omgivning i Salome tydligt tecknade som människor med egna motiv och känslor. Perspektivet vi ser är aldrig deras, men det märks att de har ett eget. Det ligger i gestaltningen, som sagt, den är oerhört välskulpterad.

Läst men inte orkat (översikt)

Publicerat av

Det tog stopp, jag hade inte tid. Hoppade mötet med denna skriftliga enmansbokcirkel. Det blev för svårt att beskriva saker och jag såg ingen ingång. Det får bli en snabb genomgång för att ändå få chans att posera med läsning och åsikter.

Läste Hermele och knockades men fann inte orden till en början. Sen hade det gått för lång tid. Förra veckan hölls samtal på Storan med Hermele. Där det föll det på plats igen. Är du intresserad av strukturer? För bok över det lilla, det är där det händer. Räkna med berättelsen, det finns inget annat sätt att visa detta på.

Läste Cervenka och tyckte att de snajdiga metaforerna var lite för många, för mycket, när man svepte artiklarna samlade i en bok. Glädjen över hans språk förtogs lite. Men fortsatt viktigt, lättillgängligt, och nödvändig läsning på nivån att hela skolklasser borde få den.

Läste Cwejman, på semestern no less, och tog alldeles för lång tid på mig på grund av ständiga pauser för att rasa/lolla över hur oförskämd/löjlig denna växande timbrofåra av liberal maktförnekande rasismsyn är. Bara omslagets vita örfil, herregud. Miljoner anteckningar, ingen text. Varför gav jag den engagemang. Släng Reva i ansiktet på nästa som drar den gubben. [Längre utläggning, av Elin. Och en av Lawen Mohtadi.]

Läste Niemi och imponerades av den trovärdiga brutaliteten och kvinnohatet skildrat inifrån en våldtäktsmans perspektiv, och dessutom den outtalade balanseringen mot en annan sorts våldtäkt med omvända roller. Katastrofroman, visst, men framför allt det att människorna är det farliga, det futtiga, och att en skenande älv bara är en ny scenografi till detta jävliga.

Läste Lundberg och fick inte grepp om tilltalet, ambitionsnivån, är det ungdomsbok eller roman om rötter och rasism? Ändå rolig, intelligent och självrannsakande. En reseskildring av Korea men med eget perspektiv, tillhörighet och exotiserande som parallellt existerande känslor. Ännu en bok att ge till hela skolklasser, särskilt om de har lärare som Jimmie Åkesson.

Kan ha glömt nån bok nu? Aja. Just nu läser jag den fete boken som får mig gå *OOUUFF* och därför säkert får en längre text, om det inte istället kanaliseras in i mitt eget gamla manus som bara skräpat ett halvår.

Otrygghetens empiri

Publicerat av

Jo, det var så här: Jag skrev en text om antologin Skitliv, till denna blogg, som jag sedan raderade. Den blev för agiterande, för mycket om ämnet och för lite om boken. Det här är ju inte en ledarsida, även om politisk litteratur ska behandlas politiskt.

Varför berättar jag detta? För att det är resultatet: man slår näven i bordet. Om du känner igen dig, eller om du känner igen dina vänner, dina barn, dina arbetskamrater: som en ren självklarhet sätts näven i bordet. Om du aldrig upplevt detta liv, aldrig haft möjlighet att förstå vidden: som en reflex. Att det är så här?

Vi ropade, men svaret var att man skulle få in en fot. Ett första steg. Och aldrig att det stämde. Språngbrädan är den stora lögnen. Agiterar jag nu igen? Skit samma.

Skitliv är empiri. En lägesrapport. En väckarklocka, eller en brödkavel i huvudet. Nej, vi kommer inte någonstans på denna projektanställning. Nej, jag pluggade inte kursen bara för att det var roligt. Nej, våra timmar i flit leder inte till något bättre. Nej. Detta arbete kan inte genomföras med denna min enda kropp, i mer än några år. Man börjar på golvet men kommer ingenstans. Man sitter inhyrd en stund på kontoret, sen någon annanstans. Det är en gungbräda, inte språngbräda. En upp, en ner. En bredvid. Flexibla, konkurrenskraftiga. Alltså billigaste, smidigaste möjliga produkt.

”Vi” är inte en generation. Efter nästa varsel kommer fler.

Sympathy for the devil

Publicerat av

Det är på något sätt sympatiskt att Peter Fröberg Idling, som tidigare skrivit en kritikerrosad reportagebok om folkmordet i Kambodja, väljer att skruva tillbaka klockan något i sin romandebut Sång till den storm som ska komma, och låta den skildra Pol Pot som ung idealistisk man, och dessutom som fiktiv gestalt. Välresearchad får man anta att romanen är, men någon inblick i döda mäns tankar från femtiotalet kan Fröberg Idling förstås inte ha.

Det är således inte sanningen, utan en möjlig sanning som skildras. Jag är barnsligt förtjust i den sortens berättande, men när diskussionen gått varm under hösten om filmen Call Girl, och vad den kan sägas beskylla Olof Palme för, är det lite märkligt att samma diskussion inte sugit upp denna roman. Visst, det är förstås lättare att strunta i om diktatorer skildras taskigt, men här är det väl tvärtom frågan om ett mänskliggörande som säkert kunde irritera någon.

Helt sympatisk är nu inte Sar, som Pol Pot hette då, sekreterare till oppositionsledaren året för Kambodjas första fria val, 1955, och i hemlighet medlem i en revolutionär grupp. Men i den första av bokens tre delar tvingas man samman med honom via Fröberg Idlings grepp att tilltala Sar, och indirekt även läsaren, i andra person med ett du. Du är en person i underläge, tvingad till hemlighetsmakeri och dubbelspel, och dessutom konstant orolig för att din kärlek övergivit dig. Det är oerhört effektivt, vackert.

Den språkliga närheten till trots är det inte förrän den andra delen, som bryter perspektivet och berättar om rivalen Sary i tredje person, och framför allt den tredje som skildrar Sars trolovade, skönhetsdrottningen och blåblodiga Somaly, som personen Saloth Sar verkligen framträder. I Somalys ögon förstår man hans glidning från idealism till en begynnande extremism, precis som det framgår att hans upplevda underläge i deras relation inte är hela sanningen.

Även om det är oerhört snyggt hur språket tydligt förändras för varje del, så är det tyvärr ett frustrerande upplägg med de tre avskilda delarna. I någon mån måste man börja om som med en ny bok för varje skifte, och man saknar direkt du-tilltalet när första delen är slut. Andra delens fokus på vice premiärminister Sam Sary, som där inleder en affär med Somaly, blir först som en transportsträcka innan man slutligen får även Somalys version och kan sätta in honom i sammanhanget och börja reda ut vilka dessa män egentligen är.

Det är dock essentiellt att hon får en egen röst. Dels för att den annars oundvikliga objektivieringen avstyrs men framför allt för att jag finner kärnan där, istället för i politiken. Jag ser kopplingar till Karolina Ramqvists Alltings början i Somalys del: samma diffusa ofrihet som Saga upplever, upplever också Somaly; de har samma halvhemliga lösa relation till en äldre och dryg man, i vilken de uppvisar både avståndstagande och fixering. När man ser det hittar man en annan historia där Pol Pot faktiskt är lika långt ur fokus för läsaren, som avståndet Somaly håller mot Sar. Veta att han är där, irriteras av det, men inte vilja tänka på det.