[Ur Läsbloggen]

En trevlig grej med att jobba på bibliotek är att man kan praktisera lite egenmakt och bruka sitt automatiska första tjing på allt man köper. Så jag plastade in Erik Helmersons nyutkomna roman i morse, lade in den i katalogen och lånade ut den till mig själv, pang bom. Blir ett trevligt miljöombyte i påsk då jag precis nu läser en fantasyroman (Nene Ormes Udda verklighet).

Jag har ännu ingen aning om huruvida jag kommer vredgas eller glädjas av eventuella budskap, då civilkuragetemat av andra behandlats ganska olika. Men vad som helst som får en att tänka är trevligt. [Facit finnes! Detta i inlägg på Nerd Life Deluxe]

[Ur Läsbloggen]

Med risk för att verka befinna mig i jäv-yra: Herregu vad bra Ajohan Lahtis ”är det verkligen en novellsamling eller en roman”-novellsamling som kommer ut på Charlie by Kabusa nästa vecka är.

”En grundläggande anatomisk harmoni”, av Ajohan Lahti.

Kroppar, samma novell som Ajohan bidrog med i undertecknads erotikantologi Skamlöst, verkar som en uppklippt och insprängd stadga mellan ett antal korta noveller om kropp, sexualitet och relationer. Det här är nog första gången som tydliga kopplingar mellan flera historier, antydningar om att personerna och händelserna går igen, inte får mig att känna mig korkad trots att jag ändå inte får ihop det till fullo. Den snygga kompositionen får mig bara att läsa det som en sammanhängande roman. Självklart är Ajohan Lahti en fantastisk sexskildrare, men det är också sällan jag ser lögn och svek skildras så rakt, känsligt och rättvist – trots att förstapersonsperspektivet dominerar.

[Ur Läsbloggen]

Ah, om det inte är Världsbokdagen idag! Litteraturens motsvarighet till kanelbullens dag. Den kommer lite tidigt i år pga det normala datumet är upptaget av påsken, vilket kanske är lika bra, så att ingen får för sig att det är en bibelhögtid.

Jag vet inte hur det är idag på den fronten, men när jag gick i gymnasiet minns jag att vi fick nån specialtryckt bok ett par år. Inte helt dumt faktiskt, då jag via en bok med två noveller av olika författare fick stifta bekantskap med Klas Östergren första gången. Jag tror det var julnovellen från samlingen Med stövlarna på (samma som filmatiserade Veranda för en tenor var med i), bra skit i alla fall. Tyvärr minns jag inte vem den andra författaren var.

Jag ska i alla fall förära läsarna med ett tips, dagen till ära. Kanelbulle-typ av dag eller inte, även jippon är trevliga om de används rätt.

Igår sträckläste jag Sara Ohlssons debutroman Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, från pärm till pärm. Jag gör faktiskt inte det så ofta så du kan ju fatta att det är en smashing hit. Precis som många andra skrivit om är Ohlssons debut högintressant för alla som är intresserade av sexualitet, och mycket befriande i sin chosefria behandling av detta hyfsat komplexa ämne. Som huvudtema vilar dock inte ung kåthet utan snarare det förjävla svåra i att komma över en kärlek som lämnat, även när man vet bättre.

För den som gillar att läsa på platta kan jag också upplysa om att Sara Ohlssons roman just kommit ut även i det formatet, ”sveriges första e-bok” kallad, pga specialinnehållet med massor av extramaterial och bild och musik till hela kalaset. Själv lyssnade jag faktiskt på soundtracket till gårdagens omnämnda Svenneskräp medan jag läste, men det fungerade också bra.

[Ur Läsbloggen]

En av böckerna som fick mig att fundera på det här med musik och böcker, vilket gav ett panelsamtal om saken till Popmani #1, var Kristoffer Cras debutroman Svenneskräp som lanseras med ett soundtrack. Nu har jag också läst boken och måste faktiskt säga att jag gillar den skarpt. Jag var lite skeptisk på grund av den udda marknadsföringen, men är förstås mycket nöjd med överraskningen.

Minns du när Jonas Hassen Khemiri pinsamt nog kallades ”en äkta röst från förorten” i och med Ett öga rött, trots att den mesta slangen var felaktig (med flit)? Om du tyckte det var jobbigt att läsa det språket kan jag i alla fall upplysa om att Svenneskräp är skriven på ännu jobbigare sätt – nämligen som en random SMS eller bloggtext av en 14-åring, full med kreativa stavningar och förkortningar. Man kommer förstås in i det ganska snabbt, och det fungerar faktiskt väldigt bra. Lämpligt är det också förstås, eftersom handlingen är förlagd till en dystopi i svensk pseudoframtid (dagens musik verkar tex aktuell så årtal är oklart, men saker har börjat gå åt helvete på det där Judge Dredd-sättet), och berättarrösten knappast är representant för de högre klasserna.

Man kan både läsa Svenneskräp som en varning för två-tredjedels-samhället och som klassisk ghettoromantik med lite wastelands-drag, men vad jag mest tyckte om var det gripande i berättarröstens ambivalens till sitt machotyngda underklassliv. Det känns relevant för vilket nutida samhälle som helst och då gör det inte så mycket att markörerna för samhällets pipsväng inte alltid är 100% trovärdiga (att man tex skulle döpa områden till ”Stadsdel 1, 2, 3″ efter klass på invånarna är inte helt rimligt ens i en dystopi).

Efter intervjun med [min goda vän (lol)] Johanna Nord om hennes samling kannibal-reseskildringar snokade jag upp några skitbra webb-antikvariat som samordnar olika mindre lokala butiker till en enad katalog. Det tyckte jag var en bra idé för henne att kolla in, men uppenbarligen mer stressande än behjälpligt:

(20:57:36) gustav: har du sett http://www.bokborsen.se/ ?
(20:58:05) Johanna: lol
(20:58:25) Johanna: Jag har aldrig letat på internet
(20:59:04) Johanna: JESUs vad många träffar
(20:59:08) Johanna: Det har jag inte tid med
(20:59:20) Johanna: Nu ska jag äta ostkrokar så jag får städenergi
(20:59:21) gustav: hahaha
(20:59:34) gustav: du är verkligen inte hängiven nog
(20:59:37) gustav: no nerd

Måste nog kolla om hon trillat dit ändå nu. I annat fall vet läsarna som också vill samla var de bäst hittar Min far är kannibal och andra hitz. Reportaget om kannibaljakten på 50-talet och icke-nörden som samlar på böckerna om det hittar du alltså i Popmani nr 1 [artikelarkivet].

[Ur Läsbloggen]

Sedan det rapporterats att Pocketgrossisten ska ta över Åhléns bokförsäljning har många bekymrats över den utökade makten för Bonniers (som äger Pocketgrossisten). En artikel i DN idag går igenom det hela rätt bra, men har inte hittat på nätet än tyvärr. Undertecknads läshuvud delar förstås de djupa pannvecken inför tanken på en koncern som dominerar alla led i bokbranschen och att Åhléns knappast stått för indiefanan tidigare är en klen tröst. Oavsett hur det sett ut innan är nås en ny nivå av svårighet att förändra i och med detta.

Även om läsvärt [delen i magasinet jag för vilken jag var redaktör, red anm.] såväl som jag personligen knappast glömmer bort mindre förlag, snarare dammsuger dessa, och den smala fåran alltid fått verka lite i skymundan oavsett antalet större aktörer, så är ytterligare problem att nå ut till fler med sina upplagor något som kan leda till att det inte blir så jävla mycket utgivning kvar för mig eller andra att snoka upp till slut. Tryck och jobb som kostar + mindre marknad = hejdå.

Men denna digitala tidning [dvs Popmani] då? Ja, vi spar in på att slippa tryckkostnader och har därför lättare att göra något eget, om än promotion fortfarande är en knepig affär. Men framtiden här? Kanske. Jag skulle gärna vilja vara lite ”fuck you analog niggaz we be digital” och hylla internet, läsplatta och tryckfri press, men vi har långt kvar till en sådan läsnings övertag (om det alls sker) [skoja inte, reds absolut ej bittra anm.]. Vilka läser på det sättet just nu – förmodligen de som redan engageras nog att hitta den smala utgivningen även i tryck. Och ja, även denna kille är konservativ nog att inte riktigt palla digitalläsning annat än för just bloggar, tidskrifter eller möjligen som kompaktlösning på semester om jag väl orkar skaffa platta.

Ur ett läsarperspektiv behöver man kanske inte gå loss med depression, bra böcker finns alltid. Men det ingår liksom i problembilden att läsaren kan hållas oengagerad. Och det är ju lite trist att en long tail-utveckling så ofta sammanfaller med mono/oligopol i stort.

[Ur Läsbloggen]

Jag har precis läst ut Jenny Jägerfelds andra roman Här ligger jag och blöder. Så jävla bra var den. Precis den typ av bok som jag älskar som handlar om ungdomar/ungdom men knappast är en ”ungdomsbok” på det sätt som man är van vid, skriven med enkelt men ändå jävligt smart och innehållsrikt språk. Väl värd Augustpriset (och den var även nominerad till Slangbellan, men det priset knep Inti Chavez Perez som första fackboksförfattare att få det).

Jag gillade förstås hennes debut Hål i huvudet också, av ungefär samma skäl – men den var jag direkt irriterad över att den hamnat i ungdomsfacket, då protagonisten faktiskt är 23 år. Men det är klart att man kan vända på resonemanget nyss och rikta en bok till unga som ändå inte porträtterar unga. Heder i alla fall till Gilla förlag som sett till att den finns att få tag på igen efter slutförsäljningen.

[Ur Läsbloggen]

På mitt dagjobb som bibliotekarie får jag köpa in en massa random bookz jag inte läst men hört ska vara populära. Ungefär så fungerar det när man handlar till ospecifik krets. Jag är alltså en del av TV4-samhället på så vis. Men utöver detta har jag också den specifika uppgiften att bossa över specialformaten för funktionsnedsättningar. Idag slog jag ett slag för doldisgenren ”lättläst”, omarbetningar av romaner och annat så att de går att förstå även om man är ovan läsare eller tokdyslektiker eller jobbar sig tillbaka från stroke.

Det är lite som litteraturens radio edits. En text-remix. Man klipper bort allt fluff och trycker ned en berättelse på en 7″-singel. I princip är bara grundhandlingen kvar i återberättad form. Inga tjocka stycken, krångliga ord eller svåra perspektiv.

För en litteraturintresserad kan det förstås låta underligt, att förstöra en författares språk eller att bara förflytta fokus från berättande till ”spännande handling”, vilket ju faktiskt också rätt mycket brukar känneteckna TV4-samhället. Men som målgruppsspecifik läsning och första läsningserfarenhet för den som har svårt med språk av olika skäl är det svårt att fronta på det. Så finns det förstås demokratiska värden i att ha facklitteratur och samhällsinformation på lättläst språk, något som Centrum för lättläst är jävligt bra på. Och tro mig när jag säger att det är en svår jävla konst att skriva lättläst. mvh/krångelskrivaren.