Charles är beundrad av alla de andra killarna på Läroverket, likaså av lärarna. Helt perfekt och onåbar är han ändå själv helt i Magisterns grepp, där leken som pågår består i att Charles spelar upprorisk och Magistern får anledning att ge nödvändiga reprimander i enrum. Något får dock Magisterns begär till Charles ur balans och han börjar istället söka sig till en grupp han kallar Hyenorna, fyra killar som bildar en till synes harmonisk och sammansvetsad grupp lite vid sidan av de andra eleverna. Det visar sig dock att gruppen har en hel del interna problem vilka eskalerar i och med konkurrensen om de bästa platserna i det årliga och prestigefulla Sångtåget.
Läroverket i Kristofer Folkhammars nya roman Magisterlekarna är en plats från en alternativ värld eller kanske snarare en nära framtid. Det är en plats som inte kan finnas ännu, därför att den tycks befinna sig i ett slags posthomofobisk värld där bara Magistern och hans lärarkollegor upplevt vår tids hatbrott medan eleverna vuxit upp i en helt annan verklighet. Från lärare till elever är samtliga på Läroverket också män med lust till andra män. Faktiskt är nästan hela texten befriad på referenser till kvinnor, vilket förstås är ett förstärkande grepp i frammaningen av en till en början lätt utopisk bögseparatistisk skolmiljö full av brottare, floristkillar, dominanslekar och jävligt mycket välsvarvade kroppar. Även själva undervisningen kretsar kring homosexualitet, historiska och teoretiska perspektiv. Folkhammar använder sig av alla möjliga klassiska stereotyper och dubbeltydiga homosociala sammanhang, vässar och vänder på dem, för att skriva fram Läroverket som vore bläckhornet fyllt av uppsamlat queert läckage.
Det är för den sakens skull inte fråga om ren satir eller parodi. Och det är inte bara fullproppat av riktigt bra sexscener för porrens skull; erotiken är ämnet. Begäret står i fokus som ett uppriktigt tema. Även händelserna kring Sångtåget och den speciella form av pennalism som förekommer som ibland kan verka väl tillspetsade måste under berättelsens premisser betraktas som helt trovärdiga. Gruppen som Magistern kallar Hyenorna, som också står för en större del av själva handlingen, faller isär inte minst på grund av deras tydligt skildrade personligheter. Främst då förstås de facto ledaren Tim.
Inbäddad bland skolintrigerna finns också flera explicita resonemang som träder fram via elevernas redovisningar för Magistern, specialarbeten med rubriker som hämtade från nyfascisters mardrömmar om genusvetenskapen på Södertörns högskola (”Reproduktion? Ingen framtid för alltid!”), och väl även så i innehållet. De presenteras via Magisterns perspektiv och relateras där till hans bryderier, men fungerar också som en berättelsens metakommentarer, som inte bara pratar om utan med romanen. Eller kanske medlar mellan läsaren och handlingen, hjälper till att reda ut hur begären vi följer ska tolkas. Folkhammars språk är ofta just som ett direkt tilltal till läsaren, i beskrivningar av skeenden lika väl som i de frekventa utropen av HERREGUD som förekommer när något drastiskt eller drabbande erotiskt händer. Det är oftast bara till att instämma i detta uttryck.
– – –
När jag bläddrade i Natur & Kulturs katalog reagerade jag på hur lika författarporträtt Jesus Carrasco och Kristofer Folkhammar har. Carrasco ser ut som en buskisversion av Folkhammar! En given casting för en hypotetisk The XXX Parody av den senares liv.
