Författararkiv: Gustav Almestad

Young lust, pt. 2 – Nu för vuxna

Publicerat av

Man har på ett sätt ordning och reda på normer och haram som vuxen. Vad som är förbjudet och vad som går an. I de tidiga tonåren finns bara ett virrvarr, ett trassel av den lokala mängden ungars egna tolkningar av brottstycken som de hämtat från sina närmaste vuxna och äldre syskon. Skryta lagom om sina erövringar och lämna rätt detaljer gäller även för vuxna, men vilken tonåring vet egentligen vad som är lagom och rätt i lilla Clèves, där Marie Darrieussecq placerat den tonårskåta protagonisten Solange?

Flickan i Clèves utspelar sig i en fiktiv by i sydvästra Frankrike, nästan vid havet men inte riktigt, på det att avståndet då ger Atlanten ett romantiskt skimmer för Solange. På samma sätt är nattklubben Milord en närliggande men bara halvt åtkomlig plats. Där ger ändå redan hennes första besök henne en sexuell erfarenhet som blir en stadig fantasi, som sätter nivån för längtan och förväntningar. Ett brandmansfinger som ”halkar in i hennes kön” medan favoritlåten Billie Jean spelas, han är en uppenbart osympatisk snubbe men som snabbt lämnas därhän med kuken hängandes, vilket gör att Solange kan sortera bort allt problematiskt och bara minnas en eggande försmak och dessutom drömma ihop en relation med någon hon aldrig ens träffar igen.

Det utspelar sig alltså på åttiotalet, uppdelat i tre kronologiskt raka delar med de talande rubrikerna Att få det, Att göra det, samt Att göra det igen. Darrieussecq benämner konsekvent Solange som ”hon”, men trots berättandet i tredje person skriver hon fram Solanges eget perspektiv. Det ger närhet och viss distans samtidigt. Det är vad Solange tänker och känner som är relevant, inte vad som händer henne, hon är ett otvetydigt subjekt. Det är viktigt, eftersom hennes sexuella utforskande naturligtvis är hårt villkorat av såväl kön som klass, vilket med annan språklig utformning kunde dräpa möjligheten att se hennes agens eller uppriktigt skyddande naivitet. Översatt till svenska blir det lite besvärligt ibland, om en annan kvinna kommer in och lika gärna kan åsyftas med ”hon”, men den syftningsförvirringen är bara sporadisk och snabbt övergående där den förekommer. Likartat är det ibland förvirrande att hennes egna repliker är skrivna i kursivt, och inte mellan citationstecken som andras, men samtidigt förhöjande för känslan av att fortfarande vara inne i hennes huvud. Som när man hör sig prata inifrån med hörlurar på. Det är varken den ”manliga” eller ”kvinnliga” blicken som skrivs, det är flickans rakt igenom.

Det är i samband med hennes andra fas i sexuell erfarenhet som hon också inser sin plats i samhället. På fest hos den rika Laetitia d’Urbide, en lite äldre uttråkad gothtjej med vilda fester, går det först upp för henne att klasskamraten Delphine är portvaktsdotter och inte prinsessan på slottet som hon låtit tro, och tillbaka i ansiktet får hon (och läsaren) sedan att hennes egen pappa aldrig varit pilot utan bara en lätt försupen steward. Hon har noterat förekomsten av rikedom men först nu insett att hon är av ”samma sort” som ungkarlen och losertypen M. Bihotz som alltid barnvaktat henne, att hon är bonnig arbetarklass. Kort därefter följer hon den lite äldre Arnaud till ett av slottets många sovrum, där han byter sitt gymnasieintellektuella föreläsande mot direkt föraktfulla kommentarer om hennes oerfarenhet, samtidigt som han ska få henne att suga av honom. Villkoren för den unga sexualiteten tydliggörs skarpt, men samtidigt också hur enträgen hon är oavsett. Det är hon som skulle ha velat mer efteråt.

Denna olidliga väntan. Så att hon var vuxen. Det som kallas kvinna. Så att hon visste vad livet går ut på, hur mitt liv kommer att te sig, vem jag kommer att vara. Så att jag kunde komma, gå, ringa, prata, ge mig av. Knulla. Knulla. Ta hela jorden och knulla.

Hon ser sig själv som en jätte som klmarar sig fast vid jorden, pressad mot jorden och som gnider sig, hindrar planetens rotation och penetrerar den ända in till lavan, ända in till det okända.

Inte förrän hon året senare i tredje delen förför sin forna barnvakt M. Bihotz, fortfarande otillfredsställd av den pretentiösa och själviske Arnaud, får hon tillstymmelse till egen kontroll. Kanske just för att det är hemligt, för att det är han som måste tveka och göra motstånd när hon förvisso inte är ett barn men inte heller myndig än. ”Hon förvandlar sig till en hänsynslös Lolita” står det på baksidestexten, men det är ju direkt stötande eftersom Nabokovs Lolita är fucking tolv år gammal. Hon hittar det tyvärr mest jämlika hon kan få tillgång till, snarare.

Det är rätt skönt att jag helt missat att titeln (på franska bara Clèves) och namnet på den fiktiva byn anspelar på sextonhundratalsromanen Prinsessan de Clèves, eftersom jag varken läst denna eller känner att det jag kan läsa mig till om den har så mycket relevans. Snarare får jag intrycket att Darrieussecq dragit till med det namnet medan hon skrev eftersom den var i ropet 2009 ungefär när hon måste suttit med den. Det gällde då att Sarkozy hade skyllt kravallerna i Paris förorter 2005 på den gamla romanen och dess likar. (Lol, asså, tänk om Reinfeldt sagt nåt motsvarande när det var stök i Husby. Frankrike är klart mer intellektuellt inriktat i sitt politikertugg men det ger då knappast smartare slutsatser.)

Oavsett måste den referensen vara en smart maskering mot de ofrånkomliga biografiska tolkningarna, med tanke på Darrieussecq själv och hennes uppväxt i Bayonne i franska Baskien.

Young lust

Publicerat av

Upplysningsmaterial om sexualitet som riktar sig till barn och tonåringar finns det förhållandevis gott om, förvisso av blandad art, nivå, och kvalitet. Skönlitteratur med seriös och explicit skildring av sexualitet idag har dock varit mer en grej för övre tonår och unga vuxna. Just närvaron av sexualitet brukar utgöra steget som skiljer mellanåldersbok från ungdomsbok. I Mårten Melins nya mellanåldersbok Lite mer än en kram* blir det dock andra bullar. Det är med tydligt naivt uttryckssätt, närmare barndomen än tonåren, som trettonårige Manne hanterar och funderar på sexualitet.

Det är slutet av sommaren mellan sexan och sjuan, och Manne har haft ett typiskt sommarlov: bada, spela datorspel, hänga med bästa kompisen Alvin och i hemlighet ha ångest över olycklig pubertetskärlek, efter att han på skolavslutningen frågat klasskamraten Aya om hon vill bli ihop, men inte fått något riktigt svar. Han kollar mycket på tjejer när de är och badar, noterar BH-band och reflekterar över sin kropps reaktioner, sitt onanerande och vad som känns rätt. Alvins vana att slänga fram porrbilder är samtidigt upphetsande och lite besvärande. Manne är en medveten trettonåring, med KP-prenumeration och en mamma som är bibliotekarie.

En dag tar hans storasyster Moa hem sin kompis Lea, och den nyinflyttade tjejen Amanda som ska börja deras klass i nian. Manne, som står i kalsongerna och vrålar med i en hårdrockslåt, märker inte att de kommit in. De skrattar och han blir förstås tokgenerad. Men det är något med Amanda. Hon kommer in på hans rum för att se efter ”hur det är med honom” nästa gång hon är där, och när Manne får höra att Amandas familj flyttat in i huset som hans familj hade innan fäldrarnas skilsmässa så cyklar han dit för att ”låna ut en bok” som de pratat om lite. Naturligtvis har Amanda fått hans gamla rum. Naturligtvis frågar hon snart om lite väl privata saker och så frågar hon om han kysst någon. Försiktigt hångel vidtar.

”Jag fyller femton i september”, sa hon. ”Då blir det här typ olagligt.”

Skolan börjar. Amanda fortsätter ”råka på” Manne, komma dit för tidigt när hon ska träffa Moa och bara ”vänta lite så länge”, och ställer mer frågor som nu är mer öppet flörtiga än bara privata. Tänkte han på att den här boken hade en äldre tjej och yngre kille som kysste varandra? ”Det är ju lite som vi.” Men han har väl inte berättat för någon? Hon undrar vad han tänker på när han onanerar, men han räddas från att svara när pappan kommer hem. Det finns i Mannes tankar både en tvekan och ett driv som växlar om vartannat och ibland går emot varandra. Vad vågar man inte, och vad vill man inte?

De hånglar i bibliotekets sagorum. Fnissar iväg därifrån när bibliotekarien (mammas kollega!) öppnar dörren. Amanda säger att hon fattar inte att vi gjorde det därinne. ”Och jag vill träffa dig igen. Alltså, jag vill inte egentligen men jag vill”. Nästa gång de ses är det med öppet beslut, de har bytt nummer, ”Cykla och bada?”, och på vägen hem ligger sedan de ute i det höga gräset och onanerar intill varandra.

Men Amanda blir övermodig. Moa har redan fattat misstankar, och när Amanda ska sova över hos henne blir hon påkommen inne i Mannes rum med nattlinnet av. Eftersom varken Moa eller Manne kan hålla käft är det snart ute på skolan att han tagit en äldre tjej på brösten, och han hamnar i ett tvärdrag mellan statushöjningen och skuldkänslorna när både Moa och Amanda är arga och den senare också drabbas hårt i skolan. Han kan inte riktigt se hela vidden av hur Amanda skulle uppfattas när det kom ut, att det för henne handlar om mer än social status. Hon knappast förövare, på många sätt lika oerfaren som Manne och definitivt med uppriktiga känslor för honom, men det går inte att komma ifrån att hon är betydligt mer medveten än honom.

Den här oklara moraliska situationen är både det verkligt intressanta med Lite mer än en kram och lite av bristen, eftersom den slarvas bort på slutet. Nästan hela vägen balanseras gestaltningen av relationen väldigt bra mellan lust och tvekan – från båda parter – och visar ung sexualitet så komplex som den är. Men medvetenheten om Mannes uppenbara underläge gentemot Amanda stökas liksom bort i en Devin the dudesk I can’t wait til you get old enough-final som doftar panikkompromiss mellan outtalad pseudomoral att det ska gå lagligt till, och oförblommerad pubertetsrunkfantasi. Det hade varit mer lojalt med protagonisten att låta honom dröja kvar i tvekan.

Det är ändå en nyskapande barnbok Melin fått ihop: vågad, tematiskt komplex, och samtidigt väl avvägd språkligt för en tolvårig läsare. En sån bok jag önskar att jag hunnit först med att skriva.

– – –

* Naturligtvis har det funnits en del förr som i långt förr. Och anspelningen i titeln på Hans-Eric Hellbergs Kram från 1973 är ju kung asså

I vårt hämnarlag har vi Hammurabi här idag

Publicerat av

Katarina Wennstam skriver sina romaner med ett ärende, något som kan sägas vara ett led i en lång tradition bland svenska deckare, som exempelvis Henning Mankells böcker om Kurt Wallander där grävandet i ett specifikt samhällsproblem i varje bok var betydligt viktigare än att bara leverera en spännande mordgåta. I Wennstams senaste deckare Skuggorna har en grupp kvinnor tagit på sig att utdela utstuderad hämnd på män som misshandlat kvinnor (för övrigt också ett tema snarlikt just Wallander-boken Den femte kvinnan). Deras metod är att utföra en exakt efterapning av männens egna dåd, såsom de beskrivits i laga dom. Hämnden som öga för öga för dessa gärningsmän specifikt, men också en sorts terrorverksamhet syftande till att ingjuta skräck i alla de män som skadat kvinnor.

”Menar du att män ska hålla sig inomhus och inte öppna dörren? Under hur lång tid då? Hela sommaren?”

Bengt Algotsson ler när han svarar.

”Jag säger det här av omsorg, inget annat.”

De fyra kvinnor som utgör hämnarna har alla sina egna erfarenheter av mäns våld mot kvinnor, skildrade i några invävda tillbakablickar som markeras med både årsangivelse och tempusbyte, där våldet inte nödvändigtvis riktats direkt mot dem själva och heller aldrig har samma gärningsmän som deras offer i nutiden. Det är en del av poängen att de ska ha personlig distans till de egna offren. Trots att deras tillvaro, förberedelser och gärningar ges stort utrymme så drivs handlingen framåt främst via de jurister, poliser och journalister som försöker nysta upp i härvan av misshandelsfall. När allmänheten får kännedom om fallen, som då blivit tvåsiffrigt, bildas snart Facebook-grupper till stöd för de ännu okända gärningspersonerna och ingenstans uteblir diskussionerna om hur gärningarna egentligen ska betraktas. Wennstam fyller sin vana trogen alla resonemang och detaljer från de fiktiva misshandelsfallen med fakta och detaljer från verkligheten, oftast ganska snyggt planterat, och hennes ärende framträder på så vis tydligt. Mäns våld mot kvinnor är det enda dödliga våldet som inte minskar i dagens Sverige – det är en obehaglig och viktig uppgift att lägga på minnet. Så hjältar, skurkar och allmänhet frågar varandra om det då är rätt att hämnas, eller framför allt: hjälper det?

Det stora problemet är att denna intressanta och i grunden väl hanterade problematik störs av en massa språkligt och berättartekniskt bråte. Man pustar högt efter varje kapitel trots att de oftast bara är tre, fyra sidor långa, och det tar därmed udden av hela bladvändarkonceptet som ju litterärt ospännande spänningsfiktion ändå kan bjuda. Perspektiven är för det första alldeles för många, jag räknar till sju primära perspektiv – de fyra hämnarna, advokaten Shirin Sundin, polisens utredare Charlotta Lugn och journalisten Gunnar Lagergren – och utöver dessa finns minst lika många tillfälliga betraktare bland vittnen, offer, närstående och på annat vis drabbade.

Wennstam hade behövt en redaktör mer brutal och precis än hennes fiktiva hämnarliga, som kunde stryka allt detta redogörande av huvud- och birollers bakgrundshistorier, alla styltiga miljöbeskrivningar, och gärna allt om Gunnar Lagergren och hans betraktelser kring dagliga rutiner på nyhetsprogram i public service och hur det var under nine eleven. Det ständiga förklarandet av relationer och bakgrunder bryter dessutom ofta perspektivet helt när det flyttas upp från aktuell person till allvetarnivån. Värst av allt onödigt är det rent pinsamma sidospåret där Shirin Sundin, direkt när hon först av alla fattar att det finns ett samband känner att hon måste ringa upp en gammal professorsälskare för att få berättat för sig om den urbabylonska “Hammurabis lag” samt diverse mytologi om hämnargudinnor – som om det måste till en juristnördig, alternativt vagt rollspelarockultistisk, motivation hos intrigens gärningskvinnor för att de ska få använda sig av det som ändå måste vara hämndrättvisans mest kända programförklaring. Det är som om någon skulle behöva plugga Newton för att förklara att någon dog av att knuffas från ett höghus.

Med allt detta struket kunde förtjänsterna lyfts bättre. Mer tid hade funnits att fördjupa hämnarnas egna tvivel och kval (för all del bakgrundshistorierna också), frågorna om man bör känna sympati för offren eller för den delen vad deras offer i sin tur hade velat själva, och, om jag fått önska en riktigt storslagen story, skulle betydligt större utrymme ges en studie i vad som händer med samhället när en vigilantegrupp blir populär snarare än hatad och börjar bli en massrörelse. Framför allt kunde känslan av skräck hos enskilda män när några kvinnor i huvtröja skymtar alldeles bakom fått mer utrymme än en enstaka scen, även om den scenen är starkast i hela romanen. Eller, just därför. Att frambringa den oron och skräcken är trots allt ett huvudsyfte i de fyra kvinnornas plan, och jämförelsen med denna och den grundläggande otrygghet i offentliga rum som kvinnor utstår i verkligheten den poäng som Skuggorna faktiskt är ute efter. En poäng tyvärr skymd och halvfärdig bland en massa bråte.

Two is the loneliest number

Publicerat av

Titeln låter som en romantikpocket utan specifik litterär nivå. Dock att Therese Bohmans nya roman inte är romantik. Den andra kvinnan skildrar en icke namngiven protagonist, en ung kvinna med författarambitioner som bor ensam i en bottenplansetta i Norrköping och som försörjer sig på ett jobb i sjukhusets storkök, varvat med blandade universitetsstudier. Med hänvisning till sin arbetarklassbakgrund känner hon stark alienation till andra studenter, inklusive den enda vännen Emelie, i det slags samtidiga över- och underläge som kommer av att känna sig utanför en gemenskap som för andra kan verka självklar. Hon genomskådar andras hyckel, men har liksom ingenting för det. Vad ska hon göra, det kostar vissa betydligt mer att se ned på andra. Med ambitioner på en annan sorts framtid gör det henne därför alienerad även på jobbet som hon måste betrakta som tillfälligt. Som hon hoppas är tillfälligt. Framför allt är hon alltså ensam.

”Baudelaire skriver om ensamheten, jag stryker under nästan varenda rad. En känsla av att vara dömd till evig ensamhet, men ändå en brinnande livsaptit. Hade han följt med till studentpuben i Norrköping? Ingen som har en brinnande livsaptit kan nöja sig med det, men kanske hade han tänkt att det var bättre än inget.”

Denna ensamhet påtalas ofta, ibland med hänvisning till hennes främsta identifikation, Dostojevskijs källarman. Tacka fan för att man helt överlagt inleder affär med en gift man, med den tillvaron. Det börjar som en fantasi och en vag plan om stoff till skrivandet. Han ska komma hem till henne och kolla hennes bokhylla, bli imponerad, och så kommer kyssen. Det händer inte riktigt så, men överläkare Carl Malmberg erbjuder sig en dag att ge henne skjuts hem med sin bil, och sedan en gång till, och snart är den gifte överläkaren faktiskt i hennes lägenhet och säng. (Gud, dessa äldre killar i förförelsefiktion och deras bilar alltså. Säkert fullständigt realistiskt dock.)

Att man kan ha det så här, tänker jag, att man kan ha något hemligt som ligger som ett mörkt stråk, en pulserande basgång under det vanliga livet. Det känns vuxet. Jag vet inte vad jag ska kalla det annat än vuxet.

Ytterligare förhöjd spänning i tillvaron inträder genom att vår protagonist strax innan affären tar fart hittar en ny vän i studenten Alex, en något yngre kvinna som tycks vara allt det hon sökt i en like – någon som påminner om hur hon själv vill vara.

Berättandet i första person ger bara tillgång till hennes egna uppfattningar, vilket skapar en närhet och passar hennes ambition att vara en flanör, men det kan heller aldrig riktigt ge en sann bild. Särskilt inte när hon dras in i en spiral av växande bekräftelsetörst. När spänningen i affären med Carl övergår i besatthet uttrycker hon det som kärlek. Emelie ifrågasätter henne och menar att hon förväxlar kärlek och attraktion. Klart det måste vara kärlek, hon tänker ju på honom jämt, fantiserar om ett liv med Carl? Men nej de har båda fel, det är ensamheten, eller snarare aptiten och längtan bort, som talar. Attraktionen är säkert uppriktig men inte primär. Hon betonar att det känns vuxet att ha en affär, jag skulle ha kallat det för att hon tycker att det är coolt. Hon åstadkommer något. Och när bekräftelsen hon får av Carl, trots att han är en dundertönt som köper raffset och skit, växer så handlar det också om detta. Hon åstadkommer, blir någon. Och där Emelie säger emot så hejar Alex på.

Frustrationen känns i språket. Det förstärker känslan av ensamhet att i första person sitta och vänta i underkläderna, dra ut med en bok på en bar och inte få svar på sms, gå på promenader för att få tiden att gå. Hennes reflekterande varvas med detaljerade beskrivningar av ett avlopp som ska rensas, ett arbetsmoment i storköket, ett väder, en plats i Norrköping som förändrats med tiden. Flanören söker bara något att fästa tankarna på istället för ensamheten. Älskarinnan med sin växande frustration söker snart detsamma. I de mest intensiva stunderna trappas den täta närvaron av jag-perspektivet upp, språket intensifieras, och Bohman låter kvinnans tankar delas upp, avbryta varandra, lämna efter sig ett eko. Carl kommer aldrig lämna sin fru, de har knappast haft några uttalade löften av det slaget heller, så hur ska hon säkra tillgången? I en upptrappning ställs orimliga fantasier mot förnuftet.

”Man får inte önska livet ur en annan människa. En bil i hög hastighet, hon blir träffad i huvudet, det förekommer inte ens något blod. Hon dör omedelbart. Man får inte. Sedan är hon borta.”

Alex visar sig snart inte riktigt heller motsvara vad hon exalterat föreställt sig av att möta någon som i alla fall inte är godhetshycklande medelklass. Det går att ana redan i början av deras vänskap att något kommer spåra. Carl är bara en vanlig idiot med överordning men Alex är den som verkligen kan svika. Kanske är det där som vår protagonists aversion mot idén om kvinnlig gemenskap verkligen bekräftas.

Kritiker har verkat glada i att leta alternativa tolkningar av titeln, och där vill jag i så fall tro att den andra kvinnan syftar på Alex. Men det är nog bara en helt vanligt jättedålig titel på en väldigt bra roman om ensamhet och längtan, som dessutom skildrar äktenskapsbrott på ett väldigt trovärdigt sätt.

I Guds frånvaro

Publicerat av

(Okej förlåt jag kunde inte låta bli denna rubrik efter det förra inlägget. Det passar faktiskt in ändå, go figure.)

YAHYA HASSAN* har tagits för att vara en jävla massa saker i debattsamhället, men de flesta som viftar denna självbetitlade diktsamling i olika syften verkar ärligt talat inte kunna läsa. Var det bara det här som rasister och mörkerblå ledarborgare runkat över? Lovar inte en käft skulle göra det till fråga om religionen främst om detta var en uppgörelse med kristen fader. Jag känner mig kladdig av kliché bara av att göra den poängen men det kladdet fortsätter ju att slungas upp i luften på säker volley så vad gör man.

Diktens Yahya betraktar och begår handling. Ser fadern, ser familjen, ser grannskapet, ser Danmark, får stryk, det blir strul. Det finns en tydlig berättelse, en uppväxtskildring även om det är till större delen tonårsjaget som talar eller omtalas, dikterna följer ett gemensamt spår och trots att kronologin inte är helt rak så följer den i grova drag utvecklingen som börjar i barndom och misshandel, sedan leder till omhändertaganden av olika slag och sedan den plötsliga (villkorade, tillfälliga) förflyttningen till finkulturens rum.

MEN NI KAN HISTORIEN

EN SOCIALASSISTENT DYKER UPP MED ETT PAPPER

OCH NÅGRA POLISER SOM BARA GÖR SITT JOBB

MAMMA SÄGER

TA INTE MIN SON DET ÄR EID IMORGON

MEN DET DÄR PAPPERET

SÅ JAG TAR PÅ MIG MINA SLITNA SKOR

OCH KYSSER PANNOR FARVÄL

Språkets utformning saknar skiljetecken, allt står skrivet i versaler. Trots att jag först tog det för att vara ett lite krystat grepp ger det faktiskt kraft till berättartekniken, som ofta är ett ganska rakt berättande, men med rader som liksom klipper ihop skeendet. Ibland får jag känslan av stycken som raderats och utelämnat allt utom det väsentliga. Ett nu, en detalj, en åkallad referens, en sammanfattning. Avsaknaden av skiljetecken låter en ibland läsa en rad på lite olika sätt beroende på var en själv föreställer sig ett kommatecken:

EN VECKA HADE GÅTT

NÄR PEDAGOGERNA FRÅN SVERIGE DÖK UPP

MED MENINGSLÖSHETEN I ÖGONLOCKEN

OCH HÅL I KALSONGERNA

SLÄPADES JAG NEDFÖR STENTRAPPAN

Jag ryser numera av ordet pedagog, efter den syrlighet och rädsla som surrar bakom bokstäverna varje gång någon av omhändertagandets lakejer benämns. En till och med värre ton ton än det ljud av spott som anas bakom ordet polis. ”Pedagogisk diktatur” heter dikten som följer på den ovan citerade.

Det är språket som verkligen gör YAHYA HASSAN till en anmärkningsvärd diktsamling, för i grunden är en berättelse om misshandel och knas i tonåren något av en schablon, även misshandel med religiösa förtecken, låt vara att schablonen i poesin åtminstone varit berättad ur ett oftast vitt perspektiv**. Men tack vare Hassans språk blir diktens Yahya ett sprakande och egensinnigt perspektiv på tillvaron och samhället, som inte minst vässar stämningen från det lågintensiva hot som vilar över den som lever med förälder eller partner som misshandlar en, till den grad att också andra händelser måste tolkas in i ramen av våld.

NÄR VI KÖRDE HEM RAMLADE JAG UR BILEN

JAG TRODDE HAN SKULLE PARKERA

MEN JAG ÖPPNADE DÖRREN I EN U-SVÄNG

Det finns relevanta rap-jämförelser att göra med YAHYA HASSAN. Det har inte med rytm eller kulturen ”hiphop” att göra, utan gäller språkets klippta struktur och den typ av korta men pregnanta meningar som kan vända på allt med tre ord. Det gäller på ett sätt även tematiken, vilket förstås beror på klassmässiga kopplingar, men mer som att förhållningssättet till tematiken är av samma art. Vi berättar bara, som det är, och sen får läsaren tycka som den vill. (Detta är egentligen en charad eftersom all text består av urval, och urval säger något, men det är inte desto mindre ett förhållningssätt som kan eftersträvas och åberopas.) Yahya gör ett inbrott, röker på, säljer knark, åker in på anstalt, rymmer, åker in, inleder en relation med en lärare och kontaktperson, sabbar hennes familj, gör ett inbrott hos hennes exman, snor barnens instrument, det är som det är.

Den sista dikten heter LÅNGDIKT och är drygt 30 sidor lång. Fram till denna har dikterna egentligen varit okomplicerade i tilltal och uppsåt, men här börjar plötsligt en påklistrad brytning färga språket som tidigare varit rentav städat, och poetens faktiska karriär och status adresseras. Jag börjar höra en sarkastisk ton lik experimentet som fick litteraturkritiken att helt göra bort sig när Ett öga rött kom ut, börjar undra vad Hassan vill. Men så skiter jag snart i det, ser vad Yahya vill. Och jag tar istället språket för ett uppriktigt experiment, men där själva rösten som talar är desto mer sarkastisk. Här finns det öppna föraktet för religiösa hycklare och Yahya behandlar med sina erfarenheter från fadern hela religionen som ett konstruerat skådespel, där Gud i princip ligger död bakom ridån. Men detta ämne är bara en del av den långa texten. Föraktet riktas också mot Danmark och mot finkulturen, och Yahya raljerar över sig själv och det faktum att han kommer lindrigare undan i rätten bara för att domaren vet vem han är då hans dikter omtalas i tidningarna. Så vem fan ska Yahya Hassan vara i detta?

HÄR MIN HISTORIA! DISKUTERA DEN

MED SOCKERBIT OCH KAFFE I ER MJÖLK

Notera där, ett skiljetecken. Den långa dikten har gott om just det tecknet.

– – –

* Vi gör så här: versaler för verket, förnamn för diktens jag, efternamn eller hela namnet för poeten själv.

** Att ”invandrarkillen” som har knas i tonåren också är en schablon har vithetens förtecken det med för övrigt, i sig genom sitt nyhetsvärde, och för att den schablonen frekvent skapats av upphovspersoner med såna förtecken i alla sina papper och pass.

I Guds närvaro

Publicerat av

”Du har ett ansvar. Om jag fick handpåläggning och ingenting hände med mig så kan jag inte säga att det var predikantens fel. Det fungerar inte alls så. Nej, när Guds smörjelse kommer i all sin kraft så måste den tas emot i tro. Det är du som måste ta emot den. Ingen annan.”

Det är djävulskt hur skuld så förflyttas från hycklande prästerskap till offret, med cirkelresonemanget som gör att tron på helandet må fortsätta, på det att det annars är eget fel. Men Jonatans epilepsi är kanske ändå en Guds plan. Tack vare den utsätts han för både fröet till tvivel och en sekulär vårdapparat som sätter honom i möten med en psykolog. Föräldrarna ryggar förstås tillbaka av dessa möten.

”Han frågar inte om familjen? Om hur vi är som föräldrar? Sånt.”
”Nej.”
”Okej.”
Mamma tittade ner på sina händer och upp i mitt ansikte igen.
”Livets Ord då?”

Johan Heltnes debutroman Det finns ingenting att vara rädd för är inte bara en uppenbart väl insatt skildring av ungdomstillvaron i en kristen sekt, utan också säker i komposition och stil. Inledningen i Israel, under en ungdomsresa med kyrkan, ligger kronologiskt i mitten. Där börjar Jonatan och Nina trevande få kontakt med varandra. Dessa kapitel följs av månaden före resan, när Jonatan är inlagd på sjukhuset och ständigt övervakad på film och med elektroder i huvudet. Avslutande kommer brotten, och påföljden, för den unga kärleken. (Tro inte blint på helande till slut.) Perspektivet är första person och mestadels berättat i preteritum, men ibland stannar allt upp i presens, i kortare avsnitt som beskriver hur anfallen kommer, och vid ett fåtal andra påfrestande händelser, såsom när den leende ungdomspastorns kliver in till sjuksängen och markerar Guds (alltså sektens) närvaro med ett besök. För att få Jonatan att känna sig utvald, sedd. Bevakad.

Denna falska utvaldhet. Samma snack till alla. När Livets Ord har stort internationellt möte och hundra tusen personer får höra att There is one specific person here tonight. The Lord is going to set you free. God says no! You do not need that medication! och tusen av dem ”vet” att det är just dem som tilltalas. Gå hem och släng medicinerna! Tro! Okej.

Greppet att alla andra benämns med ”titel” – mamma, pappa, ungdomspastor, ungdomsledare – ger en stämning av distans, och hot. En markering mot den inställsamma falska närheten? Det är mycket snyggt. Den enda personen utöver Jonatan som har ett namn är den stora förälskelsen Nina, också hon med i Livets Ord, men tills nyligen med mer vardaglig frikyrkouppväxt. Knappt något alls av fysisk närhet sker mellan dem, men i deras möten är själva texten intimt smekande med alla små rörelser och självklara detaljer i en sprängande tonårig sexualitet. Jag ser där detsamma som Nina ser i havets rörelser när de smitit till hennes familjeställe på västkusten.

”Ibland tänker jag att vågorna är Guds andetag. Förstår du vad jag menar?”

Jonatan måste ständigt vakta tungan, vakta känslorna, hålla distans. Gud är frånvaro av känsla? Men Nina pekar här på en egen upplevelse av Gud, av närvaro, långt från vad bondfångare på arenan drar fram ur hatten för att fängsla publiken. Mer än något annat handlar romanen om just detta, närvaron av faktiskt liv, en frigörande kärlek, som kan stävja både sjukdom och sekterism. Ja, jag vill säga Gud.

Druvor och päron

Publicerat av

Möjligen är jag lite äcklig, men jag har personligen svårt se det riktigt chockerande i Charlotte Roches debutroman Våtmarker, som gjorde mycket sånt väsen av sig när den kom ut 2009 (med en repris i våras, i och med filmatiseringen). Inte så att jag är förvånad, för jag förstår naturligtvis att kroppslighet och sexuell frispråkighet från unga kvinnor inte slutat haussas upp som hett ämne trots ett kollektivt självbedrägeri om Europeisk frigjordhet, eller för den delen att en inledning som rivstartar med att beskriva hemorrojder kommer upplevas som något slags provokation, särskilt om de opassande nog sitter på en ung kvinna. För min del kunde jag ändå läsa medan jag käkade lunch.

Protagonisten Helen Memel är faktiskt bara en mer realistisk version av Jean Pierre Jeunets arketypiska manic pixie dream girl Amélie Poulain. Alltså, nog för att det är njutbart att knäcka crème brulée och doppa handen i spannmål, men att poppa finnar och stoppa handen i näsan är trots allt snäppet mer vardagligt och okonstlat. Så även knulla. En nybliven artonårings nyfikenhetsnivå är ändå inte långt från KP:s Kropp & Knopp-spalt. Att hon gärna kletar vätskor på offentliga platser och vill sprida sina bakterier får väl ses som lite mindre vardagsmat, men hon är ju fortfarande lite knäpp, en manic om än varken pixie- eller dream girl.

Helen befinner sig romanen igenom på sjukhuset, där hon genomgår en operation för en infektion i röven som uppstått efter lite slarvig rakning, och passar även på att få sin ”druvklase” av hemorrojder avlägsnad, vilken hängt med så länge hon kan minnas. Från den isolerade tillvaron i sjuksängen berättas i jag-form, som till en faktisk person snarare än introverta tankar. Ett perspektiv och ett språk jag förknippar med ungdomsromaner, vilket också förstärker hennes lite naiva framtoning. Inte bara i experimenterandet och funderingarna kring kroppsvätskor och sex, det mer problematiskt naiva är hennes högsta dröm att de skilda föräldrarna ska bli ihop igen. Ja, se där, ramberättelsen minus det ”vuxna” innehållet av sex är faktiskt också som en barn- eller ungdomsroman.

Ungdomsspråket, ändamålsenligt till trots, är kanske ingen litterär upplevelse i sig, men desto mer är jag verkligen imponerad av hur Roche lyckas varva ett par uppriktiga och välskrivna erotiska scener med den annars helt icke-erotiskt underlivsnära kroppsligheten. Någon porr är det ju som helhet definitivt inte.

Denna till en början barnsliga önskan visar sig dock vara del av ett djupare problem, och här upphör ungdomsromanen. Helen har räknat med att kunna lura sina föräldrar att mötas hos henne på sjukhuset, och att de väl där ska fatta återtycke för varandra. Men när hon efter lyckad operation hotas med utskrivning så snart hon har en blodfri stolgång, något hon hemlighåller att hon redan haft, krävs radikal handling. Här kommer även för mig chocken, då hon medvetet slår upp såret i en scen som fick mig inse att filmen inte kommer gå att se för min del. Kroppsvätskor, visst – spruckna sår och självskadevåld, nej (jag svimmade nästan en gång flera gånger när jag jobbade vården, lol). Att hon trots mycket prat om hur smärtorna är fruktansvärda utsätter sig för detta höjer den dramatiska insatsen enormt, och att skilsmässan inte är det enda traumat i hennes liv avslöjar sig i samma veva. Det är snyggt, men jag kan inte låta bli att irriteras över hur detta öppnar för tolkningen att hela hennes nyfikenhet och sexuella intresse beror på barndomstraumat. Lättfotad och frivilligt steriliserad pga trauma, nej usch, en sådan tolkning skulle göra romanen betydligt mer slätstruken, rentav klichéartad. Jag väljer att betrakta det som parallellt existerande, håller isär druvor och päron, och ser ett uppror mot föräldrarna och samtidigt ett lustfyllt intresse för den egna kroppen och andras.

#40talet

Publicerat av

När modern science fiction på allvar kom till runt 1940-talet var Robert A. Heinlein en av de största. På det tidiga verket AB Magi (Magic, Incorporatedd, 1940), som jag av någon diffus anledning plockade från min bibbla och lade i sommarläsningshögen, märks tydligt de stapplande babystegen av en färsking till författare och lika grön (generation av) genre. Att just denna tidiga trivialroman översatts till svenska är överhuvudtaget märkligt, men så har specialförlagen på området alltid haft lite knas för sig.

Det hela utspelar sig i en s.k. ”nära framtid”, där magi är ett vardagsinslag och etablerat yrkeshantverk, och är alltså mer en sorts fantasy/sci-fi-hybrid (som idag säkert skippat framtidssnacket och bara kallats urban fantasy) snarare än den teknikspäckade militärfiktion Heinlein senare drog till med. I denna version av USA blir protagonisten Archie Fraser utsatt för hot från en beskyddarverksamhet, för att han ska anlita just deras magiker till de magiska delarna av hans byggföretag. Efter lite trubbel och pladder visar sig denna verksamhet vara en del av den nya organisationen för magiker som Fraser hört talas om, vilken poserat som kvalitetssäkrande fackförbund men istället söker bilda monopol genom en prisdumpande agentur. Det vill säga AB Magi, som alltså med den svenska översättningen lyckas tönta upp hela konceptet än mer. #40talet.

Smågangsterscenariot i inledningen leder så till en tur i realpolitiken med försök att stoppa propositionen som sätter konkurrenslagstiftningen ur spel åt AB Magi, och när det misslyckas tas istället en sväng till ”Halvvärlden” där Djävulen och den demon som ligger bakom det hela ska uppsökas och hållas ansvariga. Eftersom det är en kort roman på 115 sidor och tonen är åt det lätt humoristiska hållet, så löser sig allt hastigt och lustigt och från ingenstans dyker det upp en FBI-agent undercover som demon. Allt tyder därmed på att Terry Pratchett läst den här boken.

Satt i sin samtidskontext finns gott om tecken på värden som Heinlein vill försvara. Inga demoner ska för det första komma och hota konkurrensens och marknadens helgedom. Själva allvaret i hur just magin – nödvändig i samtliga andra branscher och därmed hela samhället! – hotas övertas av mörkerkrafter är inte svår att översätta till energitillgång, olja förslagsvis, men kan också liknas vid arbetskraft. Det behöver inte vara en slump att det är från just fackförbund(ish) till monopolagentur som den plötsliga förvandlingen sker. Archies bästa polare Jedson drar också en harang mot förbudspolitik och liknar gärna tillgången på magi med den på vapen. Ett förbud hindrar bara de hederligas tillgång till varan medan skurkar gör som de vill, menar han, lätt översättligt till samtidens såväl som nutidens argument. Och att Archie själv redan i upptakten drar fram pistolen och trycker i nyllet på beskyddargangstern är förstås tecken på samma värderingar. Romanen Starship Troopers, som på ett ungefär menar allvar med den fascism som Paul Verhoevens film med samma namn och story satiriserade, är inte oväntat ett senare verk av samme man.

Ingen 40-talsroman heller utan sin tidstypiska ogenerade rasism. Redan i första delen kan man höja på ögonbrynen åt att svarta män (annat ord används, go figure) anlitade av Archie sticker från jobbet när ett vanligt klotter tolkas som ”voodoo”, men eftersom Heinlein förstås är en upplyst modern människa på 40-talet är det mer på den falskt positiva rasismen i att en magiker från ”en bushstam i Nedre Kongo” får hoppa runt i byggfirman klädd i leoparddräkt och spåra magiska rester liknad vid en hund.

Upplysningsnivån:

”Vi vita människor i detta land har lätt för att underskatta den svarte mannen – jag vet att jag gör det – eftersom vi ser honom utanför hans kultur för några generationer sedan och en servil pseudokultur har påtvingats dem. Vi glömmer att den svarte mannen har en egen kultur, äldre än vår och med stabilare grund, baserad på karaktären och sinnets krafter snarare än de mekaniska manickernas billiga flyktiga trick.
Men det är en hård, våldsam kultur utan förståelse för de svaga och de avvikande, och den dör aldrig bort helt.”

Ja, vi kan ju ta oss för pannan ”idag”, men det är mer än något annat ett supertydligt skolexempel på exakt hur den rasifieringens innehåll fortfarande ser ut.

Ah, just ja, det fanns en del om kvinnans svaghet kopplat till att de piedestalshålls så mycket av män också, #kvinnanssexuellamakt. Science fiction som talande för sin tid mer än ”framtid” är i alla fall en sann klyscha. Fler än ständiga slagpåsen Ayn Rand förtjänar rimligen en skärskådning på de grunderna. Strikt litterärt är det dock orättvist att ens försöka bedöma det. Färskingar gonna färsk.

 

Korkade patriarkat

Publicerat av

När den sedan länge abdikerade patriarken Kweku Sai dör tvingas den spridda familjen samlas och resa från USA till begravningen i Ghana. Exhustrun Fola, som redan lämnat USA för huvudstaden Accra i Ghana (trots att hon ursprungligen är nigerian), tar emot de fyra barnen som alla saknar riktig relation till landet.

Originaltiteln är Ghana must go, men den svenska titeln på Taiye Selasis debutroman, Komma och gå, är synnerligen välfunnen. Jag upplever nämligen Selasis berättande just så, det kommer och går. Perspektivet i ständig rörelse, smidigt flytande in och ut mellan olika tidpunkter och de sex familjemedlemmarna. En associationsbana som till skillnad från den enskildes introspektion rör sig obehindrat från en persons tankar till en annans. Selasi ritar upp denna bana på ett sätt som aldrig förvirrar, som aldrig slänger av läsaren hur tvärt den än kränger.

Det tar sin början i dödsögonblicket. Överväldigande detaljerat och utdraget över hela bokens första del beskrivs Kwekus väg ut på gräset i trädgården, det våta gräset mot fötterna som just den morgonen saknar tofflor, statyn som distraherar honom från den uppenbart annalkande hjärtattacken. Hans sista tankar och på ett sätt hela liv. En handfull avgörande händelser som flödar förbi speglas där i barnens perspektiv, introducerar dem och planterar frön till svaret på frågan varför Kweku dör just så.

De bärande elementen är svek och stolthet. Tvillingarna Taiwo och Kehinde, äldste sonen Olu och yngsta dottern Sadie är alla skarpt och noggrant utmejslade individer, nog för egna romaner, men trots att dessa tillsammans bär merparten av berättelsen ser jag Kweku och Fola som de tyngsta protagonisterna. Familjens splittring ligger på dem och till dem måste försoningen komma. Kweku, uppvuxen i lantlig fattigdom men begåvad nog att bli skicklig kirurg med toppjobb i USA har följaktligen en stolthet så stor att han saknar förmåga att hantera nederlag. När det ännu skamlöst rasistiska USA låter Kweku ta skulden för en omöjlig operations misslyckande och han får sparken, väljer han att först hemlighålla det och försöka få upprättelse juridiskt. Och vid det slutgiltiga misslyckandet sedan bara försvinna från familjen utan ett ord.

Fola, å sin sida, som därmed står utan förklaring till försvinnandet, slås ned till den grad att hon förlorar tron på att alls kunna ta hand om familjen och skickar tvillingarna till sin släkt i Nigeria, trots att hon vet att där finns grymheter hon inte vågat skärskåda. På liknande sätt är det för läsaren att först bara ana, önska att det är en villfarelse. Selasi vecklar ut smärtan långsamt, och den verkliga tyngden av Taiwos och Kehindes trauma visas först i den sista delen.

Folas försoning blir att samla familjen, att våga se vad som drivit dem ifrån henne. Kwekus försoning sker redan vid dödsfallet, valet att istället för några steg till telefonen och ett enkelt telefonsamtal till läkarkollegan kasta en sista blick på statyn som avbildar Fola – det enda föremål han tog med från huset i Boston. Hur orimlig den senare än kan tyckas är det just så i Kwekus perspektiv medan han dör i trädgården. Försoningen är nämligen inte objektiv, utan selektiv till just hans kärlek till Fola, och helt konsekvent med den person som en gång valde att hoppa av hellre än att möta sin förväntade skam och bara plocka upp sig själv igen. Korkade, korkade patriarkat.

En välvillig dystopi

Publicerat av

 

När jag läst båda hittills utkomna delar av Sofia Nordins ungdomsromaner om de få överlevarna av en världsomfattande feber tänker jag ganska mycket på hur dålig The Walking Dead är (serietidningen, inte tv-serien, om än den senare lär vara ännu sämre*). Eventuellt är det hela postapokalypsgenren som är sämst, för den värdelösa komponenten återkommer gärna: att det sämsta i människan släpps lös.

Jag inser att jag inte köper det.

Första delen, En sekund i taget (2013) berättas genom Hedvig, tretton år gammal och plötsligt utan familj. Vi är nära henne, i presens och första person. Det som hänt är en plötslig feber, så plötslig att alla är döda över en natt, och Hedvig har inte en aning om huruvida hon är ensam kvar. Hon flyr för att slippa undan åsynen av död lillebror, men snart med målmedvetenhet efter att hon tagit sig in i sin skola där mamman arbetat, och inser att det finns en gård dit klasserna brukade åka på studiebesök i gammeldags naturliv.

Långt från de döda i stan finns ett skydd med värme och några djur, och en smart planterad kunskapsbas av böcker som lär Hedvig mjölka kor och sköta ved. Det är alltså bara människor som dött. Hästarna ger hon sig dock inte på att rida, bränd av den riderfarna och nu döda bästisen Lydia som inte brukade banga för att håna Hedvigs försök att sitta upp på en häst. Inte förrän Ella, ännu en flicka i nedre tonåren som överlevt, dyker upp på gården och lär henne ordentligt får de ordning på det postapokalyptiska transportmedlet och kan samla på sig kläder för vintern i ett tomt köpcentrum.

Fortsättningen Spring så fort du kan (2014) berättas på samma sätt men nu genom Ante, killen som Hedvig och Ella hittar genomfrusen och utsvulten i skogen i slutet av första boken. Att fler överlevare fanns var väl en självklarhet för läsaren redan från början, men för de tre på gården uppstår genast en dynamik av att vara de tre sista trots vissa förhoppningar. Medan tillvaron måste tryggas inför den stundande vintern utvecklas också ett socialt spel mer avancerat än Hedvigs och Ellas olikheter. Alltså: tre pubertetsoffer i en stuga. Ante är plågad av att vara ensam kille, det är inte likt en runkfantasi alls att tänka sig hur de ska bråka om honom, men ändå triggas hans hormoner också av att de här funderingarna ens uppstår. När ännu en tonåring med lillebror kring sju år påträffas i köpcentret utvecklas den sociala dynamiken ännu mer.

Styrkan i skildringen är hur realistiskt den berättas. Alla fullt rimliga tankar, reaktioner och brister som Hedvig respektive Ante står för. Minnesbilderna av döda familjer, insikt och förnekelse om vartannat att det här är deras liv nu – som läsare känner jag det lika starkt som jag går in och ut i berättelsen, just ja, den här världen är helt borta! – och svårigheterna att hantera situationer, praktiska som sociala, som de absolut inte är präglade till att hantera. Även själva överlevandet noga underbyggt. Hur känns spenarna att mjölka, hur länge ska veden torka, hur luktar och känns det när man flår en kanin utan att ha en jävla aning om hur det ska gå till. Ska man verkligen lägga ved på att värma ett extra rum. Hedvigs långsamt växande insikt om hur djupt påverkad hon är av sämstbästisen Lydias översitteri är också enormt stark, likaså Antes sätt att kämpa mot en inre feghet. Att Ella är den som inte fått eget perspektiv (ännu) är ganska självklart redan i sättet hon är – en kraft som tvingar in Hedvig och Ante i utvecklings riktning. En kompismusa och/eller -nemesis, fast tydligt med eget känsloliv och av rimligt porträtt.

Framför allt är jag tagen av detta hur människor faktiskt drivs till samarbete och omsorg helt naturligt. När trion först träffar på Nora och Malte i köpcentret uppstår en konfliktsituation med hot om våld – de är naturligtvis rädda för varandra och för eventuell smitta – men det är ändå alldeles självklart att de ska återvända för att rädda syskonparet undan vinterkölden och uppsluta dem i gemenskapen. Eventuellt är det något som beror på det specifika apokalypsupplägget – vilket inte bygger på akut bristsituation, utan på ett chockartat bortplockande av allt modernt – som gör det hela olikt zombiegenren eller überdystopisk icke-fantastik som Vägen av Cormac McCarthy. Kanske också att det utspelas i Sverige, utan vapen. Men jag tänker ändå på det här med The Walking Dead, hur den serien tagit 126 nummer av våldsamheter och fjantigt machospel (typ en tredjedel med den där tröttsamma tråkpsykopaten Negan!) att seriöst landa i att en ny värld byggd på samarbete är möjlig. Det tar dessa tonåringar ett halvår att bygga en hållbar tillvaro. Och det stora är att det ändå är så jävla spännande.

– – –

* Edit 1 sep 2014: Jag hade fel, efter att ha sett hela, TV-serien är bättre! Mycket bättre rentav.