Kategoriarkiv: Roman

Ingenting att kämpa med

Publicerat av

I Alltings början skildras Stockholms 90-tal genom Sagas ögon. Eller, är det inte något annat som skildras? Visst, det är hippt uteliv, mediabransch och väldigt mycket 90-tal, men vad spelar egentligen omgivningen för roll. I centrum står framför allt Sagas besatthet av den eftertraktade festfixaren Victor Schantz, som snart kan ringa på henne ”som man ringer efter en pizza”. En vuxen man som håller en förpubertal gymnasietjej på kroken, den unga kvinnans fixering trots att hon borde veta bättre – feministisk mor och allt! Män står på rad, hon kan få vem hon vill, men utnyttjas istället? Fast nej, inte heller detta är så enkelt.

”För mannen är kärleken en bisak, för kvinnan hela tillvaron. Det är i litteraturhistorieboken som jag läser det där citatet första gången, och jag känner genast att jag hatar honom så mycket.
Lord Byron, that is, inte Victor Schantz.
Victor Schantz älskar jag visst helt fast och outtröttligt, vad han än gör eller inte gör. Det är så fruktansvärt pinsamt.
Och jag tror att min mor och de andra kvinnorna på hennes barrikader till viss del skulle hålla med Lord Byron. De skulle säga att en man aldrig skulle nedlåta sig till att gå upp i sin längtan efter en kvinna på det sättet som kvinnor längtar efter män. De skulle inte säga mer än så, bara att en man skulle aldrig … och om en man aldrig skulle, då vet vi ju att det är fel, slöseri med tid, idioti.
Det skulle kunna vara det här gräsliga trånandet som är det största problemet med att vara kvinna, som gör hela identiteten vämjelig och ordet kontaminerat.
Och å andra sidan: Vad är det för fel med att vilja vara mitt i kärleken, att välja att låta kärleken bli hela ens tillvaro?”

Det är problemformuleringen det är fel på. Saga är förvisso dubbelt ansatt, men inte satt mellan höga ideal och trånande, utan mellan dessa ideal och patriarkatet. Lurad att tro att problemet är fixeringen, den svaghet hon känner, och inte detta bristande utrymme hon har att göra känslorna rättvisa. Ta för sig? Jo tjenare, om nu förutsättningarna varit lika. Så är det ju nu inte, varken hennes uppriktiga kåthet eller kärlek får vara hennes egen. Att välja kärlek är att underkasta sig, att välja kärleksfritt knull är också att underkasta sig. Att överhuvudtaget befinna sig i sammanhang med andra människor, nej, med män, är att underkasta sig. Victor Schantz behöver inte reflektera ett ögonblick över detta, varken för egen del eller för Sagas. Men naturligtvis är positionen låst även för honom.

Modern med sin generation, kampen och vinsterna, självständigheten de fått, givit åt sina döttrar. Så vad ska Saga kämpa för? Massor, givetvis, eftersom patriarkatet omgrupperade så fort frigörelsen ägt rum, men ingen metod för kamp står att finna och analysen håller inte längre. Ta för sig? Kvinnor har den formella rätten att vistas i rummet, att välja fritt. De lika villkoren har uteblivit. Att svina är för männen, kvinnor låter sig utnyttjas. Det är den fulla kulturmannen som ska flåsa i örat på Saga, hon kan aldrig dra med honom in på toaletten som vore det ingen grej. Förklara dig, kräver grannsonen av Saga, det här med feminismen, vad ska det vara bra för?

Att inte behöva vara den som underkastar sig oavsett val.

Karolina Ramqvist har skrivit en Rädd att flyga för 90-talet, och tyvärr även för idag. Det är i alla fall en helt fantastisk roman.

In Gymnasio

Publicerat av

29683813_O_1

Upptakten i Hanna Jedviks andra roman Kurt Cobain finns inte mer är välkomponerad. Hur Lovis och Alex möts i början av gymnasiet, finner varandra och bildar en subkulturell mur mot småstadsomvärlden skildras utan att deras namn eller kön yppas förrän en bra bit in i romanen (berättarperspektivet är Lovis som ett jag, riktat till Alex som ett du). Det blir inte ett överraskningsmoment, utan en väg för att bara se vänskapen och inget mer växa fram. Man kan lätt hånskratta ihop med Lovis när hon svarar på frågorna från hennes första kärleksintresse Jesper om inte hon och Alex är ett par.

Alex sexualitet behandlas likaledes långsamt framväxande och på sätt och vis som något helt oproblematiskt, för läsaren och för Lovis, samtidigt som Karlstad 1993 inte är den lättaste platsen att växa upp i som ung indiebög. Alex vägrar berätta för någon annan än Lovis, men även om hans problem förvärras av hotet om utsatthet, är det inte därifrån ångesten kommer. Snart suger han tag i Lovis på ett sätt hon inte kan hantera.

Det är upplagt för att inte leda till ett muntert slut, men Kurt Cobain finns inte mer är framför allt en djupt rättvis roman. Två alternativa popmusikhjon mot världen, så ofta fått man läsa den historien och tvingats svälja förmätenhet om utanförskapet och omvärldens bristande förståelse, svek från kärlekar och offerskap. Ingen vill ha mig. Men Alex och Lovis är knappast oönskade av omgivningen, snarare tvärtom, och Hanna Jedvik låter ingen utom Alex föräldrar vara blott svikare. De flesta är bara som folk. De försöker göra rätt, men sviker ibland. Är osäkra. Har helt äkta ångest samtidigt som lockelsen att posera med densamma blir för stark ibland. För Alex verkar det vara hans enda sätt att hantera den. Att det är de två mot världen och att ingen förstår honom eller ser hans värde, utom Lovis, blir tanken som både tröstar och förgör.

Till slut kan man börja undra frustrerat varför de egentligen är vänner. Den här kärleken de bedyrat, är det inte lite tunt, vad har de gemensamt mer än musik och upplevt utanförskap? Jo, har man inte varit tonåring på ett tag kan det vara lätt att glömma hur dessa band knyts. Varsågod att påminnas.

 

Refug

Publicerat av

Det är lätt att se Michel Houellebecq som en simpel provokatör och cyniker, inte minst då hans romaner oftast handlar om just en sådan person. Refug (La Possibilité d’une île) gavs ut på svenska 2006 och är inte något undantag – snarare är Houellebecqs typiska upplägg mer tillspetsat än såväl sexköpsturismen i Plattform som det detaljerade våldet i förra årets Kartan och landskapet.

Romanens huvudberättare Daniel är en beräknande komiker som baserat en hel karriär på att posera som cynisk sanningssägare, på samma gång liberal och reaktionär, mässande om samhällets förfall och människors hyckleri. Ett typiskt fall ur vågen av Bill Hicks-aspiranter med andra ord. Parallellt med Daniels berättelse skildras en framtid ett par tusen år senare, förmedlad via ”Daniel24”, Daniels genetiska kopia och ättling. En framtid där nymänniskorna tagit över och lever ett stilla liv i väntan på frälsning från en än mer framtida ras.

Refug kretsar kring Daniels ensamhet och ångest över att bli gammal. I framtidsskildringen presenteras det sorgligare alternativet, ett postapokalyptiskt tillstånd där nymänniskor lever isolerat utan begär eller rädsla med all kontakt med andra rent virtuellt, medan spillror av den gamla rasen bebor ödemarken som vildar. Denna framtid återkopplas till det liv ”Daniel1” levt och nedtecknat åt ättlingarna. Att romanen ger flera lager av perspektiv spär på en osäkerhet om rösten är Daniels, den framtida Daniels eller författarens. Alla tre gräver i Daniels liv efter vad som är faktisk sanning, och inte bara en komikers arrogans eller ångest.

Mer än den ganska banala tesen att ett liv utan begär verkar sämre än ett liv med risk för otillfredsställt begär får man inte kläm på. Ändå är varje resonemang och försök att alkemiskt framställa sant guld av ylle och plåt en njutning. Lika så Houellebecqs fantastiska – om än konsekvent manligt skildrade – beskrivningar av sex och lust. De två huvudsakliga objekten för Daniels känslor är just bara objekt, kom igen liksom, en intellektuell kvinna som inte gillar sex och en skarp kvinna som inte gillar kärlek men knullar fritt? Men läst som hans egna upplevelse är det inte ett problem, snarare avslöjande för samhället som beskrivs. Daniels våndor är äkta oavsett om grunden är till hälften tom luft. Och de båda kvinnorna bär tydlig likhet med varsin framtida ras: de brutala vildarna å ena sidan och de likgiltigt intellektuella nymänniskorna å den andra.

Fixeringen vid drift, genetik och biologi åsido framträder en antydan till att samhörighet och mänsklig kultur bär enorm vikt för vår möjlighet till lycka. Även om Houellebecq gärna gör den mest pessimistiska framställningen av detta.

– – –

Disclaimer: Pendeln har naturligtvis svängt för länge sen angående Houellebecqs kontroverspotential, att rasa i kultursidor över Houellebecq låter sig knappast göras idag. Bilden jag har av författaren som ”chockerande kanske, men inte bara en provokatör!” är i det närmaste majoritetsuppfattning. Men bara i den lilla klicken kulturtidskriftläsare förstås, utanför ser det nog annorlunda ut, och således skäms jag inte det minsta över att ta spjärn mot en uppfattning som inte längre äger diskursen. Detta om detta.

Bonus (från Twitter):

Throwin hunneds

Publicerat av

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson blev smällpopulär och eftersom den verkade vara av det lättlästa slaget tänkte jag att varför inte, den kan man väl läsa. Allan Karlsson rymmer från äldreboendet på sin hundraårsdag och smiter från lillmaffian med en resväska full med pengar, lyckas ta sig igenom det mesta via slumpen och spriten. Parallellt berättas en levnadshistoria av samma art: utan bekymmer, moral eller engagemang spränger och super Allan Karlsson ner alla hinder han möter. Det handlar alltså om en käck nihilist vars superkraft är att vara sprithare. En episk skröna för 40-talister och andra som gillar att skrocka snarare än skratta. Inget fel på det, men inte min påse.

Vanligen jämförs spektaklet med Forrest Gump, vilket är en rimlig jämförelse då Allan Karlsson träffar och hjälper Franco, Truman, Mao, Stalin, Erlander med flera, bygger bomber och påverkar världshistorien på alla möjliga sätt, samt verkar lite udda som person. Själv tycker jag att Arto Paasilinna är närmre till hands, och en birollsinnehavare i hundraåringens rymning uttrycker pinsamt nog att de aktuella förvecklingarna är precis som i en Paasilinnaroman. En tokig resa, en udda gubbe och udda motparter, orimliga händelser och anspråk på humor. Jovisst märker man vem Jonasson vill skriva som.

Lika bra som Paasilinna är han dock inte, det är något med det enformiga superiet och extra allt på allt som saboterar. Immun mot bra 40-talisthumor är jag ju inte. Rätt person gillar nog detta mer än jag, men för oss andra: betänk fasan i att detta just nu filmatiseras med Robert Gustafsson i huvudrollen.

Äktenskapsbrott

Publicerat av

Det ska fan vara Åsa Ericsdotter att skriva en roman som heter Äktenskapsbrott och handlar om detsamma. Hennes prosalyrik förmedlar perfekt stora skeenden med små detaljer. Eller kanske snarare visar hur de stora skeendena faktiskt består av så små steg och tankar. Tidigare fick Ericsdotters böcker etiketten poesi, men från och med den förra verkar utgivaren ha erkänt att det är romaner hon skriver. Själv har jag alltid läst dem så.

I Äktenskapsbrott berättas om Niklas, och Niklas berättar glatt för berättaren. Han har affär. De har knullat tresiffrigt antal gånger. Jovisst, men mer än så, han vill inte välja heller.

Det är osentimentalt benat i otroheten. Högkänsligt och passionerat, ja, men inte sentimentalt. Inte heller cyniskt. Det formuleras icke objektiva men känslomässiga sanningar. Ämnet är gammalt men berättas med underrepresenterat perspektiv: Vännen som tvingas förhålla sig och bli medbrottsling. Igen. Hur situationen uppstår – för vissa lätt och för andra aldrig i livet – hur banalt det är, och hur själva brottet kan frossas i så. Niklas orimliga fantasier om att vara hemligt gift med två, vara far på olika håll. Att skryta med den fina kärleken man bara vill ge av? Uppblåstheten. Det krävs en vän som inte bara är medtvingad i kålsoppan, utan även lika god supare av densamma, för att verkligen förklara och vredgas bortom det banala. De har haft en affär ihop förr, Niklas och berättaren. Fler omkring henne har det också.

”Det började inte med mig, du hade alltid letat, jag var bara den första som var lika lättfotad som du. Folk har annars moraliska, flämtade du, betänkligheter, jag drog ner blixtlåset, sög av dig.

Det var först efteråt som vi blev förälskade.”

 […]

”Jag fattar inte. Jag har alltid velat ha mina män okända, utan efternamn och självbiografier, det du letar efter med Pia är så bisarrt, får jag säga, osmakligt.”

Det är inte munter läsning, och några svar eller rimliga upplösningar kan vi glömma. Skilja sig eller inte, affär eller snedsteg, berätta eller hålla käft tack, vad som är bäst eller värst att göra. Man undrar fortfarande. Strukturer spelar roll men är inte avgörande, möjlighet och vilja är olika saker. Varför skulle vi ens bedra varandra om vi inte såg världen på olika sätt?

”Hon har varit ensam om dig, det är naturligt, den andra kvinnan vet alltid mer än den första, hon blir den närmast förtrogna. Det är det som är orättvisan. Besittningsrätten är inte det säkraste kortet, det är de utomäktenskapliga som drar in storkovan. Världens äldsta historia.”

Storkovan? Jag vet inte jag. Men se här, detta är tankar och känslor som finns, beslut som tas eller struntas i. Nu vet du.

– – –

En annan sak: innerfliken på framsidan bör man undvika att läsa (och även samma på förlagets presentationssida). Jag är inte per automatik emot spoilers men här tyckte jag faktiskt att det var riktigt, riktigt dumt. Inte minst för att slutet då framstår som så mycket viktigare än jag vill se det.

Ingen mänska är en ö, osv

Publicerat av

En namnlös ö i stilla havet får besök av brittiska kolonialmaktens utredare som fått i uppdrag att bekräfta rykten om sexuella övergrepp på ön. Redan på platsen sedan tjugo år befinner sig läkaren Olivia från Uppsala, genast besvärad av de tre utredarnas närvaro. De ska komma med sina brittiska kolonialperspektiv och sätta sig till doms över öns invånare och kultur. Hur ska de se något med sina korkade västerländska ögon? Nej, visst är det inte så enkelt heller.

Som politiskt intresserad av sexualitet såväl som av postkolonial problematik läser man oupphörligen med ett sökande efter en tes att ta ställning till. Man går bet. Ön är en fiktiv kulturstudie, ingen programförklaring, men för den sakens skull inte med anspråk på att vara objektiv. Snarare är poängen att det inte går. Ön är aldrig skönmålande men heller inte ignorant inför ämnets problematik eller uttolkarens position – läsarens liksom författarens. Är texten vi läser skriven av en socialchef eller av en sedan tjugo år bosatt västerlänning? Att just dessa två är perspektiven ur vilken berättelsen framträder är inte en slump.

Frågorna om sexualitet och kultur är intresseväckaren och vår oundvikliga perspektiv är twisten, men språket är vad som väver samman dem. Det tar några kapitel innan man fastnar, och förstår hur man ska läsa, men snart går det upp för en hur skickligt kommande handling planterats i förväg och framför allt hur väl språket flyter trots att texten helt omarkerat glider mellan repliker, tankar och handling. Perspektivet har bundit samman dem. Någon säger något och man tänker något och något händer, i uttolkningen är skillnaden inte jättestor. Ingen är objektivt betraktande ön, varken den som tittar ut från normen eller tittar in i den utifrån har en ren blick. Inte heller Olivia.

Det kan verkligen rekommenderas att läsa denna och tidigare nämnda Stål, de delar inte explicit tematik utöver sexualiteten, men har teman som kompletterar varandra väl. De är för övrigt utgivna på samma förlag. Natur & Kultur visar verkligen musklerna skönlitterärt just nu.

– – –

Läs även Rasums Malms krönika från GP om Ön.

Edit: Varför inte även Paulina Helgeson i SvD, bara för denna mening som jag borde kommit på själv: ”Däremot andas texten lojalitet med ön och dess utsatthet inför kolonialmaktens godtycke.” – I sanning! Noll ställningstagande är inte nödvändigt resultat av relativism.

Stål

Publicerat av

Man häpnar ju över att en ung debutant presterar en sådan mångfacetterad berättelse som Silvia Avallone gjort med Stål. Nog för att två tonårsflickors situation står i fokus, men det är lika mycket en berättelse om klass. I bakgrunden finns både det livsfarliga arbetet i stålverket och alla övergivna platser det skapat, såväl som de suddigt närvarande turisterna som vi aldrig får veta vilka de är men finns där som i sin egen dimension på samma plats – och på ön Elba, som turister förstås bara reser till men här snarast verkar härstamma ifrån. Platsen för medelklassen. Silvia Avallone visar utrymmet som inte finns för arbetarklassen, än mindre för flickorna i densamma.

Syns gör man på rikas och på mäns villkor. En ny glansig bil, dyra kläder, smycken. Genom fönstret eller på scenen i en dans som får en att både ta kontrollen och att underkasta sig någon annans sexualitet. Anna och Francesca gör detta på liknande men ändå radikalt olika sätt. De strävar båda efter kontroll över sitt eget liv, har drömmar om att ta sig någon annanstans, men tolkningen av bandet de har till varandra och till omgivningen skiljer sig. Deras sexuella intentioner är i ofas men överlappande. En söker sig utåt avsiktligen, den andra som av nöd och tvång.

Såväl Anna som Francesca tillåts ha negativa och pubertalt kompromisslösa sidor, konflikten som uppstår dem emellan är både alldeles självklar och samtidigt oerhört futtig. Den tyranniske fadern som kontrollerar Francesca, och dessutom kallas Monstret, tillåts också vara mer än bara en klichéartad slusk, precis som den bipolära drömmarpappan till Anna skildras som genuint övertygad om att det är familjens bästa han bryr sig om när han jagar det snabba klippet. Oavsett hur länge han är borta utan att höra av sig. Inget är försonande, men allt är ärligt uppvisat och trovärdigt.

Avallone berättar genom både tonårsflickornas och deras familjemedlemmars perspektiv, såväl som från utomstående bifigurers. Växlingarna kan kännas onaturliga till en början, mitt i stycken och händelseförlopp, men efter ett tag känns det både smidigt och till slut direkt nödvändigt. Det finns så mycket tyngd i varje stycke att man måste ta en paus i läsningen så fort ett kapitel är slut. Ändå är det inte svårläst överhuvudtaget.

Men det absolut bästa med Stål är nog – ja, det gäller inte boken i sig förstås utan mer dess position – att det faktiskt kan skrivas en bok om främst två tonårsflickor utan att den ska mottas som en ungdomsbok. Se där ett annars ojämställt offentligt utrymme som är levande långt utanför exotiska italienska arbetarstäder som vi kan hålla på mentalt avstånd.