Kategoriarkiv: Roman

Trollbundet

Publicerat av

troll

I det Finland kring millennieskiftet som Johanna Sinisalo tecknar i debutromanen Bara sedan solen sjunkit (2001, på finska 2000) är det mesta sig likt, förutom då detaljen att troll är belagt som egen djurart sedan 1907. Mycket är fortfarande okänt om arten eftersom den likväl är så sällsynt att knappt några foton existerar, och bara något enstaka exemplar kunnat påträffas död i skick nog att konserveras. Reklamfotografen Mikael råkar ändå på vägen hem från krogen hitta en ensam trollunge som några ligister är i färd med att ge sig på. Han kommer till undsättning och bär med sig det lilla byltet hem, och känner med ens att trollet är det vackraste han sett.

Mikael inser snart att trollet, som han senare ger namnet Pessi, inte mår bra. Han börjar via gamla böcker och älskare ta reda på vad lämplig vård och föda kan vara, men försöker samtidigt undvika att avslöja hemligheten, eftersom ett sällsynt rovdjur i lägenheten inte är helt lagligt oavsett art och övriga omständigheter. Dessutom är hans dragning till trollet något mer än bara omsorg om ett skadat djur, läsaren kan tidigt känna vittring av en skam i lägenheten. Trollet avger en doft som visar sig ha stark afrodisisk påverkan på omgivningen, och både den doften och den efter en enklare avmaskning allt friskare Pessi börjar ställa till större problem än Mikael klarar av.

Perspektiven skiftar mellan Mikael (för sin skönhet kallad Ängeln), hans uppdragsgivare och tillika stora kärleksintresse Martes, hans två älskare Doktor Spiderman och Ecke, samt Palomita, postorderfrun som lever inlåst av sin man i lägenheten under Mikaels. De utgör alla tillsammans med Pessi en komplicerad sekvens av makthierarkier. Martes utnyttjar Mikael såväl professionellt som emotionellt, han ser sig som hetero och vill inte kännas vid att han hyst några äkta känslor för Mikael men flörtar gärna med honom för att få ensamrätt på bilder till underpris. I sin tur tar Mikael chansen att använda sitt överläge gentemot beundraren Ecke, och det med allt större desperation efter att ha utsatts länge för Pessis feromoner. På liknande vis är veterinären Doktor Spiderman trots sitt intellektuella motstånd också Mikael till lags med professionella råd och mer.

Ecke och Doktor Spiderman uppvisar naturligtvis också ett manipulerande beteende från sina positioner, precis som Mikael söker efter sätt att snärja Martes till sig. Maktrelationerna är nämligen tillbörligt komplext skildrade. Palomita och Pessi kommer dock in i sekvensen med totalt underläge. Pessis roll som omedveten katalysator och de facto inspärrat lustobjekt blir allt mer en tydlig parallell till Palomita som blir lurad och brutalt utnyttjad av maken. Ängeln må vara utsatt för kraftiga kemiska processer men går ändå mot att bli en mindre och mindre sympatisk protagonist från det ögonblick då han tvingar på trollungen ett par designerjeans för att under dennes kamp att komma loss fotografera en serie lysande reklambilder åt den överlycklige Martes.

Varvat med de korta avsnitten, som ibland bara är en mening långa, har Sinisalo placerat olika citat och längre utdrag från både äkta och påhittade (eller justerade) källor som behandlar troll på olika vis. Det är dikter, romaner, vetenskaplig text och tidningsartiklar vilka just genom mixen av fiktivt och verkligt bildar en trovärdig hypotetisk modernitet för händelserna i romanen. Ofta är utdragen som kommentarer till den pågående handlingen, och i de sista avsnitten börjar de gå samman med handlingen i en riktning som pekar på den pågående klimatförändringens påverkan på trollens tillvaro. Ängeln Mikael tvingas till slut inse att rovdjuret i hemmet inte kan tämjas till fredlighet och han flyr med Pessi ut i vildmarken, där den annalkande klimatkatastrofens mer oanade konsekvenser så småningom visar sig.

Tyvärr verkar denna roman inte ha sålt så bra i Sverige, för trots att den var prisbelönt i Finland och ändå kom ut i svensk pocketupplaga, så har ingen av hennes senare verk översatts till svenska. Anledningen att jag läste just denna bok var att hennes senaste på finska Auringon Ydin lästes av den finska bokcirkeln på mitt jobb och den lät som gjord för mig – storyn är en dystopisk framtid/alternativ nutid där exakt alla njutningsmedel är förbjudna och i fokus är något hemligt sällskap som odlar förbjuden chili i lönndom. Vem ska ta itu med detta? Särskilt nu när den senaste skräck-, dystopi- och fantasyvågen svept över oss i några år känns det fullständigt orimligt att hennes typ av böcker inte plockas upp av något svenskt förlag. Se detta som en uppmaning å det grövsta om du jobbar med sånt här!

En sista lustig detalj: Första svenska omslaget av Bara sedan solen sjunkit är konceptuellt oerhört likt det finska omslaget till den senaste boken. (Pocketutgåvan som kom lite senare är helt annorlunda men istället vrålsnygg. Den ska jag se till att köpa nu.)

auringon ydin9789170010699_200_bara-sedan-solen-sjunkit_pocket

Om kriget kommer

Publicerat av

Jag har ofta funderat på alla människor som lever mitt i krig, att vardagen på något sätt fortgår trots våld och kaos. Det pågår till exempel en vardag just nu i Syrien, i närheten av strider, eller på avstånd från dem, eller rentav mitt i dem. Hur fan ser det ut egentligen?

Om kriget kommer till Sverige lär det bli exakt som i Jerker Virdborgs nya roman Skyddsrummet Luxgatan. Den är uppbyggd av två spår: i vartannat kapitel pågår en väntan i skyddsrummet, där berättaren är samma person som sitter i mörker med mängder av okända människor mitt under pågående detonationer utanför; i vartannat kapitel kommer nya personers perspektiv under fristående nedslag, som små korta noveller, i vilka pågår en vardag med krig och sluttande plan mot diktatur som bryter sig in på olika sätt. Någon smugglar människor över gränsen, en annan jobbar med vänlig expropriering av slumpmässiga medborgares bohag, några bevittnar plundringen av en kyrka, några ger sig på jakt efter släktklenoder eller familjemedlemmar i ett ogästvänligt eller livsfarligt landskap. Allt berättas i första person och direkt i skeendet, med sparsam bakgrundsinformation som bara presenteras när det aktuella jaget själv kommenterar något som hänt innan. Tilltalet varierar lite men är ofta krasst och lite som man pratar om helgen med en arbetskamrat. Ingen tidsangivelse placerar nedslagen i särskild ordning, det kan vara samtidigt, linjärt eller omkastat. Krigets Sverige är olika för alla. Samtidigt som galna rebellgrupper mördar förbipasserande på landsbygden kan en tonårskille i Stockholm sälja morsans medicin som knark och köpa Playstationspel på Webhallen för pengarna.

Minns du telefonkatalogernas sidor med information om hur man ska göra om det blir krig? Det kunde ge intryck av ordning, av koder att följa och sätt att bete sig även i krigets kaos, men under Virdborgs krig är sådan information lika mycket ett hån som den är nödvändig. Skyddsrummet har sin ordning, och tycks fungera, men när våldet bryter in sker det godtyckligt och med osäkerhet som själva drivmedlet. I det allra starkaste kapitlet, betitlat Något som händer nere i tunnelbanan vid Karlaplan, går en man ner i tunnelbanan för att ta skydd från regnet och bara gå över perrongen utan att åka någonstans. Med sin far malandes i mobilens handsfree som distraktion ser han alla människor på väg i motsatt riktning, men går ändå igenom spärrarna och åker ned i rulltrappan. En kvinna säger att något händer därnere, men han åker vidare, ser en tom perrong och börjar gå. Så ligger där en man blodig och misshandlad, och kort därefter närmar sig några väktare som först inte bryr sig om honom, men när de sedan börjar göra det, vad ska han göra? I telefonen försöker han mumla svar till fadern, ge sken av lugn, samtidigt som paniken uppstår och driver honom på flykt ned på spåret och in i tunneln mot nästa station. Osäkerheten gör det först omöjligt för honom att reagera i tid, och samma osäkerhet gör honom ovillig att berätta för sin far att han står under allvarligt hot. Osäkerheten lägger det på honom: om han säger det högt så gör han det verkligt själv.

Det är vardagen som pågår, men som när som helst kan upphöra, och därför vill man hålla kvar den så länge det bara går. Precis som var fallet med Förlorade själar som jag läste nyss, är det oerhört starkt hur platser så plötsligt kan förändras från det vardagliga till belägring. Och eftersom det här handlar om ett bara lite, lite annorlunda Sverige än idag blir det för den som lever här ett extra drabbande och otäckt scenario. Jag kände mig faktiskt riktigt illa till mods när jag första gången gick ned i tunnelbanan – som just då hade de avstängda rulltrapporna! – strax efter att boken var utläst, och fortfarande är det lätt att frammana obehaget från flera av scenerna även en tid efteråt. Jag vågar redan nu påstå att Jerker Virdborg skrivit en av årets bästa romaner.

[Ja, jag läste den som roman trots marknadsföringen som novellsamling, vad ska du göra åt det? :D]

Närgången nutidshistoria

Publicerat av

Förlorade själar inleds under en propagandauppvisning som sätts upp vid ett amerikanskt besök i Hargeisa i nordvästra Somalia* 1987, där tre kvinnors vägar korsas då den tioåriga flickan Deqo från flyktinglägret Saba’ad tar några danssteg fel i uppvisningen. När funktionärerna dragit henne åt sidan och börjar slå henne stegar den äldre kvinnan Kawsar fram för att vädja dem att sluta, men hon grips istället, och medan Deqo försvinner i tumultet förs Kawsar till fängelset där romanens tredje protagonist, Filsan, en ung soldatkvinna i somaliska armén, misshandlar henne hastigt men olyckligt så att hon bryter höften.

Den brittisk-somaliska författaren Nadifa Mohamed skildrar här några månader i den dåvarande kommunistiska diktaturen i Somalia, och upptakten till det somaliska inbördeskriget, med ett oerhört intimt och nära perspektiv genom dessa tre kvinnor – så nära som går att komma i tredje person. Dessutom gör hon det med en riktigt snygg komposition, där inledning och avslutning varvar deras perspektiv, och korsar deras vägar, medan huvuddelen av romanen är tre avsnitt som följer en protagonist i taget med en repeterad kronologi. De möts, hålls sedan åtskilda medan det puttrar, och slås samman igen i det kaos som uppstår.

I Kawsars avsnitt framträder det eskalerande våldet utanför hennes bungalow tydligt, trots att vi bara kan följa det genom någon som sängbunden bara har att använda sin hörsel, eller rapporter från tjänsteflickan. Inte för att Kawsar frågar så mycket innan det verkligen bryter ut, hon har i princip redan gett upp om världen sedan länge, efter en lång rad missfall följt av både makens och den enda överlevande dotterns död.

Nurto höjer försiktigt huvudet till ena hörnet av fönstret. ”De har släpat ut henne på gatan.”
Kawsar iakttar henne medan minuterna släpar sig fram: Nurto är som förstenad, fullkomligt orörlig bortsett från de tunna hårstråna på huvudet som rör dig i luftdraget.
En salva automateld smattrar till och nurto vänder sig och kryper ihop på golvet med knäna pressade mot bröstet och huvudet i knäna.

Deqo å sin sida tycks betrakta kaos som ett normaltillstånd. Hon har aldrig haft någon eller någonting och varje dag handlar bara om att överleva, och när hon efter en tid på gatan hamnat i tillfällig säkerhet hos fyra prostituerade kvinnor (varav två har de riktigt bisarra smeknamnen ”Karl Marx” respektive ”Stalin”) skymtar bara små tecken förbi på att något (mer än vanligt) inte står rätt till utanför. Från Filsans perspektiv är det tydligt för läsaren hur allt rämnar, men hon själv dröjer i förnekelsen. Hon har så länge varit upptagen med försöken att visa sig duglig inför sin far, och som kvinnlig soldat, att krigets allvar kommer som en chock. Hon förstår knappt vad som händer mellan avrättningar och bombattacker, ens när hon själv håller i vapnet, förrän den stund då hon skottskadad på ett underbemannat sjukhus konfronteras med sin regims verkliga syn på jämlikhetsidealet de poserat med bakom ordet kamrat.

Språket dyker ibland ned i täta metaforer men är oftare rakt och lättflytande. Nadifa Mohamed väver med lätt hand in de tre protagonisternas bakgrund i det pågående skeendet, via deras egna associationsbanor och vissa rena tillbakablickar. Så görs också en hel kulturell kontext och den historiska bakgrunden synlig på ett liknande sätt som det begynnande kriget, genom personliga perspektiv och enskilda människors vardagliga blick. Små brottstycken som väl måste ses som den enda rimliga skildringen när krigets vansinne är för stort för att ta in i sin helhet.

– – –

* Det bör tilläggas att Hargeisa idag fungerar som huvudstad i den självutropade staten Somaliland, som består av nordvästra delen av det som heter Somalia på våra kartor. I princip ingen annan stat har erkänt Somaliland, men regionen är oavsett detta självständig i praktiken. Det bör vara just de rebeller som armén försöker slå ned i krigsutbrottet som Förlorade själar skildrar som 1991 utropar Somailand.

Blödig fara

Publicerat av

Goran Vojnovićs debutroman Blattejävlar! var en av de bästa böcker som jag aldrig orkade skriva om 2013. Oklart varför det inte blev av, men jag läste den på semestern och var väl inte på humör. I den var berättarrösten den unge Marko Đorđić i ljubljanaförorten Fužine, och fokus låg på situationen i Slovenien för invandrare från de närliggande länderna, på ett sätt som inte rörde sig så värst mycket utanför Markos liv just där, och som alltså inte grävde så djupt i kriget som ändå tvingat dit de flesta av förortens invånare. En tematiskt sett mindre specifik roman, som på många sätt lika gärna kunde handlat om Sverige. Hans nya och andra roman Jugoslavien, mitt hemland förgrenar sig desto vidare och djupare i balkans geografi och historia. Redan via denna nya jagberättare Vladan Borojevićs härkomst förkroppsligas en komplex historia. Han bor i Ljubljana, men är född i Kroatien med en Slovensk mor och Serbisk far. Romanen tar sin början när Vladan just fått veta att hans far visat sig vara inte bara vid liv, utan också efterlyst för krigsförbrytelser. Vladan ger sig ut i Kroatien, Bosnien och Serbien för att söka upp fadern, och parallellt återberättar han sin egen uppväxt från det att barndomen ”fick ett abrupt slut en helt vanlig försommardag 1991”. Utan direkt förklaring tvingades han under krigets upptakt flytta med sin mor från den kroatiska kuststaden Pula till Belgrad, medan fadern Nedeljko Borojević skulle ut ”i fält”. Efter lång väntan på Hotel Bristol i Belgrad och sedan hos släkt i Novi Sad gav modern slutligen upp på den alltmer distansierade Nedeljko och tog med Vladan till Slovenien och morföräldrarna i Ljubljana.

Idag är Vladans relation till modern Duša minst sagt frostig och trots att hon känt till att Nedeljko lever får Vladan ingen direkt hjälp av henne. Utan något bra spår att gå på tar han sig runt bland gamla släktingar och bekanta på alla sidor gränserna. I sitt sökande återser han platserna som han oftast bara minns som olika rum att vänta i, på en återvändo till ett vanligt sommarlov i Pula som aldrig kom. Under mötet med en splittrad släkt och en splittrad samling nationer inser han allt mer att han själv saknar riktig tillhörighet. (Kusinen menade under barndomens väntan i Novi Sad att han i alla fall inte var någon kroat för pappa Nedeljko dödade ju kroater.) Tillsammans med de många betraktelserna av och teserna om Balkans problem läggs en allt mer introspektiv tråd fram om den ångest som följer honom i det liv han lever som dubbelt övergiven av föräldrarna och med krigserfarenheter han knappt greppat som vuxen. En metafor över området om man så vill.

Den av hans betraktelser som fastnar mest hos mig kommer när Vladan passerar gränsen mellan Serbien och Kroatien. När han berättar för en tulltjänsteman att han rest från Novi Sad börjar denna högtidligt berätta om sina varma känslor för den staden, att promenera i den längs Donau, men att ingen längre promenerar, att något förlorats. Vladan ser till att inte fastna i samtalet för länge.

Jag vet inte varför, men jag hade alltid varit rädd för människor som var blödiga på det där sättet. Jag fick en känsla av att de var äkta balkanska känslomänniskor, sådana som såg ut att vara riktiga tuffingar men som hade en egen låt som när som helst kunde locka dem till tårar, och det kändes som om de var det farligaste av alla de djur som stod att finna i denna fientliga miljö. I min fantasi var de i stånd att begå grymheter som folk som inte var lika höga på sitt känsloliv inte ens kunde föreställa sig. Jag kunde verkligen se framför mig hur en tamburas mjuka toner kunde få en man som liknade tulltjänstemannen att vråla ”Rör inte mina fält”, för att sedan våldta en trettonårig flicka från Novi Sad som inte hade gjort någon i den här världen ont, bara för att han inte kunde promenera längs Donau längre och inte gå arm i arm med vuxna kvinnor från samma stad som hon.

Nog kan det också vara sin far han beskriver. Det lär dock inte vara typiskt för Nedeljko, eller för Balkan. Känslomänniskan, eller känslomotiven, som Vladan beskriver är sannerligen något att hålla i åtanke när det handlar om folkmord oavsett var. Skulle robotkyla verkligen kunna driva något sådant? Vad finns för rationalitet i staplade lik, nedbrända hus. Inte är det med kyla man bränner ned grannbyn.

Så kan man inte heller avsluta med vare sig en utskällning eller en omfamning. Konfrontationen som slutligen kommer är av nöd ett antiklimax. Vad finns det ens att säga? Vladan är också som en slutprodukt av kriget – metaforiskt och bokstavligen – oavsett vad fadern personligen har för skuld. Varken att ange, döma eller förlåta denne kan reparera honom.

Artig korruption

Publicerat av

Teju Coles nya roman Everyday is for the thief är egentligen hans första. Den gavs ut i original redan 2007, men då bara i Nigeria, och först i år har den tryckts i amerikansk utgåva. Nästa år ska den komma ut på svenska.

Det finns många likheter mellan denna återlanserade kortroman och genombrottsromanen. För det första att den namnlösa protagonisten här, precis som Julius i Öppen Stad, är psykiater i New York (eller snarare på väg att bli, jag uppfattar honom som något i nivå med AT-läkare). Dessutom är båda personer med uppenbar smak för konst och klassisk musik, och båda genom Tranströmer-vurmande även väldigt lika Cole själv. Inte så att jag anser att båda (eller alla tre) är samma person, men jag ser en uppenbar prototyp, en typ av röst och position som Cole känner sig bekväm i och anser varit värd att återkomma till och utveckla. För det andra återfinns flanörperspektivet i första person både här och i Öppen Stad, med en betraktare som vandrar lite halvt planlöst och reflekterar över samhället omkring honom. Every day is for the thief utspelar sig dock inte huvudsakligen i New York, utan i Lagos.

Betraktaren återvänder här till sin uppväxts Nigeria från USA, bara på besök men med en diffus tanke om att eventuellt flytta tillbaka. Redan på den nigerianska ambassaden i New York, i processen att få visum, möter den unge mannen både den systematiska korruptionen och de hycklande budskapen om förbud mot densamma. Den icke annonserade extra avgift för att snabba på ansökan – d.v.s. inte få den medvetet fördröjd – får han betala via en money order*, eftersom kontanthantering avstyrts på ambassaden … för att stävja korruptionen. Väl i Nigeria blir han under den korta färden från flygplatsen till Lagos flera gånger av såväl flygplatspersonal som poliser ombedd, i all artighet, om ett litet bidrag. Do you have anything for me today? Allt i den flytande zonen mellan dricks och muta. Det tycks vara en del i artig konversation att pengar växlar händer.

”Money, dished out in quantities fitting the context, is a social lubricant here. […] No one else seems to worry, as I do, that the money demanded by someone whose finger hovers over the trigger of an AK-47 is less a tip than a ransom. […] It is seen either as a mild irritant or as an opportunity. It is a way of getting things done, neither more nor less than what money is there for.”

Det är fortsättningsvis också med fokus på det Nigerianska samhället som betraktaren redogör för vistelsen. I situationer som när han på ett internetcafé ser människor som just då sitter och författar Nigeriabrev – så kallade ”yahoo yahoo boys” – används betraktarens person som en tacksam reflektionsyta, men det faktiskt personliga hålls i bakgrunden. Det tar exempelvis lång tid innan man förstår att anledningen till att han bor hos en auntie och inte hälsar på föräldrarna är att modern bor i Kalifornien och att de i princip sagt upp kontakten med varandra, och när det nämns är det liksom inte så mycket mer med det. Även när han ofta jämför det han upplever med en romantiserad barndomsbild är det sällan relevant i sig vem han är. Den del som som gör det mer specifikt hur just han upplever Lagos, är att han som numera amerikaniserad nigerian och dessutom ljushyad automatiskt bemöts som välbärgad, och inte minst som en främling, en turist. Språket hjälper honom till viss del att hävda sin status, samtidigt som det bekräftar situationen:

”When I start speaking Yoruba, the man I’ve been haggling with over some carved masks laughs nervously. ’Ah oga,’ he says, ’I didn’t know you knew the language, I took you for an oyinbo, or an Ibo man!'”

Tillsammans med korruption ser betraktaren också ett underliggande hot om våld i många delar av vardagen. När han lägger märke till en bildekal som uppmanar honom att slappna av – ”Relax! God is in control” – kommer han att tänka på hur hans upplevelser av otryggheten kan gå ihop med snacket om att landet har ”världens lyckligaste befolkning”.

”It occurs to me that the barely concealed sense of panic that taints so many interactiones here is due to the fact that nobody is in control, no one is ultimately responsible for anything at all. Life in Nigeria, in Lagos in particular, requires constant vigilance. It is entirely possible to put on a happy face, but what no one can really do is relax.”

Det känns däremot lite avslappnande för mig att veta om att boken först skrivits för Nigeriansk publik, att redogörelsen av korruptionen och dess inverkan på människors tänkande och beteende därmed inte är en tveksam skräckbild målad som varning åt västvärlden. Jag ser snarare en sorts vädjan i boken. Eftersom det inte är specifikt nigerianskt hur korruption och våld fungerar kan den vädjan gälla överallt. Mer än som en roman läser jag Every day is for the thief som en lång essä om just korruption och otrygghet, om än med fiktionen som ram.

– – –

* Jag fick nu googla vad det ens heter på svenska, och svaret ”postavisering” kändes bara ytterligare förvirrande eftersom ingen kan längre kan använda Posten eller ”Svensk Kassaservice” (lol) till detta.

De e bola va?

Publicerat av

Johan är ett tjockt och lyckligt barn ända tills mellanstadiet tar slut, varvid han plötsligt tvingas genomlida högstadiet under brutal mobbning. Istället för att gå färdigt gymnasiet hittar han sedan sin revansch genom hård träning och steroider, men det som först blir ett välkomnande sammanhang och en ny lycklig period i Johans liv börjar snart barka åt helvete.

Förutom en kort upptakt placerad längre fram i tiden börjar Henrik Bromanders romandebut Riv alla tempel med den typ av berättarstil som känns igen från hans tecknade serier. Likt exempelvis fascisten Erik i mästerverket Smålands mörker berättar protagonisten själv i första person, med ett språk och tilltal likt det i memoarer; detaljrikt och förklarande, som mer till en tänkt mottagare än inåtvänt, och som dåtid från en obestämd punkt längre fram i tiden. Också den brutala mobbningen av Johan känns igen från Bromanders tidigare tematik och explicita våldsskildringar, det har ofta krossats både kropp och själ i hans serier. Förutom ufrysning och vanligt stryk får Johan i den värsta scenen ett hotfullt hembesök av sin värsta mobbare och forne bästis Thorfinn. Han tvingas även ställa upp i uppgjorda slagsmål under skanderande av öknamnet ”Japanen”, givet honom enligt logiken att sumobrottare som ju är tjocka kommer från Japan (en absolut genialisk gestaltning av det banala och barnsliga sinnet för humor hos förpubbeungar). Jag föreställer mig ofta under läsningen av de första avsnitten hur allt skulle ha sett ut som tecknad serie, i Bromanders typiska stil, lite som när man hört en författare läsa högt och inte kan låta bli att höra den rösten varje gång man sedan läser nya verk av hen.

Men Riv alla tempel frångår snart det bekanta berättandet och rör sig mer mot roman i sin egen rätt. Språket börjar förändras, långsamt och stegvis. Redan efter sextio sidor, ungefär där gymvärlden inträder och Johans kroppsliga förändring börjar, skiftar närvaron och slutar kännas tillbakablickande trots att tempus ännu är preteritum. Inledande ”jag” i många meningar försvinner, så att de börjar redan i aktiv handling med bara ett verb. Gjorde det och det. Tänkte det och det. Det är så effektivt förflyttat att jag inte heller märker när presens några kapitel senare inträder och nuet redan är kommet (den inledande scenen pekar dock mot att det finns en lång väg kvar av detta). Fler skiftningar i tempus eller tilltal kommer inte, men språket fortsätter förändras i takt med Johans nya kurer och hans snart vikande mentala och fysiska hälsa. Paranoia, inre röster och aggressiva utspel och till sist minnesluckor kommer tillsammans med allt kortare meningar och utelämnanden.

Slående med byggarkulturen såvitt den är skildrad här är likheten med ätstörningar. Johans fixering vid hälsosam kost och stenkoll på näringslära är precis som med en anorektikers besatthet av samma saker. Lätt att maskera som hälsosamt, men samtidigt inte värt mycket då det kombineras med de nedbrytande vanorna droger respektive svält. Likheterna med ätstörningar blottar också byggarmännens komplexa genuskoder, inte som i att de tuffa byggarna egentligen är feminina som bantar och har sig (trams), utan för att det visar hur kontexten kan göra lite vad som helst till maskulint bara det är lokalt överenskommet (gemensamt för alla maskuliniteter). Det märks via allt från kostsnacket eller fåfängan till deras dyrkan av den fiktiva självhjälpsboken, skriven av en framgångsrik byggare vid namn Foresti, vars machoformuleringar ändå mest innehåller samma sorts tugg som i den mer feminint kodade The Secret och liknande semifascistisk smörja.

Preppning blir för Johan till en ideologi, och steroiderna har inte bara effekt på det fysiska. Han blir redan från starten omväxlande hög och låg på sitt bruk, och drömmer under de mest maniska stunderna om ett samhälle som ersätter ångestdämpande medicin mot steroider. Men hans problem är knappast byggda av ”bola”. Johans kurande är ett självskadebeteende, återigen likt andra ätstörningar, och ju längre fram i förödelsen desto mer explicit blir detta. Mot slutet använder han medvetet samma nål upprepade gånger bara för att svedan av en trubbig nål blivit lika viktig som själva ampullen. Redan under högstadiet finns självskadebeteendet med, då Johan dricker av olika kemikalier ur städskrubben för att straffa sig och flytta smärtan till något konkret. Han undviker ända till slutet att möta sin ångest, så när kärleken blir besvärlig, gemenskapen börjar svika på gymmet, eller framför allt när fadern dör, då saknar han sätt att hantera det. Siktet bara på nya orealistiska mål.

Bromander skildrar alltså preppningen utan skönmålning, men det är knappast en enkel sedelärande berättelse om farorna med dopning. Det handlar mer om ångesten som finns där under, och kunde lika gärna varit nån annan skit som Johan sysslat med för att fly, om det nu inte varit så lämpligt att kroppslig revansch och tillhörande fixering blir verktyget för den tjockismobbade med wrestlingplanscher över hela pojkrummet.

Tyvärr har romanen pumpats upp till att bli en si sådär hundra sidor för lång. Det blir aldrig ointressant, men i början av andra hälften känns det lite som när Johan nått sin första frustrerande platå efter en stadig kurva uppåt, och man längtar efter de tyngre dramaturgiska preparaten. Men det är bara att fortsätta trycka ändå, för slutet är tack och lov briljant.

Utdrag ur några avsnitt i Riv alla tempel har publicerats i Ett lysande namn.

Young lust, pt. 2 – Nu för vuxna

Publicerat av

Man har på ett sätt ordning och reda på normer och haram som vuxen. Vad som är förbjudet och vad som går an. I de tidiga tonåren finns bara ett virrvarr, ett trassel av den lokala mängden ungars egna tolkningar av brottstycken som de hämtat från sina närmaste vuxna och äldre syskon. Skryta lagom om sina erövringar och lämna rätt detaljer gäller även för vuxna, men vilken tonåring vet egentligen vad som är lagom och rätt i lilla Clèves, där Marie Darrieussecq placerat den tonårskåta protagonisten Solange?

Flickan i Clèves utspelar sig i en fiktiv by i sydvästra Frankrike, nästan vid havet men inte riktigt, på det att avståndet då ger Atlanten ett romantiskt skimmer för Solange. På samma sätt är nattklubben Milord en närliggande men bara halvt åtkomlig plats. Där ger ändå redan hennes första besök henne en sexuell erfarenhet som blir en stadig fantasi, som sätter nivån för längtan och förväntningar. Ett brandmansfinger som ”halkar in i hennes kön” medan favoritlåten Billie Jean spelas, han är en uppenbart osympatisk snubbe men som snabbt lämnas därhän med kuken hängandes, vilket gör att Solange kan sortera bort allt problematiskt och bara minnas en eggande försmak och dessutom drömma ihop en relation med någon hon aldrig ens träffar igen.

Det utspelar sig alltså på åttiotalet, uppdelat i tre kronologiskt raka delar med de talande rubrikerna Att få det, Att göra det, samt Att göra det igen. Darrieussecq benämner konsekvent Solange som ”hon”, men trots berättandet i tredje person skriver hon fram Solanges eget perspektiv. Det ger närhet och viss distans samtidigt. Det är vad Solange tänker och känner som är relevant, inte vad som händer henne, hon är ett otvetydigt subjekt. Det är viktigt, eftersom hennes sexuella utforskande naturligtvis är hårt villkorat av såväl kön som klass, vilket med annan språklig utformning kunde dräpa möjligheten att se hennes agens eller uppriktigt skyddande naivitet. Översatt till svenska blir det lite besvärligt ibland, om en annan kvinna kommer in och lika gärna kan åsyftas med ”hon”, men den syftningsförvirringen är bara sporadisk och snabbt övergående där den förekommer. Likartat är det ibland förvirrande att hennes egna repliker är skrivna i kursivt, och inte mellan citationstecken som andras, men samtidigt förhöjande för känslan av att fortfarande vara inne i hennes huvud. Som när man hör sig prata inifrån med hörlurar på. Det är varken den ”manliga” eller ”kvinnliga” blicken som skrivs, det är flickans rakt igenom.

Det är i samband med hennes andra fas i sexuell erfarenhet som hon också inser sin plats i samhället. På fest hos den rika Laetitia d’Urbide, en lite äldre uttråkad gothtjej med vilda fester, går det först upp för henne att klasskamraten Delphine är portvaktsdotter och inte prinsessan på slottet som hon låtit tro, och tillbaka i ansiktet får hon (och läsaren) sedan att hennes egen pappa aldrig varit pilot utan bara en lätt försupen steward. Hon har noterat förekomsten av rikedom men först nu insett att hon är av ”samma sort” som ungkarlen och losertypen M. Bihotz som alltid barnvaktat henne, att hon är bonnig arbetarklass. Kort därefter följer hon den lite äldre Arnaud till ett av slottets många sovrum, där han byter sitt gymnasieintellektuella föreläsande mot direkt föraktfulla kommentarer om hennes oerfarenhet, samtidigt som han ska få henne att suga av honom. Villkoren för den unga sexualiteten tydliggörs skarpt, men samtidigt också hur enträgen hon är oavsett. Det är hon som skulle ha velat mer efteråt.

Denna olidliga väntan. Så att hon var vuxen. Det som kallas kvinna. Så att hon visste vad livet går ut på, hur mitt liv kommer att te sig, vem jag kommer att vara. Så att jag kunde komma, gå, ringa, prata, ge mig av. Knulla. Knulla. Ta hela jorden och knulla.

Hon ser sig själv som en jätte som klmarar sig fast vid jorden, pressad mot jorden och som gnider sig, hindrar planetens rotation och penetrerar den ända in till lavan, ända in till det okända.

Inte förrän hon året senare i tredje delen förför sin forna barnvakt M. Bihotz, fortfarande otillfredsställd av den pretentiösa och själviske Arnaud, får hon tillstymmelse till egen kontroll. Kanske just för att det är hemligt, för att det är han som måste tveka och göra motstånd när hon förvisso inte är ett barn men inte heller myndig än. ”Hon förvandlar sig till en hänsynslös Lolita” står det på baksidestexten, men det är ju direkt stötande eftersom Nabokovs Lolita är fucking tolv år gammal. Hon hittar det tyvärr mest jämlika hon kan få tillgång till, snarare.

Det är rätt skönt att jag helt missat att titeln (på franska bara Clèves) och namnet på den fiktiva byn anspelar på sextonhundratalsromanen Prinsessan de Clèves, eftersom jag varken läst denna eller känner att det jag kan läsa mig till om den har så mycket relevans. Snarare får jag intrycket att Darrieussecq dragit till med det namnet medan hon skrev eftersom den var i ropet 2009 ungefär när hon måste suttit med den. Det gällde då att Sarkozy hade skyllt kravallerna i Paris förorter 2005 på den gamla romanen och dess likar. (Lol, asså, tänk om Reinfeldt sagt nåt motsvarande när det var stök i Husby. Frankrike är klart mer intellektuellt inriktat i sitt politikertugg men det ger då knappast smartare slutsatser.)

Oavsett måste den referensen vara en smart maskering mot de ofrånkomliga biografiska tolkningarna, med tanke på Darrieussecq själv och hennes uppväxt i Bayonne i franska Baskien.

I vårt hämnarlag har vi Hammurabi här idag

Publicerat av

Katarina Wennstam skriver sina romaner med ett ärende, något som kan sägas vara ett led i en lång tradition bland svenska deckare, som exempelvis Henning Mankells böcker om Kurt Wallander där grävandet i ett specifikt samhällsproblem i varje bok var betydligt viktigare än att bara leverera en spännande mordgåta. I Wennstams senaste deckare Skuggorna har en grupp kvinnor tagit på sig att utdela utstuderad hämnd på män som misshandlat kvinnor (för övrigt också ett tema snarlikt just Wallander-boken Den femte kvinnan). Deras metod är att utföra en exakt efterapning av männens egna dåd, såsom de beskrivits i laga dom. Hämnden som öga för öga för dessa gärningsmän specifikt, men också en sorts terrorverksamhet syftande till att ingjuta skräck i alla de män som skadat kvinnor.

”Menar du att män ska hålla sig inomhus och inte öppna dörren? Under hur lång tid då? Hela sommaren?”

Bengt Algotsson ler när han svarar.

”Jag säger det här av omsorg, inget annat.”

De fyra kvinnor som utgör hämnarna har alla sina egna erfarenheter av mäns våld mot kvinnor, skildrade i några invävda tillbakablickar som markeras med både årsangivelse och tempusbyte, där våldet inte nödvändigtvis riktats direkt mot dem själva och heller aldrig har samma gärningsmän som deras offer i nutiden. Det är en del av poängen att de ska ha personlig distans till de egna offren. Trots att deras tillvaro, förberedelser och gärningar ges stort utrymme så drivs handlingen framåt främst via de jurister, poliser och journalister som försöker nysta upp i härvan av misshandelsfall. När allmänheten får kännedom om fallen, som då blivit tvåsiffrigt, bildas snart Facebook-grupper till stöd för de ännu okända gärningspersonerna och ingenstans uteblir diskussionerna om hur gärningarna egentligen ska betraktas. Wennstam fyller sin vana trogen alla resonemang och detaljer från de fiktiva misshandelsfallen med fakta och detaljer från verkligheten, oftast ganska snyggt planterat, och hennes ärende framträder på så vis tydligt. Mäns våld mot kvinnor är det enda dödliga våldet som inte minskar i dagens Sverige – det är en obehaglig och viktig uppgift att lägga på minnet. Så hjältar, skurkar och allmänhet frågar varandra om det då är rätt att hämnas, eller framför allt: hjälper det?

Det stora problemet är att denna intressanta och i grunden väl hanterade problematik störs av en massa språkligt och berättartekniskt bråte. Man pustar högt efter varje kapitel trots att de oftast bara är tre, fyra sidor långa, och det tar därmed udden av hela bladvändarkonceptet som ju litterärt ospännande spänningsfiktion ändå kan bjuda. Perspektiven är för det första alldeles för många, jag räknar till sju primära perspektiv – de fyra hämnarna, advokaten Shirin Sundin, polisens utredare Charlotta Lugn och journalisten Gunnar Lagergren – och utöver dessa finns minst lika många tillfälliga betraktare bland vittnen, offer, närstående och på annat vis drabbade.

Wennstam hade behövt en redaktör mer brutal och precis än hennes fiktiva hämnarliga, som kunde stryka allt detta redogörande av huvud- och birollers bakgrundshistorier, alla styltiga miljöbeskrivningar, och gärna allt om Gunnar Lagergren och hans betraktelser kring dagliga rutiner på nyhetsprogram i public service och hur det var under nine eleven. Det ständiga förklarandet av relationer och bakgrunder bryter dessutom ofta perspektivet helt när det flyttas upp från aktuell person till allvetarnivån. Värst av allt onödigt är det rent pinsamma sidospåret där Shirin Sundin, direkt när hon först av alla fattar att det finns ett samband känner att hon måste ringa upp en gammal professorsälskare för att få berättat för sig om den urbabylonska “Hammurabis lag” samt diverse mytologi om hämnargudinnor – som om det måste till en juristnördig, alternativt vagt rollspelarockultistisk, motivation hos intrigens gärningskvinnor för att de ska få använda sig av det som ändå måste vara hämndrättvisans mest kända programförklaring. Det är som om någon skulle behöva plugga Newton för att förklara att någon dog av att knuffas från ett höghus.

Med allt detta struket kunde förtjänsterna lyfts bättre. Mer tid hade funnits att fördjupa hämnarnas egna tvivel och kval (för all del bakgrundshistorierna också), frågorna om man bör känna sympati för offren eller för den delen vad deras offer i sin tur hade velat själva, och, om jag fått önska en riktigt storslagen story, skulle betydligt större utrymme ges en studie i vad som händer med samhället när en vigilantegrupp blir populär snarare än hatad och börjar bli en massrörelse. Framför allt kunde känslan av skräck hos enskilda män när några kvinnor i huvtröja skymtar alldeles bakom fått mer utrymme än en enstaka scen, även om den scenen är starkast i hela romanen. Eller, just därför. Att frambringa den oron och skräcken är trots allt ett huvudsyfte i de fyra kvinnornas plan, och jämförelsen med denna och den grundläggande otrygghet i offentliga rum som kvinnor utstår i verkligheten den poäng som Skuggorna faktiskt är ute efter. En poäng tyvärr skymd och halvfärdig bland en massa bråte.

Two is the loneliest number

Publicerat av

Titeln låter som en romantikpocket utan specifik litterär nivå. Dock att Therese Bohmans nya roman inte är romantik. Den andra kvinnan skildrar en icke namngiven protagonist, en ung kvinna med författarambitioner som bor ensam i en bottenplansetta i Norrköping och som försörjer sig på ett jobb i sjukhusets storkök, varvat med blandade universitetsstudier. Med hänvisning till sin arbetarklassbakgrund känner hon stark alienation till andra studenter, inklusive den enda vännen Emelie, i det slags samtidiga över- och underläge som kommer av att känna sig utanför en gemenskap som för andra kan verka självklar. Hon genomskådar andras hyckel, men har liksom ingenting för det. Vad ska hon göra, det kostar vissa betydligt mer att se ned på andra. Med ambitioner på en annan sorts framtid gör det henne därför alienerad även på jobbet som hon måste betrakta som tillfälligt. Som hon hoppas är tillfälligt. Framför allt är hon alltså ensam.

”Baudelaire skriver om ensamheten, jag stryker under nästan varenda rad. En känsla av att vara dömd till evig ensamhet, men ändå en brinnande livsaptit. Hade han följt med till studentpuben i Norrköping? Ingen som har en brinnande livsaptit kan nöja sig med det, men kanske hade han tänkt att det var bättre än inget.”

Denna ensamhet påtalas ofta, ibland med hänvisning till hennes främsta identifikation, Dostojevskijs källarman. Tacka fan för att man helt överlagt inleder affär med en gift man, med den tillvaron. Det börjar som en fantasi och en vag plan om stoff till skrivandet. Han ska komma hem till henne och kolla hennes bokhylla, bli imponerad, och så kommer kyssen. Det händer inte riktigt så, men överläkare Carl Malmberg erbjuder sig en dag att ge henne skjuts hem med sin bil, och sedan en gång till, och snart är den gifte överläkaren faktiskt i hennes lägenhet och säng. (Gud, dessa äldre killar i förförelsefiktion och deras bilar alltså. Säkert fullständigt realistiskt dock.)

Att man kan ha det så här, tänker jag, att man kan ha något hemligt som ligger som ett mörkt stråk, en pulserande basgång under det vanliga livet. Det känns vuxet. Jag vet inte vad jag ska kalla det annat än vuxet.

Ytterligare förhöjd spänning i tillvaron inträder genom att vår protagonist strax innan affären tar fart hittar en ny vän i studenten Alex, en något yngre kvinna som tycks vara allt det hon sökt i en like – någon som påminner om hur hon själv vill vara.

Berättandet i första person ger bara tillgång till hennes egna uppfattningar, vilket skapar en närhet och passar hennes ambition att vara en flanör, men det kan heller aldrig riktigt ge en sann bild. Särskilt inte när hon dras in i en spiral av växande bekräftelsetörst. När spänningen i affären med Carl övergår i besatthet uttrycker hon det som kärlek. Emelie ifrågasätter henne och menar att hon förväxlar kärlek och attraktion. Klart det måste vara kärlek, hon tänker ju på honom jämt, fantiserar om ett liv med Carl? Men nej de har båda fel, det är ensamheten, eller snarare aptiten och längtan bort, som talar. Attraktionen är säkert uppriktig men inte primär. Hon betonar att det känns vuxet att ha en affär, jag skulle ha kallat det för att hon tycker att det är coolt. Hon åstadkommer något. Och när bekräftelsen hon får av Carl, trots att han är en dundertönt som köper raffset och skit, växer så handlar det också om detta. Hon åstadkommer, blir någon. Och där Emelie säger emot så hejar Alex på.

Frustrationen känns i språket. Det förstärker känslan av ensamhet att i första person sitta och vänta i underkläderna, dra ut med en bok på en bar och inte få svar på sms, gå på promenader för att få tiden att gå. Hennes reflekterande varvas med detaljerade beskrivningar av ett avlopp som ska rensas, ett arbetsmoment i storköket, ett väder, en plats i Norrköping som förändrats med tiden. Flanören söker bara något att fästa tankarna på istället för ensamheten. Älskarinnan med sin växande frustration söker snart detsamma. I de mest intensiva stunderna trappas den täta närvaron av jag-perspektivet upp, språket intensifieras, och Bohman låter kvinnans tankar delas upp, avbryta varandra, lämna efter sig ett eko. Carl kommer aldrig lämna sin fru, de har knappast haft några uttalade löften av det slaget heller, så hur ska hon säkra tillgången? I en upptrappning ställs orimliga fantasier mot förnuftet.

”Man får inte önska livet ur en annan människa. En bil i hög hastighet, hon blir träffad i huvudet, det förekommer inte ens något blod. Hon dör omedelbart. Man får inte. Sedan är hon borta.”

Alex visar sig snart inte riktigt heller motsvara vad hon exalterat föreställt sig av att möta någon som i alla fall inte är godhetshycklande medelklass. Det går att ana redan i början av deras vänskap att något kommer spåra. Carl är bara en vanlig idiot med överordning men Alex är den som verkligen kan svika. Kanske är det där som vår protagonists aversion mot idén om kvinnlig gemenskap verkligen bekräftas.

Kritiker har verkat glada i att leta alternativa tolkningar av titeln, och där vill jag i så fall tro att den andra kvinnan syftar på Alex. Men det är nog bara en helt vanligt jättedålig titel på en väldigt bra roman om ensamhet och längtan, som dessutom skildrar äktenskapsbrott på ett väldigt trovärdigt sätt.

I Guds närvaro

Publicerat av

”Du har ett ansvar. Om jag fick handpåläggning och ingenting hände med mig så kan jag inte säga att det var predikantens fel. Det fungerar inte alls så. Nej, när Guds smörjelse kommer i all sin kraft så måste den tas emot i tro. Det är du som måste ta emot den. Ingen annan.”

Det är djävulskt hur skuld så förflyttas från hycklande prästerskap till offret, med cirkelresonemanget som gör att tron på helandet må fortsätta, på det att det annars är eget fel. Men Jonatans epilepsi är kanske ändå en Guds plan. Tack vare den utsätts han för både fröet till tvivel och en sekulär vårdapparat som sätter honom i möten med en psykolog. Föräldrarna ryggar förstås tillbaka av dessa möten.

”Han frågar inte om familjen? Om hur vi är som föräldrar? Sånt.”
”Nej.”
”Okej.”
Mamma tittade ner på sina händer och upp i mitt ansikte igen.
”Livets Ord då?”

Johan Heltnes debutroman Det finns ingenting att vara rädd för är inte bara en uppenbart väl insatt skildring av ungdomstillvaron i en kristen sekt, utan också säker i komposition och stil. Inledningen i Israel, under en ungdomsresa med kyrkan, ligger kronologiskt i mitten. Där börjar Jonatan och Nina trevande få kontakt med varandra. Dessa kapitel följs av månaden före resan, när Jonatan är inlagd på sjukhuset och ständigt övervakad på film och med elektroder i huvudet. Avslutande kommer brotten, och påföljden, för den unga kärleken. (Tro inte blint på helande till slut.) Perspektivet är första person och mestadels berättat i preteritum, men ibland stannar allt upp i presens, i kortare avsnitt som beskriver hur anfallen kommer, och vid ett fåtal andra påfrestande händelser, såsom när den leende ungdomspastorns kliver in till sjuksängen och markerar Guds (alltså sektens) närvaro med ett besök. För att få Jonatan att känna sig utvald, sedd. Bevakad.

Denna falska utvaldhet. Samma snack till alla. När Livets Ord har stort internationellt möte och hundra tusen personer får höra att There is one specific person here tonight. The Lord is going to set you free. God says no! You do not need that medication! och tusen av dem ”vet” att det är just dem som tilltalas. Gå hem och släng medicinerna! Tro! Okej.

Greppet att alla andra benämns med ”titel” – mamma, pappa, ungdomspastor, ungdomsledare – ger en stämning av distans, och hot. En markering mot den inställsamma falska närheten? Det är mycket snyggt. Den enda personen utöver Jonatan som har ett namn är den stora förälskelsen Nina, också hon med i Livets Ord, men tills nyligen med mer vardaglig frikyrkouppväxt. Knappt något alls av fysisk närhet sker mellan dem, men i deras möten är själva texten intimt smekande med alla små rörelser och självklara detaljer i en sprängande tonårig sexualitet. Jag ser där detsamma som Nina ser i havets rörelser när de smitit till hennes familjeställe på västkusten.

”Ibland tänker jag att vågorna är Guds andetag. Förstår du vad jag menar?”

Jonatan måste ständigt vakta tungan, vakta känslorna, hålla distans. Gud är frånvaro av känsla? Men Nina pekar här på en egen upplevelse av Gud, av närvaro, långt från vad bondfångare på arenan drar fram ur hatten för att fängsla publiken. Mer än något annat handlar romanen om just detta, närvaron av faktiskt liv, en frigörande kärlek, som kan stävja både sjukdom och sekterism. Ja, jag vill säga Gud.