Jag satt vid utlåningsdisken i biblioteket när en låntagare frågade mig om Kricket av Per Johansson, som jag precis ställt upp på nyhetshyllan och dessutom läste själv för tillfället, om den faktiskt handlade om kricket? Inte så vitt jag hunnit se halvvägs in, svarade jag. Men den har fantastiskt språk! Så hen lånade den. Någon kricket syntes mycket riktigt inte till annat än i periferin, kan jag i efterhand konstatera.

Bakom titeln finns istället en medelålders doktorand som inte mår helt hundra, samt Karl XII, som även råkar vara föremål för doktorandens avhandling. Medan kungen flyr nederlagets Poltava, med huvuddelen av trupperna lämnade åt ryssen, så flyr Kerstin från familj, avhandling och ansvar. Just avhandlingen blir förstås både flykt och flyktskäl, att formulera lösryckta anteckningar blir en snuttefilt för maniskt beteende men något verkligt arbete kan hon inte ta sig för.

Så var det språket, som sagt, och jag brukar inte vara den som i första hand går igång på sådant, men vilket hantverk! Per Johansson vet precis när man ska trycka in en mening som verkar komma från ingenstans men ändå är den enda lämpliga. Vilka detaljer som är relevanta att dyka ned i när texten annars håller sig på avstånd. Relevanta, eller om de bara är vackra, vad vet jag. Psykisk sjukdom skildras också på ett sätt som gör att man kommer nära, tror sig verkligen förstå, och detta utan att hålla det som en ursäkt för att Kerstin sällan är det minsta sympatisk. I själva verket rätt jävlig. Egoismen bakom adoptionen av sonen Yohil är svindlande.

Sammanvävandet av Kerstins och Karl XII:s förehavanden kan ses som hennes egna fantasier, den sjuka sidan, en klassisk drömföljeslagare till den psykiskt instabila protagonisten, men också som parallella skeenden – konkret eller metaforiskt – som ska säga något om varandra. Ett och samma avhopp. En gemensam flykt mot Turkiet. Men när romanens sista del plötsligt växlar spår får jag en känsla av att vara lurad vad jag än väljer. Det är sympatiskt att få möta den vuxna Yohil, men jag kan inte vara säker på att han faktiskt finns där när Kerstin helt flutit iväg.

Kerstins perspektiv har tidigare trots sjukdomen förtöjt handlingen i någon sorts verklighet, men när det rycks loss tappar jag sammanhanget och alla tolkningar jag försökt göra, för att istället glida ut på en vackert målad resa mot ingen särskild stans. Jag brottas ännu veckan efter jag läst färdigt romanen med vad fan det ska betyda. Kanske dags att lära sig något om kricket.