Om kriget kommer

Jag har ofta funderat på alla människor som lever mitt i krig, att vardagen på något sätt fortgår trots våld och kaos. Det pågår till exempel en vardag just nu i Syrien, i närheten av strider, eller på avstånd från dem, eller rentav mitt i dem. Hur fan ser det ut egentligen?

Om kriget kommer till Sverige lär det bli exakt som i Jerker Virdborgs nya roman Skyddsrummet Luxgatan. Den är uppbyggd av två spår: i vartannat kapitel pågår en väntan i skyddsrummet, där berättaren är samma person som sitter i mörker med mängder av okända människor mitt under pågående detonationer utanför; i vartannat kapitel kommer nya personers perspektiv under fristående nedslag, som små korta noveller, i vilka pågår en vardag med krig och sluttande plan mot diktatur som bryter sig in på olika sätt. Någon smugglar människor över gränsen, en annan jobbar med vänlig expropriering av slumpmässiga medborgares bohag, några bevittnar plundringen av en kyrka, några ger sig på jakt efter släktklenoder eller familjemedlemmar i ett ogästvänligt eller livsfarligt landskap. Allt berättas i första person och direkt i skeendet, med sparsam bakgrundsinformation som bara presenteras när det aktuella jaget själv kommenterar något som hänt innan. Tilltalet varierar lite men är ofta krasst och lite som man pratar om helgen med en arbetskamrat. Ingen tidsangivelse placerar nedslagen i särskild ordning, det kan vara samtidigt, linjärt eller omkastat. Krigets Sverige är olika för alla. Samtidigt som galna rebellgrupper mördar förbipasserande på landsbygden kan en tonårskille i Stockholm sälja morsans medicin som knark och köpa Playstationspel på Webhallen för pengarna.

Minns du telefonkatalogernas sidor med information om hur man ska göra om det blir krig? Det kunde ge intryck av ordning, av koder att följa och sätt att bete sig även i krigets kaos, men under Virdborgs krig är sådan information lika mycket ett hån som den är nödvändig. Skyddsrummet har sin ordning, och tycks fungera, men när våldet bryter in sker det godtyckligt och med osäkerhet som själva drivmedlet. I det allra starkaste kapitlet, betitlat Något som händer nere i tunnelbanan vid Karlaplan, går en man ner i tunnelbanan för att ta skydd från regnet och bara gå över perrongen utan att åka någonstans. Med sin far malandes i mobilens handsfree som distraktion ser han alla människor på väg i motsatt riktning, men går ändå igenom spärrarna och åker ned i rulltrappan. En kvinna säger att något händer därnere, men han åker vidare, ser en tom perrong och börjar gå. Så ligger där en man blodig och misshandlad, och kort därefter närmar sig några väktare som först inte bryr sig om honom, men när de sedan börjar göra det, vad ska han göra? I telefonen försöker han mumla svar till fadern, ge sken av lugn, samtidigt som paniken uppstår och driver honom på flykt ned på spåret och in i tunneln mot nästa station. Osäkerheten gör det först omöjligt för honom att reagera i tid, och samma osäkerhet gör honom ovillig att berätta för sin far att han står under allvarligt hot. Osäkerheten lägger det på honom: om han säger det högt så gör han det verkligt själv.

Det är vardagen som pågår, men som när som helst kan upphöra, och därför vill man hålla kvar den så länge det bara går. Precis som var fallet med Förlorade själar som jag läste nyss, är det oerhört starkt hur platser så plötsligt kan förändras från det vardagliga till belägring. Och eftersom det här handlar om ett bara lite, lite annorlunda Sverige än idag blir det för den som lever här ett extra drabbande och otäckt scenario. Jag kände mig faktiskt riktigt illa till mods när jag första gången gick ned i tunnelbanan – som just då hade de avstängda rulltrapporna! – strax efter att boken var utläst, och fortfarande är det lätt att frammana obehaget från flera av scenerna även en tid efteråt. Jag vågar redan nu påstå att Jerker Virdborg skrivit en av årets bästa romaner.

[Ja, jag läste den som roman trots marknadsföringen som novellsamling, vad ska du göra åt det? :D]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *