Författararkiv: Gustav Almestad

Trollbundet

Publicerat av

troll

I det Finland kring millennieskiftet som Johanna Sinisalo tecknar i debutromanen Bara sedan solen sjunkit (2001, på finska 2000) är det mesta sig likt, förutom då detaljen att troll är belagt som egen djurart sedan 1907. Mycket är fortfarande okänt om arten eftersom den likväl är så sällsynt att knappt några foton existerar, och bara något enstaka exemplar kunnat påträffas död i skick nog att konserveras. Reklamfotografen Mikael råkar ändå på vägen hem från krogen hitta en ensam trollunge som några ligister är i färd med att ge sig på. Han kommer till undsättning och bär med sig det lilla byltet hem, och känner med ens att trollet är det vackraste han sett.

Mikael inser snart att trollet, som han senare ger namnet Pessi, inte mår bra. Han börjar via gamla böcker och älskare ta reda på vad lämplig vård och föda kan vara, men försöker samtidigt undvika att avslöja hemligheten, eftersom ett sällsynt rovdjur i lägenheten inte är helt lagligt oavsett art och övriga omständigheter. Dessutom är hans dragning till trollet något mer än bara omsorg om ett skadat djur, läsaren kan tidigt känna vittring av en skam i lägenheten. Trollet avger en doft som visar sig ha stark afrodisisk påverkan på omgivningen, och både den doften och den efter en enklare avmaskning allt friskare Pessi börjar ställa till större problem än Mikael klarar av.

Perspektiven skiftar mellan Mikael (för sin skönhet kallad Ängeln), hans uppdragsgivare och tillika stora kärleksintresse Martes, hans två älskare Doktor Spiderman och Ecke, samt Palomita, postorderfrun som lever inlåst av sin man i lägenheten under Mikaels. De utgör alla tillsammans med Pessi en komplicerad sekvens av makthierarkier. Martes utnyttjar Mikael såväl professionellt som emotionellt, han ser sig som hetero och vill inte kännas vid att han hyst några äkta känslor för Mikael men flörtar gärna med honom för att få ensamrätt på bilder till underpris. I sin tur tar Mikael chansen att använda sitt överläge gentemot beundraren Ecke, och det med allt större desperation efter att ha utsatts länge för Pessis feromoner. På liknande vis är veterinären Doktor Spiderman trots sitt intellektuella motstånd också Mikael till lags med professionella råd och mer.

Ecke och Doktor Spiderman uppvisar naturligtvis också ett manipulerande beteende från sina positioner, precis som Mikael söker efter sätt att snärja Martes till sig. Maktrelationerna är nämligen tillbörligt komplext skildrade. Palomita och Pessi kommer dock in i sekvensen med totalt underläge. Pessis roll som omedveten katalysator och de facto inspärrat lustobjekt blir allt mer en tydlig parallell till Palomita som blir lurad och brutalt utnyttjad av maken. Ängeln må vara utsatt för kraftiga kemiska processer men går ändå mot att bli en mindre och mindre sympatisk protagonist från det ögonblick då han tvingar på trollungen ett par designerjeans för att under dennes kamp att komma loss fotografera en serie lysande reklambilder åt den överlycklige Martes.

Varvat med de korta avsnitten, som ibland bara är en mening långa, har Sinisalo placerat olika citat och längre utdrag från både äkta och påhittade (eller justerade) källor som behandlar troll på olika vis. Det är dikter, romaner, vetenskaplig text och tidningsartiklar vilka just genom mixen av fiktivt och verkligt bildar en trovärdig hypotetisk modernitet för händelserna i romanen. Ofta är utdragen som kommentarer till den pågående handlingen, och i de sista avsnitten börjar de gå samman med handlingen i en riktning som pekar på den pågående klimatförändringens påverkan på trollens tillvaro. Ängeln Mikael tvingas till slut inse att rovdjuret i hemmet inte kan tämjas till fredlighet och han flyr med Pessi ut i vildmarken, där den annalkande klimatkatastrofens mer oanade konsekvenser så småningom visar sig.

Tyvärr verkar denna roman inte ha sålt så bra i Sverige, för trots att den var prisbelönt i Finland och ändå kom ut i svensk pocketupplaga, så har ingen av hennes senare verk översatts till svenska. Anledningen att jag läste just denna bok var att hennes senaste på finska Auringon Ydin lästes av den finska bokcirkeln på mitt jobb och den lät som gjord för mig – storyn är en dystopisk framtid/alternativ nutid där exakt alla njutningsmedel är förbjudna och i fokus är något hemligt sällskap som odlar förbjuden chili i lönndom. Vem ska ta itu med detta? Särskilt nu när den senaste skräck-, dystopi- och fantasyvågen svept över oss i några år känns det fullständigt orimligt att hennes typ av böcker inte plockas upp av något svenskt förlag. Se detta som en uppmaning å det grövsta om du jobbar med sånt här!

En sista lustig detalj: Första svenska omslaget av Bara sedan solen sjunkit är konceptuellt oerhört likt det finska omslaget till den senaste boken. (Pocketutgåvan som kom lite senare är helt annorlunda men istället vrålsnygg. Den ska jag se till att köpa nu.)

auringon ydin9789170010699_200_bara-sedan-solen-sjunkit_pocket

Om kriget kommer

Publicerat av

Jag har ofta funderat på alla människor som lever mitt i krig, att vardagen på något sätt fortgår trots våld och kaos. Det pågår till exempel en vardag just nu i Syrien, i närheten av strider, eller på avstånd från dem, eller rentav mitt i dem. Hur fan ser det ut egentligen?

Om kriget kommer till Sverige lär det bli exakt som i Jerker Virdborgs nya roman Skyddsrummet Luxgatan. Den är uppbyggd av två spår: i vartannat kapitel pågår en väntan i skyddsrummet, där berättaren är samma person som sitter i mörker med mängder av okända människor mitt under pågående detonationer utanför; i vartannat kapitel kommer nya personers perspektiv under fristående nedslag, som små korta noveller, i vilka pågår en vardag med krig och sluttande plan mot diktatur som bryter sig in på olika sätt. Någon smugglar människor över gränsen, en annan jobbar med vänlig expropriering av slumpmässiga medborgares bohag, några bevittnar plundringen av en kyrka, några ger sig på jakt efter släktklenoder eller familjemedlemmar i ett ogästvänligt eller livsfarligt landskap. Allt berättas i första person och direkt i skeendet, med sparsam bakgrundsinformation som bara presenteras när det aktuella jaget själv kommenterar något som hänt innan. Tilltalet varierar lite men är ofta krasst och lite som man pratar om helgen med en arbetskamrat. Ingen tidsangivelse placerar nedslagen i särskild ordning, det kan vara samtidigt, linjärt eller omkastat. Krigets Sverige är olika för alla. Samtidigt som galna rebellgrupper mördar förbipasserande på landsbygden kan en tonårskille i Stockholm sälja morsans medicin som knark och köpa Playstationspel på Webhallen för pengarna.

Minns du telefonkatalogernas sidor med information om hur man ska göra om det blir krig? Det kunde ge intryck av ordning, av koder att följa och sätt att bete sig även i krigets kaos, men under Virdborgs krig är sådan information lika mycket ett hån som den är nödvändig. Skyddsrummet har sin ordning, och tycks fungera, men när våldet bryter in sker det godtyckligt och med osäkerhet som själva drivmedlet. I det allra starkaste kapitlet, betitlat Något som händer nere i tunnelbanan vid Karlaplan, går en man ner i tunnelbanan för att ta skydd från regnet och bara gå över perrongen utan att åka någonstans. Med sin far malandes i mobilens handsfree som distraktion ser han alla människor på väg i motsatt riktning, men går ändå igenom spärrarna och åker ned i rulltrappan. En kvinna säger att något händer därnere, men han åker vidare, ser en tom perrong och börjar gå. Så ligger där en man blodig och misshandlad, och kort därefter närmar sig några väktare som först inte bryr sig om honom, men när de sedan börjar göra det, vad ska han göra? I telefonen försöker han mumla svar till fadern, ge sken av lugn, samtidigt som paniken uppstår och driver honom på flykt ned på spåret och in i tunneln mot nästa station. Osäkerheten gör det först omöjligt för honom att reagera i tid, och samma osäkerhet gör honom ovillig att berätta för sin far att han står under allvarligt hot. Osäkerheten lägger det på honom: om han säger det högt så gör han det verkligt själv.

Det är vardagen som pågår, men som när som helst kan upphöra, och därför vill man hålla kvar den så länge det bara går. Precis som var fallet med Förlorade själar som jag läste nyss, är det oerhört starkt hur platser så plötsligt kan förändras från det vardagliga till belägring. Och eftersom det här handlar om ett bara lite, lite annorlunda Sverige än idag blir det för den som lever här ett extra drabbande och otäckt scenario. Jag kände mig faktiskt riktigt illa till mods när jag första gången gick ned i tunnelbanan – som just då hade de avstängda rulltrapporna! – strax efter att boken var utläst, och fortfarande är det lätt att frammana obehaget från flera av scenerna även en tid efteråt. Jag vågar redan nu påstå att Jerker Virdborg skrivit en av årets bästa romaner.

[Ja, jag läste den som roman trots marknadsföringen som novellsamling, vad ska du göra åt det? :D]

Från pirater till pipeline

Publicerat av

”Vi har roat oss med att i munnen på Gilgamesh och Enkidu lägga tal som George W. Bush och Donald Rumsfeld höll 2002 och 2003. Som om den varning om krigets katastrofer som yttrades för över tusen år sedan i den region där dagens drama utspelar sig hade klingat ohörd.”

Den tecknade historieboken De bästa av fiender, av historikern Jean-Pierre Filiu och tecknaren David B. inleds med en snabbversion av Gilgamesheposet, i jämförelse med 00-talets krig i Irak. Det landar i en effektfull liknelse mellan segermonumentet av döda kroppar som avbildas på den s.k. ”Gam-stelen” och den känd förnedringsscenen från Abu Ghraib där amerikanska soldater placerat irakiska fångar ovanpå varandra.

Från detta mer abstrakta och resonerande avsnitt övergår sedan historien om relationen mellan USA och Mellanöstern i en mer rak genomgång. Det börjar med att amerikanerna knappt blivit självständiga innan de ger sig in i kampen Medelhavsregionen som redan pågår mellan ottomaner och européer. Strider kring Tripoli står i fokus i de första delarna, där åratal av misslyckade belägringar till sjöss slutar i premiären för amerikanska försök att avsätta en annan stats regim. Den sittande paschan Yusûf Karamanlis bror Hamet får deras hjälp, mot löfte om fredsavtal. Det går förstås åt helvete, för brodern, när amerikanerna spelar dubbelt och efter mindre segrar på land i närliggande områden istället sluter ett fredsavtal med paschan och lämnar Hamet i sticket.

Det fortsätter med de följande hundra årens maktkamp om blivande Saudiarabien, vilket leder till när oljan kommer in i bilden. Den första sändningen saudisk olja anländer till USA 1939, efter avtal med kung Ibn Saud, vilket blir en handel som pågår in i våra dagar även då amerikanerna helt byter inställning till bildandet av Israel, som de först lovat ska kräva saudiskt godkännande för att tillåtas.

Det påföljande sista avsnittet är dock det allra mest spännande, där spelet om Irans styre i början av kalla kriget tas upp och USA pressar den motvillige shahen till hjälp att störta och fängsla premiärministern Mossadegh. Hjärnan bakom kuppen är Kermit (lol) Roosevelt, kusin till den då avlidne presidenten. Metoden med inhyrda fejkade demonstranter vars protesterar urartar i plundring och förstörelse och bidrar till kaos i landet, blir en sorts prototypmodell för kommande kupper i Latinamerika med amerikanskt stöd.

David B. tecknar i skarpa kontraster, svart eller vitt, och med symboliskt bildspråk oftare än realistiskt. Texten är å andra sidan konstant kortfattad, rak och så neutral som möjligt. Det är mer redogörande än analyserande till innehållet. Tillsammans ger text och bild ett resultat där ömsom större skeenden sammanfattas symboliskt på enstaka rutor, och ömsom detaljerade scener utspelar sig, med dialog skapad av både rena citat och tolkningar i de sporadiska pratbubblorna.

Greppet att i serieform skildra historiska händelser är förvisso inte nytt, men det är slående hur olika sätt det finns att göra det på, om man jämför med Joe Saccos mer journalistiskt dokumentära stil i serierna om Palestina respektive Bosnienkriget, eller med Art Spiegelmans Maus som ju trots katt- och musmänniskorna ändå till största delen är tydlig realism mer än något annat, i såväl text som bild. Trots att De bästa av fiender går igenom 170 år på bara drygt 100 sidor, och alltså blir väldigt översiktligt trots detaljerade nedslag, så känns det bildande och framför allt kul att lära sig mer om områden som helt gick en förbi under den andravärldskrigsfixerade skolhistorian (nåja, nu är ju även massor av delar från just det kriget relevant för denna histora också men det gick en också förbi!). Att det här som där ändå blir extremt mycket männens historia får väl passera så länge något annat undanskymt kom fram. Sen är det förvisso ett franskt perspektiv, men åtminstone inte heller lojalt med någondera krigarpart (något mer kritisk mot USA, #franskkommu), helt i linje med inledande moralbudskap.

Den franska originalutgåvan av De bästa av fiender kom ut 2011 och där har också del två funnits ute i ett år. Förhoppningsvis fortsätter Placebo press ge ut serien på svenska, annars får jag väl fräscha upp skolfranskan ordentligt, för jag vill verkligen läsa mer.

 

Närgången nutidshistoria

Publicerat av

Förlorade själar inleds under en propagandauppvisning som sätts upp vid ett amerikanskt besök i Hargeisa i nordvästra Somalia* 1987, där tre kvinnors vägar korsas då den tioåriga flickan Deqo från flyktinglägret Saba’ad tar några danssteg fel i uppvisningen. När funktionärerna dragit henne åt sidan och börjar slå henne stegar den äldre kvinnan Kawsar fram för att vädja dem att sluta, men hon grips istället, och medan Deqo försvinner i tumultet förs Kawsar till fängelset där romanens tredje protagonist, Filsan, en ung soldatkvinna i somaliska armén, misshandlar henne hastigt men olyckligt så att hon bryter höften.

Den brittisk-somaliska författaren Nadifa Mohamed skildrar här några månader i den dåvarande kommunistiska diktaturen i Somalia, och upptakten till det somaliska inbördeskriget, med ett oerhört intimt och nära perspektiv genom dessa tre kvinnor – så nära som går att komma i tredje person. Dessutom gör hon det med en riktigt snygg komposition, där inledning och avslutning varvar deras perspektiv, och korsar deras vägar, medan huvuddelen av romanen är tre avsnitt som följer en protagonist i taget med en repeterad kronologi. De möts, hålls sedan åtskilda medan det puttrar, och slås samman igen i det kaos som uppstår.

I Kawsars avsnitt framträder det eskalerande våldet utanför hennes bungalow tydligt, trots att vi bara kan följa det genom någon som sängbunden bara har att använda sin hörsel, eller rapporter från tjänsteflickan. Inte för att Kawsar frågar så mycket innan det verkligen bryter ut, hon har i princip redan gett upp om världen sedan länge, efter en lång rad missfall följt av både makens och den enda överlevande dotterns död.

Nurto höjer försiktigt huvudet till ena hörnet av fönstret. ”De har släpat ut henne på gatan.”
Kawsar iakttar henne medan minuterna släpar sig fram: Nurto är som förstenad, fullkomligt orörlig bortsett från de tunna hårstråna på huvudet som rör dig i luftdraget.
En salva automateld smattrar till och nurto vänder sig och kryper ihop på golvet med knäna pressade mot bröstet och huvudet i knäna.

Deqo å sin sida tycks betrakta kaos som ett normaltillstånd. Hon har aldrig haft någon eller någonting och varje dag handlar bara om att överleva, och när hon efter en tid på gatan hamnat i tillfällig säkerhet hos fyra prostituerade kvinnor (varav två har de riktigt bisarra smeknamnen ”Karl Marx” respektive ”Stalin”) skymtar bara små tecken förbi på att något (mer än vanligt) inte står rätt till utanför. Från Filsans perspektiv är det tydligt för läsaren hur allt rämnar, men hon själv dröjer i förnekelsen. Hon har så länge varit upptagen med försöken att visa sig duglig inför sin far, och som kvinnlig soldat, att krigets allvar kommer som en chock. Hon förstår knappt vad som händer mellan avrättningar och bombattacker, ens när hon själv håller i vapnet, förrän den stund då hon skottskadad på ett underbemannat sjukhus konfronteras med sin regims verkliga syn på jämlikhetsidealet de poserat med bakom ordet kamrat.

Språket dyker ibland ned i täta metaforer men är oftare rakt och lättflytande. Nadifa Mohamed väver med lätt hand in de tre protagonisternas bakgrund i det pågående skeendet, via deras egna associationsbanor och vissa rena tillbakablickar. Så görs också en hel kulturell kontext och den historiska bakgrunden synlig på ett liknande sätt som det begynnande kriget, genom personliga perspektiv och enskilda människors vardagliga blick. Små brottstycken som väl måste ses som den enda rimliga skildringen när krigets vansinne är för stort för att ta in i sin helhet.

– – –

* Det bör tilläggas att Hargeisa idag fungerar som huvudstad i den självutropade staten Somaliland, som består av nordvästra delen av det som heter Somalia på våra kartor. I princip ingen annan stat har erkänt Somaliland, men regionen är oavsett detta självständig i praktiken. Det bör vara just de rebeller som armén försöker slå ned i krigsutbrottet som Förlorade själar skildrar som 1991 utropar Somailand.

Annorstädes

Publicerat av

En liten påminnelse på förekommen anledning om att jag ibland skriver boktexter för Mint magasin också. Häromdagen exempelvis om den superspännande trollromanen Stallo av Stefan Spjut. Klicka bokomslaget för att läsa texten på plats.

Blödig fara

Publicerat av

Goran Vojnovićs debutroman Blattejävlar! var en av de bästa böcker som jag aldrig orkade skriva om 2013. Oklart varför det inte blev av, men jag läste den på semestern och var väl inte på humör. I den var berättarrösten den unge Marko Đorđić i ljubljanaförorten Fužine, och fokus låg på situationen i Slovenien för invandrare från de närliggande länderna, på ett sätt som inte rörde sig så värst mycket utanför Markos liv just där, och som alltså inte grävde så djupt i kriget som ändå tvingat dit de flesta av förortens invånare. En tematiskt sett mindre specifik roman, som på många sätt lika gärna kunde handlat om Sverige. Hans nya och andra roman Jugoslavien, mitt hemland förgrenar sig desto vidare och djupare i balkans geografi och historia. Redan via denna nya jagberättare Vladan Borojevićs härkomst förkroppsligas en komplex historia. Han bor i Ljubljana, men är född i Kroatien med en Slovensk mor och Serbisk far. Romanen tar sin början när Vladan just fått veta att hans far visat sig vara inte bara vid liv, utan också efterlyst för krigsförbrytelser. Vladan ger sig ut i Kroatien, Bosnien och Serbien för att söka upp fadern, och parallellt återberättar han sin egen uppväxt från det att barndomen ”fick ett abrupt slut en helt vanlig försommardag 1991”. Utan direkt förklaring tvingades han under krigets upptakt flytta med sin mor från den kroatiska kuststaden Pula till Belgrad, medan fadern Nedeljko Borojević skulle ut ”i fält”. Efter lång väntan på Hotel Bristol i Belgrad och sedan hos släkt i Novi Sad gav modern slutligen upp på den alltmer distansierade Nedeljko och tog med Vladan till Slovenien och morföräldrarna i Ljubljana.

Idag är Vladans relation till modern Duša minst sagt frostig och trots att hon känt till att Nedeljko lever får Vladan ingen direkt hjälp av henne. Utan något bra spår att gå på tar han sig runt bland gamla släktingar och bekanta på alla sidor gränserna. I sitt sökande återser han platserna som han oftast bara minns som olika rum att vänta i, på en återvändo till ett vanligt sommarlov i Pula som aldrig kom. Under mötet med en splittrad släkt och en splittrad samling nationer inser han allt mer att han själv saknar riktig tillhörighet. (Kusinen menade under barndomens väntan i Novi Sad att han i alla fall inte var någon kroat för pappa Nedeljko dödade ju kroater.) Tillsammans med de många betraktelserna av och teserna om Balkans problem läggs en allt mer introspektiv tråd fram om den ångest som följer honom i det liv han lever som dubbelt övergiven av föräldrarna och med krigserfarenheter han knappt greppat som vuxen. En metafor över området om man så vill.

Den av hans betraktelser som fastnar mest hos mig kommer när Vladan passerar gränsen mellan Serbien och Kroatien. När han berättar för en tulltjänsteman att han rest från Novi Sad börjar denna högtidligt berätta om sina varma känslor för den staden, att promenera i den längs Donau, men att ingen längre promenerar, att något förlorats. Vladan ser till att inte fastna i samtalet för länge.

Jag vet inte varför, men jag hade alltid varit rädd för människor som var blödiga på det där sättet. Jag fick en känsla av att de var äkta balkanska känslomänniskor, sådana som såg ut att vara riktiga tuffingar men som hade en egen låt som när som helst kunde locka dem till tårar, och det kändes som om de var det farligaste av alla de djur som stod att finna i denna fientliga miljö. I min fantasi var de i stånd att begå grymheter som folk som inte var lika höga på sitt känsloliv inte ens kunde föreställa sig. Jag kunde verkligen se framför mig hur en tamburas mjuka toner kunde få en man som liknade tulltjänstemannen att vråla ”Rör inte mina fält”, för att sedan våldta en trettonårig flicka från Novi Sad som inte hade gjort någon i den här världen ont, bara för att han inte kunde promenera längs Donau längre och inte gå arm i arm med vuxna kvinnor från samma stad som hon.

Nog kan det också vara sin far han beskriver. Det lär dock inte vara typiskt för Nedeljko, eller för Balkan. Känslomänniskan, eller känslomotiven, som Vladan beskriver är sannerligen något att hålla i åtanke när det handlar om folkmord oavsett var. Skulle robotkyla verkligen kunna driva något sådant? Vad finns för rationalitet i staplade lik, nedbrända hus. Inte är det med kyla man bränner ned grannbyn.

Så kan man inte heller avsluta med vare sig en utskällning eller en omfamning. Konfrontationen som slutligen kommer är av nöd ett antiklimax. Vad finns det ens att säga? Vladan är också som en slutprodukt av kriget – metaforiskt och bokstavligen – oavsett vad fadern personligen har för skuld. Varken att ange, döma eller förlåta denne kan reparera honom.

Artig korruption

Publicerat av

Teju Coles nya roman Everyday is for the thief är egentligen hans första. Den gavs ut i original redan 2007, men då bara i Nigeria, och först i år har den tryckts i amerikansk utgåva. Nästa år ska den komma ut på svenska.

Det finns många likheter mellan denna återlanserade kortroman och genombrottsromanen. För det första att den namnlösa protagonisten här, precis som Julius i Öppen Stad, är psykiater i New York (eller snarare på väg att bli, jag uppfattar honom som något i nivå med AT-läkare). Dessutom är båda personer med uppenbar smak för konst och klassisk musik, och båda genom Tranströmer-vurmande även väldigt lika Cole själv. Inte så att jag anser att båda (eller alla tre) är samma person, men jag ser en uppenbar prototyp, en typ av röst och position som Cole känner sig bekväm i och anser varit värd att återkomma till och utveckla. För det andra återfinns flanörperspektivet i första person både här och i Öppen Stad, med en betraktare som vandrar lite halvt planlöst och reflekterar över samhället omkring honom. Every day is for the thief utspelar sig dock inte huvudsakligen i New York, utan i Lagos.

Betraktaren återvänder här till sin uppväxts Nigeria från USA, bara på besök men med en diffus tanke om att eventuellt flytta tillbaka. Redan på den nigerianska ambassaden i New York, i processen att få visum, möter den unge mannen både den systematiska korruptionen och de hycklande budskapen om förbud mot densamma. Den icke annonserade extra avgift för att snabba på ansökan – d.v.s. inte få den medvetet fördröjd – får han betala via en money order*, eftersom kontanthantering avstyrts på ambassaden … för att stävja korruptionen. Väl i Nigeria blir han under den korta färden från flygplatsen till Lagos flera gånger av såväl flygplatspersonal som poliser ombedd, i all artighet, om ett litet bidrag. Do you have anything for me today? Allt i den flytande zonen mellan dricks och muta. Det tycks vara en del i artig konversation att pengar växlar händer.

”Money, dished out in quantities fitting the context, is a social lubricant here. […] No one else seems to worry, as I do, that the money demanded by someone whose finger hovers over the trigger of an AK-47 is less a tip than a ransom. […] It is seen either as a mild irritant or as an opportunity. It is a way of getting things done, neither more nor less than what money is there for.”

Det är fortsättningsvis också med fokus på det Nigerianska samhället som betraktaren redogör för vistelsen. I situationer som när han på ett internetcafé ser människor som just då sitter och författar Nigeriabrev – så kallade ”yahoo yahoo boys” – används betraktarens person som en tacksam reflektionsyta, men det faktiskt personliga hålls i bakgrunden. Det tar exempelvis lång tid innan man förstår att anledningen till att han bor hos en auntie och inte hälsar på föräldrarna är att modern bor i Kalifornien och att de i princip sagt upp kontakten med varandra, och när det nämns är det liksom inte så mycket mer med det. Även när han ofta jämför det han upplever med en romantiserad barndomsbild är det sällan relevant i sig vem han är. Den del som som gör det mer specifikt hur just han upplever Lagos, är att han som numera amerikaniserad nigerian och dessutom ljushyad automatiskt bemöts som välbärgad, och inte minst som en främling, en turist. Språket hjälper honom till viss del att hävda sin status, samtidigt som det bekräftar situationen:

”When I start speaking Yoruba, the man I’ve been haggling with over some carved masks laughs nervously. ’Ah oga,’ he says, ’I didn’t know you knew the language, I took you for an oyinbo, or an Ibo man!'”

Tillsammans med korruption ser betraktaren också ett underliggande hot om våld i många delar av vardagen. När han lägger märke till en bildekal som uppmanar honom att slappna av – ”Relax! God is in control” – kommer han att tänka på hur hans upplevelser av otryggheten kan gå ihop med snacket om att landet har ”världens lyckligaste befolkning”.

”It occurs to me that the barely concealed sense of panic that taints so many interactiones here is due to the fact that nobody is in control, no one is ultimately responsible for anything at all. Life in Nigeria, in Lagos in particular, requires constant vigilance. It is entirely possible to put on a happy face, but what no one can really do is relax.”

Det känns däremot lite avslappnande för mig att veta om att boken först skrivits för Nigeriansk publik, att redogörelsen av korruptionen och dess inverkan på människors tänkande och beteende därmed inte är en tveksam skräckbild målad som varning åt västvärlden. Jag ser snarare en sorts vädjan i boken. Eftersom det inte är specifikt nigerianskt hur korruption och våld fungerar kan den vädjan gälla överallt. Mer än som en roman läser jag Every day is for the thief som en lång essä om just korruption och otrygghet, om än med fiktionen som ram.

– – –

* Jag fick nu googla vad det ens heter på svenska, och svaret ”postavisering” kändes bara ytterligare förvirrande eftersom ingen kan längre kan använda Posten eller ”Svensk Kassaservice” (lol) till detta.

En författande katastrof

Publicerat av

Rubrik: Hyllad författarman kring förra sekelskiftet var självupptagen jävel som satte sin fru på sinnessjukhus för att slippa ta ansvar. Resultat: Ingen är förvånad. Psykiatriprofessorn Johan Cullberg och Söderbergkännaren och f.d. förläggaren Björn Sahlin har ändå gjort ett gott arbete att kartlägga omständigheter och detaljer kring hur det hela gick till i boken Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof. Främst med hjälp av Hjalmars brevkorrespondens och de tillgängliga journaler och utlåtanden som finns kring Märtas vård. Dessa källors partiska natur till trots har det uppenbarligen gjorts möjligt att sakligt lägga fram hur Hjalmar Söderberg i princip städar bort sin reumatiskt sjuka hustru, med hjälp av hennes egna bröder, för att hon blir för jobbig.

Det är en utdragen process över 10 år, som börjar kring 1906 med att Hjalmar sjappar från hemmet och lämnar Märta ensam med de tre barnen efter att hon börjat få reumatiska besvär utöver alla besvär med näsan, och det fortsätter med hans försök att göra sig av med Märta via fritt fabulerande intyg och jäviga läkare. Hon slussas mellan kurhotell, dårasyler och fattighus och döms mer eller mindre till ett institutionaliserat liv i ensamhet och fattigdom. Helt utan psykiatrisk grund, kan författarna konstatera via de journaler som finns bevarade. De skäl som anges för hennes sinnessjukdom är alla de mest godtyckliga från tidens populära patologisering av kvinnor i allmänhet, med ”erotisk vidlyftighet” och ”stark könsdrift” som spets (naturligtvis utan belägg och knappt ens exempel på vad som menas).

Eftersom Hjalmar Söderberg förhalar själva skilsmässan så länge, delvis på grund av tidens lagstiftning men i praktiken mer av ekonomiska skäl och för att få slippa ansvar för hennes försörjning efteråt, så förblir Märta ändå bunden till honom samtidigt som hon övergetts i praktiken. Hjalmar kan leta upp en ny blivande fru, men för Märta skulle den utvägen aldrig finnas (även om man bortser från hur sjukt det alternativet är i sig). Ändå befinner sig förstås Hjalmars nya blivande fru Emilie och deras gemensamma dotter också de i en låst position innan skiljsmässan blir klar.

Något problematiskt är det tyvärr att författarna är såna fanboys av Hjalmar Söderberg, till den grad att de faktiskt tackar honom i avslutande tackavsnitt. I själva innehållet slätas det dock inte över på något sätt hur han beter sig, men de blir lite för glada i att köra lite litteraturanalys vis-à-vis hans privatliv. Helt orimligt blir det faktiskt när gissningsleken drar fram ur hatten att Hjalmar antagligen önskade livet ur Märta, och att det eventuellt skulle inspirerat honom till Doktor Glas:

”Vi vet inte om Hjalmar Söderbergs romanfigur pastor Gregorius kom till beroende av Hjalmars slumrande dödsönskningar gentemot Märta. Men intensiteten i den starkt återhållna passionen i hans roman talar för att konflikten hade djupa samband med och i Söderbergs egen personlighet.” 

#asså

Det är också lite synd att det mest uppseendeväckande får alldeles för lite utrymme, nämligen det att allt hittepå ur journalerna fortsatte att accepteras som oproblematisk sanning ända in på 80-talet när Hjalmar Söderberg omskrivits. Det är liksom lätt att beskriva hårresande förtryck med brasklappen att det ju var på den dumma förritiden som inte gäller oss, men det gäller oss. Där hade man haft ett bra föremål för en helt annan bok.

Mitt allra största problem med boken är dock titeln, som till skillnad från innehållet faktiskt är överslätande. Du vet när poliser eller tidningsartiklar hänvisar till ett sånt mord som män begår på kvinnor de levt med som en ”familjetragedi”? Lite så känns undertiteln ”En äktenskapskatastrof”. Som att det var en himla otur att just de skulle gå och gifta sig! Ja, eller så hade Hjalmar Söderberg med den tidens formella och sociala makt över kvinnor kunnat göra samma sak oavsett vem han gifte sig med, så fort han tröttnat. Äktenskapet är liksom inte katastrofen, det är Hjalmar som är Märtas katastrof.

I en kort mening finns en strimma av hopp som jag skapar åt mig själv. Under den korta redogörelsen för Märtas liv de tio åren mellan avslutad skolgång och Hjalmars entré står att läsa: ”Ett år tillbringade hon i Paris, men om den tiden vet vi inget.” Jag vill så gärna tro att det fanns åtminstone ett år för Märta med frihet och glädje, i Paris.

Topp 5 irritationsmoment i spåren av Egenmäktigt förfarande

Publicerat av

Läsare av denna blawg vet att jag tyckte att Lena Anderssons omåttligt populära roman Egenmäktigt förfarande var riktigt bra. Läsare av denna blawg vet säkert också att jag i många fall annars har svårt för Andersson. Det är inte direkt någon motsägelse, jag vill bara nämna det som nödvändig bakgrund, så att ingen tror att jag bara druckit haterade på hela succén, som naturligtvis är välförtjänt. Här ska nämligen listas topp fem irriterande jävla saker från det senaste året i och med att Ester Nilsson och Hugo Rask fått vidare liv och blivit allas och envars projektionsytor. Nu kör vi, nedräkning från 5 till 1:

5. Att folk läste den som typ en hatskrift mot en dum sorts man

Ja, Hugo Rask är självupptagen och gillar att få sig ego smekt från alla håll. Ja, han hanterar att nån blir kär i honom med undvikande för att det väl är enklast så. Ja, det är väl också så att heteromatrisen ger att den posten vanligen tillfaller män. Det kommer med de andra maktprivilegierna, så att säga. Men bilden av honom och allt resonerande kommer inifrån Ester Nilsons kärlekspsykos, där the struggle knappast kan vara att typ tukta mannen att strukturellt skärpa sig, utan att spräcka känslobubblan som ens egen kropp blåst upp.

4. Att alla skulle upplysa en om vem som ”är” Hugo Rask

Fuck biografisk läsning, den kanske mest frekventa yttre faktorn att sabba litteratur med. Det kukar ur hela läsningen att höra nåt skvaller om vem som är vem. Jag vet att det är frestande och ibland enda skälet att läsa något, men det är en djävulens lockelse. Det är svårt nog att skaka av sig bilden av författarens nuna när man läser något skrivet i första person, och i denna roman var det lika svårt trots att den är skriven i tredje. Likt, påminner om, visst, men romanskrivandets resultat ger fiktion även om allt stämmer rakt av med äkta händelser. Jag är så glad att jag hunnit läsa den innan ryktet om Roy spilldes ut framför mig. Sju resor värre än spoilers, that shit.

3. Att Ebba Witt-Brattström och fan och hans moster ska göra politik av den

Relaterat till punkt 5 ovan blev debatten om ”kulturmannen” ibland ett SM i att fäktas med litterär figur som argument. Inte bara i det sammanhanget heller. Jag har facepalmat mig igenom exakt alla försök att svinga dessa romangestalters känsloliv som ett argument för ideologisk hållning, och Witt-Brattströms heluppslag i DN i januari, om hur sensmoralen skulle vara typ att kuk i fitta är ett löfte till kvinnan om fast relation*, var nog det värsta. Dessutom slängde hon in Fatta och #prataomdet (och antologin med samma namn, för vilken undertecknad var redaktör) i denna irrfärd av knas, vilket då blandar ihop samtyckande sex och övergrepp = föda till patriarkatet.

1. Skärp er, det var väl inte sexet som var problemet i hennes dinglande på kroken, det är väl inte sin kropp hon försvarar! 2. Skärp er, det är kultur, det är känslor, och inte ens plakatpolitisk kultur kan vevas sådär på något rimlig sätt.

2. Att det kommer en uppföljare

Var det verkligen för att Ester Nilsson var en så jävla spännande person som Egenmäktigt förfarande var en så bra roman? Nej, det var ju för att hela händelsen, all inbillning, fixering, utsatthet och feghet var så något så outsinligt banalt och oberoende av hennes person. Det var därför massor av läsare gick igång på ren igenkänning (och därför som igenkänningen som kvalitet inte var särskilt problematisk då den inte behövde relatera till personernas klass eller position eller whathaveyou). Att klafsa vidare i fler problem med samma protagonist är bara totalt överflödigt, och att den nya boken dessutom är dubbelt så lång blir ett extra hån eftersom Egenmäktigt förfarande visade just hur mycket man kan få sagt på liten yta. Och nu ska den ytan kavlas ut och bli tunnare. Utan personligt ansvar kan aldrig bli mer än den extra cd:n med bonusmaterial och b-sidesamling för komplettister till fans. Oklart om jag kommer orka läsa den ens, men nu ligger den visst hemma likförbannat så vi får väl se.

1. Att Roy Andersson säger att det är han som är Hugo Rask

(Först, se punkt 3 ovan, repetera: fuck a biografisk läsning.) Det är stört redan att han får frågan, men än mer stört att han svarar ja och babblar på om saken utan att ens läst boken. Maken till förmätenhet! Om han är förlaga är ju inte ens relevant, han är de facto inte Hugo hur gärna han än vill för Hugo är en fiktion. Att han genom att uttala sig på detta sätt verkligen gör sig till just den typen av självupptagna konstnärsman är en annan sak.

Liten tröst är det att stor humor redan uppstått i och med att folk börjat driva med Roy redan innan hela intervjun släppts, och att Andersson enligt Babel säger tvärtemot i kommande avsnitt. Det här kommer vara utpyst och värdelöst när intervjun väl kommer ut nästa vecka, dräpt av hundra nya memes om vem som är Hugo Rask, vem som är Kepler, vem som är Jason och vem som egentligen skrev Snabbköpskassörskan.

– – –

*  ”Det faktum att Hugo har varit inne i [hennes kropp] utan att vilja ha ett förhållande med henne, hotar Esters hela vara i världen. […] Vad har pojkarna med samhällets godkännande stulit? Flickornas kropp, flickornas självrespekt, flickornas människovärde.”

#?????? Asså ursäkta patriarkal penetrationslogik à la krigsvåldtäkt.

 

De e bola va?

Publicerat av

Johan är ett tjockt och lyckligt barn ända tills mellanstadiet tar slut, varvid han plötsligt tvingas genomlida högstadiet under brutal mobbning. Istället för att gå färdigt gymnasiet hittar han sedan sin revansch genom hård träning och steroider, men det som först blir ett välkomnande sammanhang och en ny lycklig period i Johans liv börjar snart barka åt helvete.

Förutom en kort upptakt placerad längre fram i tiden börjar Henrik Bromanders romandebut Riv alla tempel med den typ av berättarstil som känns igen från hans tecknade serier. Likt exempelvis fascisten Erik i mästerverket Smålands mörker berättar protagonisten själv i första person, med ett språk och tilltal likt det i memoarer; detaljrikt och förklarande, som mer till en tänkt mottagare än inåtvänt, och som dåtid från en obestämd punkt längre fram i tiden. Också den brutala mobbningen av Johan känns igen från Bromanders tidigare tematik och explicita våldsskildringar, det har ofta krossats både kropp och själ i hans serier. Förutom ufrysning och vanligt stryk får Johan i den värsta scenen ett hotfullt hembesök av sin värsta mobbare och forne bästis Thorfinn. Han tvingas även ställa upp i uppgjorda slagsmål under skanderande av öknamnet ”Japanen”, givet honom enligt logiken att sumobrottare som ju är tjocka kommer från Japan (en absolut genialisk gestaltning av det banala och barnsliga sinnet för humor hos förpubbeungar). Jag föreställer mig ofta under läsningen av de första avsnitten hur allt skulle ha sett ut som tecknad serie, i Bromanders typiska stil, lite som när man hört en författare läsa högt och inte kan låta bli att höra den rösten varje gång man sedan läser nya verk av hen.

Men Riv alla tempel frångår snart det bekanta berättandet och rör sig mer mot roman i sin egen rätt. Språket börjar förändras, långsamt och stegvis. Redan efter sextio sidor, ungefär där gymvärlden inträder och Johans kroppsliga förändring börjar, skiftar närvaron och slutar kännas tillbakablickande trots att tempus ännu är preteritum. Inledande ”jag” i många meningar försvinner, så att de börjar redan i aktiv handling med bara ett verb. Gjorde det och det. Tänkte det och det. Det är så effektivt förflyttat att jag inte heller märker när presens några kapitel senare inträder och nuet redan är kommet (den inledande scenen pekar dock mot att det finns en lång väg kvar av detta). Fler skiftningar i tempus eller tilltal kommer inte, men språket fortsätter förändras i takt med Johans nya kurer och hans snart vikande mentala och fysiska hälsa. Paranoia, inre röster och aggressiva utspel och till sist minnesluckor kommer tillsammans med allt kortare meningar och utelämnanden.

Slående med byggarkulturen såvitt den är skildrad här är likheten med ätstörningar. Johans fixering vid hälsosam kost och stenkoll på näringslära är precis som med en anorektikers besatthet av samma saker. Lätt att maskera som hälsosamt, men samtidigt inte värt mycket då det kombineras med de nedbrytande vanorna droger respektive svält. Likheterna med ätstörningar blottar också byggarmännens komplexa genuskoder, inte som i att de tuffa byggarna egentligen är feminina som bantar och har sig (trams), utan för att det visar hur kontexten kan göra lite vad som helst till maskulint bara det är lokalt överenskommet (gemensamt för alla maskuliniteter). Det märks via allt från kostsnacket eller fåfängan till deras dyrkan av den fiktiva självhjälpsboken, skriven av en framgångsrik byggare vid namn Foresti, vars machoformuleringar ändå mest innehåller samma sorts tugg som i den mer feminint kodade The Secret och liknande semifascistisk smörja.

Preppning blir för Johan till en ideologi, och steroiderna har inte bara effekt på det fysiska. Han blir redan från starten omväxlande hög och låg på sitt bruk, och drömmer under de mest maniska stunderna om ett samhälle som ersätter ångestdämpande medicin mot steroider. Men hans problem är knappast byggda av ”bola”. Johans kurande är ett självskadebeteende, återigen likt andra ätstörningar, och ju längre fram i förödelsen desto mer explicit blir detta. Mot slutet använder han medvetet samma nål upprepade gånger bara för att svedan av en trubbig nål blivit lika viktig som själva ampullen. Redan under högstadiet finns självskadebeteendet med, då Johan dricker av olika kemikalier ur städskrubben för att straffa sig och flytta smärtan till något konkret. Han undviker ända till slutet att möta sin ångest, så när kärleken blir besvärlig, gemenskapen börjar svika på gymmet, eller framför allt när fadern dör, då saknar han sätt att hantera det. Siktet bara på nya orealistiska mål.

Bromander skildrar alltså preppningen utan skönmålning, men det är knappast en enkel sedelärande berättelse om farorna med dopning. Det handlar mer om ångesten som finns där under, och kunde lika gärna varit nån annan skit som Johan sysslat med för att fly, om det nu inte varit så lämpligt att kroppslig revansch och tillhörande fixering blir verktyget för den tjockismobbade med wrestlingplanscher över hela pojkrummet.

Tyvärr har romanen pumpats upp till att bli en si sådär hundra sidor för lång. Det blir aldrig ointressant, men i början av andra hälften känns det lite som när Johan nått sin första frustrerande platå efter en stadig kurva uppåt, och man längtar efter de tyngre dramaturgiska preparaten. Men det är bara att fortsätta trycka ändå, för slutet är tack och lov briljant.

Utdrag ur några avsnitt i Riv alla tempel har publicerats i Ett lysande namn.