En välvillig dystopi

 

När jag läst båda hittills utkomna delar av Sofia Nordins ungdomsromaner om de få överlevarna av en världsomfattande feber tänker jag ganska mycket på hur dålig The Walking Dead är (serietidningen, inte tv-serien, om än den senare lär vara ännu sämre*). Eventuellt är det hela postapokalypsgenren som är sämst, för den värdelösa komponenten återkommer gärna: att det sämsta i människan släpps lös.

Jag inser att jag inte köper det.

Första delen, En sekund i taget (2013) berättas genom Hedvig, tretton år gammal och plötsligt utan familj. Vi är nära henne, i presens och första person. Det som hänt är en plötslig feber, så plötslig att alla är döda över en natt, och Hedvig har inte en aning om huruvida hon är ensam kvar. Hon flyr för att slippa undan åsynen av död lillebror, men snart med målmedvetenhet efter att hon tagit sig in i sin skola där mamman arbetat, och inser att det finns en gård dit klasserna brukade åka på studiebesök i gammeldags naturliv.

Långt från de döda i stan finns ett skydd med värme och några djur, och en smart planterad kunskapsbas av böcker som lär Hedvig mjölka kor och sköta ved. Det är alltså bara människor som dött. Hästarna ger hon sig dock inte på att rida, bränd av den riderfarna och nu döda bästisen Lydia som inte brukade banga för att håna Hedvigs försök att sitta upp på en häst. Inte förrän Ella, ännu en flicka i nedre tonåren som överlevt, dyker upp på gården och lär henne ordentligt får de ordning på det postapokalyptiska transportmedlet och kan samla på sig kläder för vintern i ett tomt köpcentrum.

Fortsättningen Spring så fort du kan (2014) berättas på samma sätt men nu genom Ante, killen som Hedvig och Ella hittar genomfrusen och utsvulten i skogen i slutet av första boken. Att fler överlevare fanns var väl en självklarhet för läsaren redan från början, men för de tre på gården uppstår genast en dynamik av att vara de tre sista trots vissa förhoppningar. Medan tillvaron måste tryggas inför den stundande vintern utvecklas också ett socialt spel mer avancerat än Hedvigs och Ellas olikheter. Alltså: tre pubertetsoffer i en stuga. Ante är plågad av att vara ensam kille, det är inte likt en runkfantasi alls att tänka sig hur de ska bråka om honom, men ändå triggas hans hormoner också av att de här funderingarna ens uppstår. När ännu en tonåring med lillebror kring sju år påträffas i köpcentret utvecklas den sociala dynamiken ännu mer.

Styrkan i skildringen är hur realistiskt den berättas. Alla fullt rimliga tankar, reaktioner och brister som Hedvig respektive Ante står för. Minnesbilderna av döda familjer, insikt och förnekelse om vartannat att det här är deras liv nu – som läsare känner jag det lika starkt som jag går in och ut i berättelsen, just ja, den här världen är helt borta! – och svårigheterna att hantera situationer, praktiska som sociala, som de absolut inte är präglade till att hantera. Även själva överlevandet noga underbyggt. Hur känns spenarna att mjölka, hur länge ska veden torka, hur luktar och känns det när man flår en kanin utan att ha en jävla aning om hur det ska gå till. Ska man verkligen lägga ved på att värma ett extra rum. Hedvigs långsamt växande insikt om hur djupt påverkad hon är av sämstbästisen Lydias översitteri är också enormt stark, likaså Antes sätt att kämpa mot en inre feghet. Att Ella är den som inte fått eget perspektiv (ännu) är ganska självklart redan i sättet hon är – en kraft som tvingar in Hedvig och Ante i utvecklings riktning. En kompismusa och/eller -nemesis, fast tydligt med eget känsloliv och av rimligt porträtt.

Framför allt är jag tagen av detta hur människor faktiskt drivs till samarbete och omsorg helt naturligt. När trion först träffar på Nora och Malte i köpcentret uppstår en konfliktsituation med hot om våld – de är naturligtvis rädda för varandra och för eventuell smitta – men det är ändå alldeles självklart att de ska återvända för att rädda syskonparet undan vinterkölden och uppsluta dem i gemenskapen. Eventuellt är det något som beror på det specifika apokalypsupplägget – vilket inte bygger på akut bristsituation, utan på ett chockartat bortplockande av allt modernt – som gör det hela olikt zombiegenren eller überdystopisk icke-fantastik som Vägen av Cormac McCarthy. Kanske också att det utspelas i Sverige, utan vapen. Men jag tänker ändå på det här med The Walking Dead, hur den serien tagit 126 nummer av våldsamheter och fjantigt machospel (typ en tredjedel med den där tröttsamma tråkpsykopaten Negan!) att seriöst landa i att en ny värld byggd på samarbete är möjlig. Det tar dessa tonåringar ett halvår att bygga en hållbar tillvaro. Och det stora är att det ändå är så jävla spännande.

– – –

* Edit 1 sep 2014: Jag hade fel, efter att ha sett hela, TV-serien är bättre! Mycket bättre rentav.

2 thoughts on “En välvillig dystopi

    • Åh jag ska försöka komma igång igen, har läst massor av bra grejer men inte orkat skriva bara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *