Författararkiv: Gustav Almestad

Ingen mänska är en ö, osv

Publicerat av

En namnlös ö i stilla havet får besök av brittiska kolonialmaktens utredare som fått i uppdrag att bekräfta rykten om sexuella övergrepp på ön. Redan på platsen sedan tjugo år befinner sig läkaren Olivia från Uppsala, genast besvärad av de tre utredarnas närvaro. De ska komma med sina brittiska kolonialperspektiv och sätta sig till doms över öns invånare och kultur. Hur ska de se något med sina korkade västerländska ögon? Nej, visst är det inte så enkelt heller.

Som politiskt intresserad av sexualitet såväl som av postkolonial problematik läser man oupphörligen med ett sökande efter en tes att ta ställning till. Man går bet. Ön är en fiktiv kulturstudie, ingen programförklaring, men för den sakens skull inte med anspråk på att vara objektiv. Snarare är poängen att det inte går. Ön är aldrig skönmålande men heller inte ignorant inför ämnets problematik eller uttolkarens position – läsarens liksom författarens. Är texten vi läser skriven av en socialchef eller av en sedan tjugo år bosatt västerlänning? Att just dessa två är perspektiven ur vilken berättelsen framträder är inte en slump.

Frågorna om sexualitet och kultur är intresseväckaren och vår oundvikliga perspektiv är twisten, men språket är vad som väver samman dem. Det tar några kapitel innan man fastnar, och förstår hur man ska läsa, men snart går det upp för en hur skickligt kommande handling planterats i förväg och framför allt hur väl språket flyter trots att texten helt omarkerat glider mellan repliker, tankar och handling. Perspektivet har bundit samman dem. Någon säger något och man tänker något och något händer, i uttolkningen är skillnaden inte jättestor. Ingen är objektivt betraktande ön, varken den som tittar ut från normen eller tittar in i den utifrån har en ren blick. Inte heller Olivia.

Det kan verkligen rekommenderas att läsa denna och tidigare nämnda Stål, de delar inte explicit tematik utöver sexualiteten, men har teman som kompletterar varandra väl. De är för övrigt utgivna på samma förlag. Natur & Kultur visar verkligen musklerna skönlitterärt just nu.

– – –

Läs även Rasums Malms krönika från GP om Ön.

Edit: Varför inte även Paulina Helgeson i SvD, bara för denna mening som jag borde kommit på själv: ”Däremot andas texten lojalitet med ön och dess utsatthet inför kolonialmaktens godtycke.” – I sanning! Noll ställningstagande är inte nödvändigt resultat av relativism.

En borglig samhäll magasin

Publicerat av

Visst är det skönt att Neo kommer ut som inte liberal? Man har ju anat den utvecklingen ett tag, satt olika summor pengar på hur länge Mattias Svensson kommer bli kvar och så vidare. Den nya etiketten ”borgerlig” sägs ge bredare värden men jag ser bara en alliansvänlig version av Axess på uppgång alternativt fall. En kemisk bindning av Hägglundsk kultursidesskräck och Lundbergskt konstideal, som måste vara svår att hålla stabil i längden. Kul att man samtidigt lyfter fram Isobel Hadley-Kamptz efterlysning av en borgerlig idédebatt som inte bara handlar om hur Alliansen ska vinna valet, angående släppfesten av förra numret. Det vill säga numret som hade Carl Bildt på omslaget och en stor mysintervju med densamme.

Precis som då ges en alliansminister stort utrymme i det nya numret, men nu i rollen som skribent. Ulf Kristersson har bidragit med en essä på drygt tre uppslag om varför moderat politik i allmänhet och arbetslinjen i synnerhet är god socialpolitik. För barnens bästa. ”Debatten om barnfattigdom är för viktig för att slarvas bort i ytliga krav på höjda bidrag för dem som inte jobbar” menar Kristersson och följer upp med ett par spalter av ytlig problemformulering. Sedan ett uppslag om svårigheter med omhändertagande av barn och till sist ett annat om hur socialtjänstlagen fungerar. ”Avsikten är inte främst att leverera en nyhet, utan att beskriva viktiga styrkor och allvarliga problem i Sveriges förmåga att stå upp för barns rättigheter” säger han i den avslutande snabbintervjun och visst, det är inga nyheter att moderater i allmänhet föredrar att fokusera på enskilda individers förmåga oförmåga att skaffa jobb eller fostra barn ordentligt, istället för att tex använda sina sju sidor om ”allvarliga problem” i socialpolitiken till att haspla ur sig åtminstone ett omnämnande av den förändrade sjukförsäkringens effekter.

Paulina Neudings stora intervju med Bengt Ohlsson är ett riktigt sömnpiller. Man förstår varför han inte är så pigg på att diskutera själva frågan han startade en flera månader lång debatt om, eftersom han spontant inte klarar djupare tankar än mer eller mindre roliga drifter med södercentriskt kulturvänsterbeteende. Det kan vara kul med svepande raljans, även när man inte håller med, men någon cover story är det knappast. Substanslösheten märks också på de ledande frågorna, som oftast fiskar förgäves, och på den inledande fixeringen vid en utspilld kaffekopp och att Ohlsson tycker det är pinsamt att sitta vid en bild på sig själv.

Mest framträdande som nytt inslag är dock utrymmet Johan Wennström skänkts att breda ut sig som lovande padawan i jedi-orden av konservativ behärskning. Det börjar i ett par uppslag där han får döma ut några olika konstverk på basis att konsten är ”negativ”, sedan följer både en intervju med Isabella Löwengrip och en recension av hennes nya bok där båda mest handlar om att det är gött att vara glad och framgångsrik och dumt att inte vara det. Hellre rik och frisk än fattig och sjuk! Bara att satsa. Men faran lurar i mörkret – enligt Wennström idealiseras lidandets estetik idag, av företrädesvis etablerade kulturskribenter samt Quetzala Blanco, medan de uppbyggliga förebilderna som Isabella Löwengrip föraktas. Kulturskribenterna vill suga livsglädjen ur oss. Man får helt enkelt inte vara duktig i jantesverige!

[Wennström:] – I medierna brukar det slentrianmässigt deklareras att ”en duktig flicka” är någonting väldigt fel.

[Löwengrip:] – Jag är en duktig flicka och ser inte något negativt med det. Jag har alltid haft ett eget driv.

Jahaja, se där, Johan Wennström är inkapabel att skilja på problematiseringar av duktighet som könat ideal och på att spotta själva duktigheten i ansiktet. Inga nyheter synes än. Något mer oväntat är dock att intervjun avslutas med en stor blinkande skylt som ändå ignoreras:

[Wennström:] – Ångest, oro och depression ökar kraftigt bland unga. Vad tror du det beror på?

[Löwengrip:] – Det är krocken mellan enorm press på unga samtidigt som de inte får sticka ut och lyckas. Jag pratar mycket med unga tjejer. Jag får över 250 mail om dagen och ungefär 50 skickar jag till Bris för att det är så pass allvarligt … Jag försöker starta ett nytt Bris, ett privat.

– I de mejlen handlar det ofta om att det är för mycket prestation. Det bör man fundera över om man presterar för sin egen skull eller på grund av någon annan.

Tjohej! Ja det var väl, minus nonsens om att man inte ”får” sticka ut och lyckas, i princip samma problematik som ”kultursidorna” texten nyss kritiserade brukar lägga fram om duktighet. Det är också märkligt att kultursidorna, precis som i Bengt Ohlsson-intervjun, tillskrivs sådan enorm makt över långt fler områden än bara kulturvärlden, samtidigt som den uppenbara, och i samma text betonade, framgången som Löwengrip haft ignoreras helt som maktfaktor.

Via omslagslöftet att Katrine Kielos sågas skriver Mattias Svensson en recension av Det enda könet som faktiskt inte alls är någon sågning, men det passar väl bra i positioneringen att man skriver så. Förutom att språket kallas ”tjackpundarprosa” presenteras i själva verket knappt någon kritik mot bokens innehåll. Istället uttrycks intresse för teserna, men med invändningen att inga förslag läggs fram, samt en stilla undran om vem Kielos polemiserar mot. Det första är en ideologisk skiljelinje jag unnar Svensson att bevista den andra sidan av, då jag läser boken som presentation av ett perspektiv och inte en manual för praktisk politik. Det sista vore kanske en relevant fråga om det inte var så att systemet Kielos klär av i det enda könet faktiskt lever och frodas även utan att någon debattör (”debejter” som Bengt Ohlsson sa i sin roligaste stund) måste slå vakt om det. Det enda könet går i polemik mot en ekonomisk realitet, inte mot enskilda förespråkare. Men recensionen är ändå en av de mest läsvärda texterna i numret.

Jo, visst, som du märker är det fortfarande fullt av liberalism i Neo instoppad mellan konstkritiken, nojan för iranska kärnvapen samt Per Gudmundson-alster om islamism. Till exempel en artikel om droglegalisering som möjlig lösning på mordvågen i latinamerika, en annan om för lättvindigt frihetsberövande i häktet och så lite om alkohol förstås. Men nog är det profetiskt att omslaget består av en bild där den påmålade livsglada färgen rinner av borgerlighetens känslokalla kranium. Man föreställer sig hur den käcka liberalismen på Timbros kyrkogårdsrejv upphör som en utdriven voodooförbannelse när man knäpper med fingrarna, och allt som är kvar är stela skelett på DJ-battle mellan Ulf Kristersson och Carl Bildt. Där har du negativ konst.

Stål

Publicerat av

Man häpnar ju över att en ung debutant presterar en sådan mångfacetterad berättelse som Silvia Avallone gjort med Stål. Nog för att två tonårsflickors situation står i fokus, men det är lika mycket en berättelse om klass. I bakgrunden finns både det livsfarliga arbetet i stålverket och alla övergivna platser det skapat, såväl som de suddigt närvarande turisterna som vi aldrig får veta vilka de är men finns där som i sin egen dimension på samma plats – och på ön Elba, som turister förstås bara reser till men här snarast verkar härstamma ifrån. Platsen för medelklassen. Silvia Avallone visar utrymmet som inte finns för arbetarklassen, än mindre för flickorna i densamma.

Syns gör man på rikas och på mäns villkor. En ny glansig bil, dyra kläder, smycken. Genom fönstret eller på scenen i en dans som får en att både ta kontrollen och att underkasta sig någon annans sexualitet. Anna och Francesca gör detta på liknande men ändå radikalt olika sätt. De strävar båda efter kontroll över sitt eget liv, har drömmar om att ta sig någon annanstans, men tolkningen av bandet de har till varandra och till omgivningen skiljer sig. Deras sexuella intentioner är i ofas men överlappande. En söker sig utåt avsiktligen, den andra som av nöd och tvång.

Såväl Anna som Francesca tillåts ha negativa och pubertalt kompromisslösa sidor, konflikten som uppstår dem emellan är både alldeles självklar och samtidigt oerhört futtig. Den tyranniske fadern som kontrollerar Francesca, och dessutom kallas Monstret, tillåts också vara mer än bara en klichéartad slusk, precis som den bipolära drömmarpappan till Anna skildras som genuint övertygad om att det är familjens bästa han bryr sig om när han jagar det snabba klippet. Oavsett hur länge han är borta utan att höra av sig. Inget är försonande, men allt är ärligt uppvisat och trovärdigt.

Avallone berättar genom både tonårsflickornas och deras familjemedlemmars perspektiv, såväl som från utomstående bifigurers. Växlingarna kan kännas onaturliga till en början, mitt i stycken och händelseförlopp, men efter ett tag känns det både smidigt och till slut direkt nödvändigt. Det finns så mycket tyngd i varje stycke att man måste ta en paus i läsningen så fort ett kapitel är slut. Ändå är det inte svårläst överhuvudtaget.

Men det absolut bästa med Stål är nog – ja, det gäller inte boken i sig förstås utan mer dess position – att det faktiskt kan skrivas en bok om främst två tonårsflickor utan att den ska mottas som en ungdomsbok. Se där ett annars ojämställt offentligt utrymme som är levande långt utanför exotiska italienska arbetarstäder som vi kan hålla på mentalt avstånd.

Det enda könet

Publicerat av

Jag har läst Katrine Kielos Det enda könet – Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin och herregud vilken resa! Vi hoppar rätt in.

Varje samling antaganden om människan inom ekonomin kommer alltid i någon mån vara en förenkling. Måste vi verkligen veta vilka vi är för att förstå ekonomin? Kanske inte. Men vi kan definitivt inte förstå ekonomin genom att göra allt i vår makt för att springa ifrån just den frågan.

Visst är det kanske inte någon nyhet att det är manliga, eller låt säga patriarkala, dygder som skymtats i det ekonomiska system vi brukar kalla kapitalismen. Katrine Kielos gör det dock smärtsamt tydligt för oss exakt hur tätt sambandet är mellan genussystemet och vår tids ekonomi. Min inledande skepsis mot analysens tyngdpunkt på ekonomin som könad försvann raskt, förmodligen för att den också skärskådar själva föreställningen istället för att ställa män mot kvinnor i sig. Det är alltså inte någon Moder Jord vs. Den Onda Mannen-historia detta, det handlar lika mycket om ett ideal som inte heller män stämmer in på. Inga män.

Den ekonomiske mannen behöver aldrig, han vill bara ha.

Det enda könet är berättelsen om könet på ekonomin, förenklingen av detta kön, och om osynliggörandet av allt som inte går att förklara med den ekonomiske mannen. Om förnekandet av alla beroenden, av alla känslor. Våra preferenser är allt vi är på marknaden, vi ska låtsas att vi inte har band till varandra. Vi ska låtsas att vi hör ihop bara för att det är rationellt, inte för att vi alltid behövt varandra.

Man får gärna ifrågasätta exakt hur mycket vikt som kan läggas vid några sämre underbyggda svepanden, som det att marknadstänkandet styr alla delar av livet bara för att folk använder marknadsmetaforer inom tex dejting och att en bok som heter Freakonomics finns (allvarligt menad eller inte är det fortfarande mest en lol-bok och inte serious business). Man bör också för den delen debattera vidare om hur ett alternativ skulle se ut, för där görs inga vidare anspråk på lösningen. Men den grundläggande berättelsen är svår att fronta på. Såhär har vi faktiskt byggt ekonomin. Kielos visar att inte ens mannen är rationell, men att systemet ändå antar detta. Att kvinnors arbete är osynliggjort eller ses som tärande trots att det är själva förutsättningen för annat arbete. Hur ska detta gå ihop? Jag skrev något liknande i höstas, läs gärna det också.

Och så språket: Det ska fan vara Kielos språk att förmedla en ny världsbild som inte är ett självbedrägeri. Detta är sprängstoff. Måsteläsning. Inte en argumentation, utan en perspektivförändrare.

– – –

Relaterat tips är Tim Jacksons Välfärd utan tillväxt, som också ställer upp högrelevant kritik mot ett rådande ideal. Dessa två ihop, de går in i varandra en hel del också, är egentligen all systemkritik man behöver just nu (vad gäller ekonomi).

Jo, förstår du

Publicerat av

Detta är alltså min nya bokblogg – och gamla bokblogg på samma gång, eftersom jag lagt upp inlägg från Läsbloggen jag hade för Popmani också. För tillfället håller jag på att fylla på med dessa, alla har inte dykt upp ännu eftersom jag dels inte har tid och dels att flera av dem har hänvisningar till en artikelarkivsida som också kommer upp snart.

Alla monster måste dö

Publicerat av

När jag får en bok i present ser proceduren ut som följer: Den ligger på skrivbordet ett tag. Den hamnar i bokhyllan, oläst. Om den inte plockas fram igen efter x antal månader, i läsdesperation, förblir den också oläst. Undantag finnes. Om boken är kort, skänkt av en smakmässig like, redan fanns på min oskrivna läslista eller av egen maskin verkar intressant, så plockar jag upp den till läsning istället efter skrivbordsväntans slut.

Så var fallet med Alla monster måste dö, som jag fått i födelsedagspresent men tidigare aldrig hört talas om (jag verkar sovit på dess utgivning helt trots att den var Augustprisnominerad). Eftersom den var kort och handlade om alltid spännande Nordkorea uppfylldes minst två kriterier och jag läste den efter bara några månaders skrivbordsplacering.

Vilken resa!

Ja, det är alltså ett resereportage. Magnus Bärtås och Fredrik Ekman gör en gruppresa i Nordkorea, med liten frihet, samtidigt som det kidnappade filmparet Madame Choi och Shin Sang-ok blir mittpunkten i en växelvis inramande historiegenomgång. Bärtås och Ekman har ögonen öppna inte bara för landet de reser i och dess små och stora uttryck för diktatur och isolation, utan även för gruppen de reser med. Turisterna i gruppen och de övriga utlänningar som påträffas är nästan lika intressanta som landet, och består av såväl övertygade sympatisörer som cyniska chockturister. De stekaraktiga ”Brommapojkarna”, som mest verkar vilja svina i en annorlunda kuliss än solcharter, hade jag gärna läst ännu mer om.

Resan görs 2008, medan Kim Jong-Il ännu lever, och gruppen vallas runt bland skrytbyggen, eventuella iscensättningar av rusningstrafik, gränsområdet DMZ och förstås charterklassikern ”hemma hos vanlig familj på landet” (jo jo). Det är kanske inte något man inte läst om förr, men att få det satt i sammanhanget som historieredogörelserna ger är ovärderligt. Historien i sydostasien är liksom inte någon kärnpunkt normal svensk historieundervisning. Eftersom Sydkorea alltid blir naturligt betraktad som goda i jämförelse i vardagsuppfattningen kan det vara bra att få inblick i hur även den staten sysslar med saker som inte riktigt håller måttet för demokrati i vår mening.

Det är ingen chockturism Bärtås och Ekholm sysslar med, inte heller bara ett verk om skurkstaten Nordkorea, utan en pedagogisk genomgång över vad som finns och vad som hänt i Korea, Japan och Kina under 1900-talet och idag, samt om vår bild av detta

Här lite sales pitch från Bonniers under bokmässan förra året:

En roman som vägrar säga hej då

Publicerat av

[Ur Läsbloggen]

Daniel Åbergs andra roman Vi har redan sagt hej då som gavs ut förra året på eget förlag, och fick en hel del uppmärksamhet för detta, kommer denna vecka ut i pocket. Tack och lov inte på eget förlag denna gång, utan bredare tillgängliggjort via Massolit. Hur detta kommer sig berättas på Åbergs blogg.

Jag läste romanen nyligen, faktiskt inte för att jag hörde om pocketsläppet men det var ju en trevlig tillfällighet att jag kan rekommendera den just nu. Jag var nämligen rent ut sagt blåslagen av den, så bra var den. Blåslagen för att det var så tung läsning trots det lättflytande språket. En riktigt kärv kärlekshistoria att ta sig igenom, ett anthem för alla självutnämnt eller inbillat skadade själar.

Vi har redan sagt hej då är en uppvisning i hur man får ligga om man bäddar kärlekslivet med Game:ing* och distans. Man möter ungefär samma sorts rationaliserade destruktivitet som var frekvent i den nedlagda Den Goda Hustrun-bloggen, fast mer kyligt och medvetet avståndstagande från känslor (som förstås ändå vägrar hålla sig borta). Kanske behöver man känna igen sig åtminstone en smula för att drabbas helt, men med tanke på hur många värdelöst stela skildringar av relationsrädsla det finns – som ändå blir succéer – borde denna mörkare motsvarighet till romcom smälla högt även bland alla utan dessa besvär inom sig, eller omkring sig.

Jag irriterades något av att det icke-linjära berättandet är upplagt så att kapitlen har nummer men att dessa kommer i ”fel” ordning. Möjligen en god hjälp för att hänga med på var i tiden man hamnat, men jag tror att man skulle fatta ändå. Detta är i alla fall en roman som metaforiskt såväl som bokstavligt, i och med pocketuppståndelsen, faktiskt inte alls sagt hej då än.

– – –

* Svåraste avvägningen mellan DN-stavningen ”gejming” och ovan tagna beslut jag någonsin gjort. Fult either way.

Lilla farbrorn lär sig av Lilla Gumman

Publicerat av

[Ur Läsbloggen]

För en vecka sedan skulle jag borra upp ett par hyllor. Jag kan egentligen inte något om borr och skruv och material, men har haft uppe samma sorts hyllor på alla möjliga väggar under ungdomslivets ofrånkomliga runtflyttningar. I just mitt nuvarande hem har jag dock gått bet en gång, då väggen jag tänkt sätta upp dem på visade sig vara av det ihåliga slaget och jag inte haft vett att söka upp rätt skruvpluggar först. När också en metallregel eller något annat slags skit visade sig sitta rätt där mitt andra hål skulle in blev droppen och jag gav upp, tills förra veckan. Då löste jag det dock genom att byta vägg till en betong, som mest är fysiskt jobbig att borra i men ändå simpelt att fatta om man har en bra borr.

Hade jag haft Lilla Gummans gör-det-själv-guide, skriven av Johanna Ögren och Karin Adelsköld, innan min inledande fail så hade det kanske gått bättre. De tre individerna i mitt hushåll är nämligen alla av samma inkapabla sort: vi som gärna vill men aldrig riktigt haft skäl att lära oss – exakt den målgrupp som boken är nyttig för, låt vara att man kanske missar en och annan ömfotig man när man uttryckligen riktar sig till kvinnor. Kanske var det att recensionsexet damp ned samma vecka som gjorde att jag tog mig för att plocka upp borren igen efter nederlaget, även om jag löste det annorlunda.

Det som är så bra med Lilla Gummans guide är att den är skriven för en potentiell helidiot, men utan att vara tråkig eller för simpel. Nischade handböcker är alltid svintråkiga och svåra, och många dummiesguider är skrattretande att läsa om man har lite koll. Här är det inget sånt, bara rakt på sak och pedagogiskt. En sån stil jag önskar man kunde göra en komplett hushållsguide i någon gång, städ och disk och stryk och tvätt och datorer och hantverk i ett. Tills vidare är detta en utmärkt dellösning, och perfekt för oss avmaskuliniserade citymän som ändå kan tvätt och sånt redan, men aldrig sett en jordfräs. Rekommenderas!

Hur blev hyllorna? Jodå, helt okej faktiskt, efter noga mätande och vattenpassande. Den smartphone jag köpt samma vecka och använde som vattenpass åkte dock i golvet från två meters höjd eftersom jag fortfarande är ett dumhuvud. Den klarade sig trots detta från sprickor och fungerar än, inshallah.

Affektion

Publicerat av

Martin Jerns ungdomsroman Affektion är inte helt rolig läsning. Som jag tidigare nämnt har jag en fäbless för ungdomsromaner med tonårsångest, men det här var något helt annat än det jag är van vid. Förhoppningsvis vad någon är van vid, eftersom det är förjävla svart alltihop. Tonårsångest är i lättsammaste laget som beskrivning.

Inte rolig läsning alltså, men bra. Kanske man skrattar lite ändå, men obehaget är störst. 16-åriga Kate Mess sjunker allt djupare ju längre in man kommer, eller rättare sagt förstår man allt eftersom hur djupt nere hon varit hela tiden. Man känner sig lurad, precis som alla som kommer i hennes väg. Det är väldigt effektivt.

Männen som ligger med Kate skiter fullständigt i henne, och hon skiter i dem. Utom Henke Berg – den klassiska strulkillen och mest våldsamma älskaren är den enda ärliga i motsats till de mesiga ynkryggar som bara inte ids dra sig ur när de kommer. Hon svarar med att bry sig lika lite, medvetet belägra deras vardag och sabotera deras övriga relationer.

Det är inte den vanliga skräckbilden av ett destruktivt tonårsliv, jag ser inte klassiska självskadande sexuella handlingar från ett offer. Det är handling, på gott och ont men mest ont. Jag betraktar Kate som ett rimligt svar på en orimlig omvärld. Inte bra, men rimligt. Namnet Kate Mess kunde vara en tonårings omskrivning för sig själv, ett namn på Facebook att fronta med, ett billigt skratt. Mest ser jag en metafor och en mörk skrattspegel för all vårdslöshet hon möter.

Vet ni vad jag gjorde denna sommaren

Publicerat av

[Ur Läsbloggen]

Jag har ca sommarlov från detta bloggande, men sommarlov = sommarläsning. Vad har jag läst och vad tyckte jag? Detta:

1. Räddaren i nöden, som jag började läsa sist, tog mig ett tag att läsa ut pga den var lika trist som jag inledningsvis tyckte. Det är väl en trendsättares förbannelse, att ett halvsekel av utveckling och efterapning saboterar en hel del. Holden Caulfields osympatiska person var dock tack och lov inte någon känsla bara hos mig utan medvetet, så jag behöver i alla fall inte vara irriterad, bara blasé. Rekommenderas som utbildande läsning, men annars kan man skita i den.

2. Tusen gånger starkare av Christina Herrström.

Såg denna som film nyligen och grinade som ett barn till slutet och vissa andra scener. En genialisk film som skildrar högstadiets maktrelationer perfekt, både generellt och mellan könen, trots grov tillspetsning, men den var inte lika tight som bok. Det blir faktiskt lite för övertydligt att förklara i detalj det som på film bara visas upp. Känslan kan ha med min ålder som läsare att göra, men berättaren är också lite för skarpsynt för att vara högstadieelev. Förmodligen medvetet grepp men det stör mig. Nu är ju Herrström själv manusförfattare även till filmen (och pretty much nestor för svensk ungdomsdramatik), och boken var fortfarande riktigt bra, så all credd till henne ändå. Om alla skolor får se eller läsa denna ska det nog bli bra till slut får du se.

3. Fosterland av Dilsa Demirbag-Sten.

Vilken resa! Demirbag-Sten läser jag annars bara i debattsammanhang, då det är tvära kast mellan medhåll och antagonism för min del. Fosterland unnar jag mig bara att drabbas av. Oerhört välskrivet och engagerande utan att vara lättsamt, och en djupt seriös skildring av kvarlevande patriarkala bojor som ändå inte trillar ned i den gängse oresonliga tyrannbilden. Man fattar, kort sagt. Det är faktiskt väldigt stort.

Men framför allt är det en fråga om identitet och kluvenheten av att flyttas mellan länder och kulturer. Man känner själv hur man delas mellan två nationer precis som romanens Dilsa. Författarens program i Sommar i P1 var till stor del baserat på samma historia, så där kan den nyfikne börja. Det var dock lite småtrist att höra när jag precis läst ut romanen, då kändes det mest som extramaterial (bra musik dock!).

4. Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell

I min favoritgenre ”ungdomsromaner om tonårstjejer med nojor och ångest” finns det hur mycket som helst att hämta. Jag önskar bara att en liknande våg dyker upp som skildrar män på detta sätt. Let’s face it, det finns en jävla dominans av mansskildringar men hur ärliga är dessa? Jag kan spontant bara komma på Ett öga rött, men ”ärlig” kanske inte beskriver den bäst. Uppriktigt oärlig dock, vilket på sina håll även beskriver Nora i Ursäkta att man vill bli lite älskad. Hon har helt enkelt en falsk uppfattning om vem hon är och vad hennes plats är, på grund av hennes enorma osäkerhet och mindervärdeskomplex inför bästisens påtagliga status. Allt handlar egentligen om bekräftelse, och det ät tyvärr inte bara för tonåringar att känna igen sig i.

Johanna Thydell är begåvad med ett absolut gehör för både tonårsspråk och dito tankar. Återigen ska en brasklapp in för att min egen ålder på 30 börjar skeva uppfattningen och jag kanske vet noll, men jag upplever alla små coolsträvande fjantuttryck som väldigt realistiska. Man generas, men bara för att det låter så slående sant.

Just nu håller jag på att läsa Framtiden av Eric Schüldt och Jonas Andersson, det twitterledes omtalade boken om dagens digitaliseringshets. En mycket märklig bok som bakat in essätext i ett romanformat. Jag vet inte om jag gillar eller ogillar den förrän jag läst ut den, men det är snart gjort. [Aaah just det ja. Jo, såhär: Grejen är att jag hade precis läst ut boken, tänkt en massa tankar och var på väg att skriva ett blogginlägg om hur mycket jag störde mig på boken, eftersom jag till skillnad från min fru verkligen inte gillade den. Så kom Utöya-massakern ungefär samtidgt, och att skriva nåt jävla inlägg om att en bok inte var nå bra kändes futtigt. Nu har jag glömt vad jag hade för argumentation så vi skiter i det för evigt. Reds. anm.]