Det finns en irrationell föreställning om att arbetarklassen måste beskrivas som god för att också få betraktas som legitimt subjekt för kamp eller överhuvudtaget värd några rättigheter. Det är inte så märkligt egentligen, men den uppenbara förklaringen i dagens uppfostransliberala diskurs är i sig något motsägelsefull med tanke på hur liberalismen egentligen borde betrakta människors rättigheter och agens som oberoende eventuell godhet. Den borgerliga varianten av identitetspolitik har ändå fest varje gång en person som Édouard Louis öppnar käften. Plötsligt bryr man sig jävligt mycket om hur fattiga framställs, men inte ett skit om villkoren, som hade man smädat ”identiteten” arbetare*.

Men i den självbiografiska debutromanen Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, där Louis skärskådar maskulinitet och homofobi i den lilla hålan i norra Frankrike där han växte upp, finns faktiskt inte ett uns förakt mot arbetarklassen. Där finns bara förståelse och sympati, hur kompromisslöst och krasst han än berättar om misshandel, mobbning och – paradoxalt nog – sexuella övergrepp från andra pojkar i den homofoba miljön. Samtidigt ser Louis nämligen hur fattigdomen bryter ned alla omkring honom nästan lika brutalt som omgivningen utsätter honom. Till och med små tecken på hur fadern trots allt kämpar mot sitt arv ser han.

Starkast är det komplexa sexuella spel som inleds med ett kompistittande på porr, vilket Eddy först skyr av insikten om att runka tillsammans manifesterar en skillnad mellan honom och de andra. Det slutar snart i iscensättandet av filmscenerna. Eddy och en annan pojke får bli de påsatta, och bär ringar som symboler för deras kvinnoroll, och när det hela kommer ut är det på något sätt ändå bara Eddy som tar smällen. Redan från början är det scener kring eller över gränsen för övergrepp, men mest intressant är hur det på något sätt går utmärkt för vissa att städa bort hur heteropojkars sexuella uppvaknande kan gå via de facto homosexuell praktik.

En viktig nyckel är också moderns internalisering av det egentliga klassföraktet, inte det som skildrar alkoholismen, bristen på utbildning eller brutala omständigheter, utan det som mitt i allt detta avkräver den fattige en stolthet som inget annat gör än cementerar positionerna. Hennes återkommande försäkran att hon i alla fall inte är något våp, att hon har stake, som synliggör hur den klasspecifika maskulinitetens koder inte nödvändigtvis kommer av fattigdomen, utan även kan orsaka den och låsa in i den. Ryggen knäcks på dem alla som biter ihop och stretar vidare. Det finns inget ädelt i att vara fattig, snarare är tron på detta vad som håller fattiga tillbaka.

Som roman betraktat är tyvärr Göra sig kvitt Eddy Bellegueule en besvärligt komponerad historia, skriven med kommentarer och inspel som aldrig riktigt ger någon dramaturgi. Det är också ibland oklart, slår det mig nu, om det är vuxne eller unge Édouard/Eddy som iakttar och tänker.  Några enstaka scener och situationer, som när porrfilmen är på väg fram ur gömman, är ändå riktigt väl gestaltade, och bryter av mot den resonerande tonen. Så även slutet. Den unge bögen som till sist kommer bort från sin landsortshåla och börjar på teatergymnasiet bland fina borgare, de hans far hatar så mycket, och upptäcker hur han även där bland medelklassen fortsätter underordnas som en fjolla. Och inte fan behöver den klassen vara ädel för att få talan.

– – –

* Samma sak kan appliceras hyfsat på en del andra maktordningar. Rasifiering har exempelvis den verkan, vilket syns supertydligt när man kollar på händelserna som fick etiketten ”Husby” eller hur en som tigger förväntas vara tacksam och ädel för att få vare sig hjälp eller sympati.