Salome av Mara Lee får mig att fundera över subjektet. Hur protagonisten Elsa Mo kan vara ett så tydligt subjekt men ändå så svår att ringa in. Det är tonåren, antar jag, där viljan ofta är starkare än riktningen. Ett hypermedvetet och autonomt jag som ändå ägnar betydande energi åt att reagera på omgivningen. I baletten syns det som allra tydligast. Först när den gamla dansläraren försvinner och en ny kommer in med märkliga metoder och tydligt fokus på Elsa blir dansen en riktig drivkraft. Först när huvudrollen i kommande uppsättning blir ett reellt erbjudande, och sedan hotas tas ifrån henne, bryr hon sig om att se Miriam som faktisk rival. Tidigare konstateras hierarkin dem emellan helt torrt, utan avund.

Den bästa vännen, Veronica som är sjuk och inom diffus tidsram döende, behandlas nästan som en fiende. En fiende man ibland måste behaga och ibland fly ifrån. Eller om det är sjukdomen, Elsa kan i alla fall inte hantera den, och när Elsa får en fosterbror som verkar kunna det så intensifieras fiendeskapet. Det blir tryggare att försöka sig på den vanliga tonårstillvaron, den med hierarkier och att vara ihop. Fast inte ens den är vanlig, även om man i romanens 80-tal ännu frågar chans på varandra i högstadiet så får man se en betydligt råare sexualitet än ungdomsböcker skulle skildrat på den tiden. Knulla gör man inte direkt, men maktspelen och det snart ömsesidiga våldet ihop med Mikael C illustrerar drivet tydligare än några kondomfipplande debuter under täcket. Elsa får vara någon som kan göra något som förväntas av henne, få skit för det, men ändå inte framställas som utskämd. De olika öknamnen är henne bara främmande. Ändras villkoren får hon rikta drivkraften åt andra håll.

Det är gestaltningen som ger subjektskapet, inte Elsas personlighet och inte hennes integritet. Just hon är en person som driver på, men även en push-over är tillåten subjektskap. En viktig läxa för den som bara söker ”starka kvinnor” i jakten på annat än objekt i kulturen. Konsekvent nog är också Elsas omgivning i Salome tydligt tecknade som människor med egna motiv och känslor. Perspektivet vi ser är aldrig deras, men det märks att de har ett eget. Det ligger i gestaltningen, som sagt, den är oerhört välskulpterad.