Fjorton år gammal och allt är skittråkigt för en själv men för andra tydligen våldsamt spännande hela tiden? Det är inte konstigt att Evie Boyd i småstadsmiljön i norra Kalifornien blir hänförd när hon får syn på några hippietjejer som tycks göra vad de vill. Om alternativet är att klänga fast i en gammal bästis eller hålla på och treva med någon halvintressant grannpojke för att få spänning och bekräftelse, varför skulle man inte sätta sig i bilen med de äldre flickorna till en ranch som hägrar med ett friare liv. Emma Clines debutroman Flickorna må utspela sig på sextiotalet, men jag tror inte mycket hänt sedan dess vad gäller tonåringars längtan och sökande, i synnerhet inte för flickors utrymme. Det som den vuxna Evie Boyd från sitt berättarperspektiv kallar ”en ålder då jag hela tiden granskade och bedömde andra tjejer, jämförde mot mina egna brister” känns förmodligen lika bekant idag som igår.

Sekten och sextiotalet är alltså en tacksam grund för berättelsen, men inte huvudsaken, och om du läser Flickorna för att lära dig något om den verkliga Mansonfamiljen har du kommit fel. Romanen är varken dokumentärt upplagd eller särskilt intresserad av att gräva i sektledaren själv. I handlingen har Cline skurit bort de flesta ideologiska spår bortom hippieidealen, och flera mordtillfällen har blivit till ett. Ett klokt val för att lägga fokus på flickorna istället. För Evie är det heller inte ranchens egentliga överhuvud Russell, utan flickornas ledargestalt Suzanne, som främst attraherar och drar in henne i gemenskapen. Genom hennes och följarnas ögon är det självklart uttryckt att Russell har en stark dragningskraft, men trots att Evie kallar den mystisk så framställs den egentligen inte så alls. Hans förmåga till manipulation ter sig ibland omedveten och fungerar inte heller på alla. På många sätt känns hans hela stil som den hos killar som hänger kvar på gamla skolan trots att de gått ut för länge sedan. Det är inte en karismatisk halvgud utan en simpel människa som visar sig när Russell blir så rasande för att den banala drömmen om ett skivkontrakt glider ur händerna på honom.

I Clines fiktion är det alltså då som popstjärnan Mitch, som tidigare skänkt glans åt sekten, istället måste straffas för att inte ha levererat nog. När den äldre Evie ser tillbaka på hur nära hon varit att följa med till Mitchs hus, och kanske själv kunnat delta i morden, fastnar hon ändå inte i ältande av sina egna tvivel utan lyfter fram hatet som både hon och Suzanne måste bära på. Inte minst för att Mitch själv har utnyttjat dem båda, men hatet är större än så. Det våldsamma utloppet är så komplext uppbyggt, samtidigt ett verktyg för patriarkatet på ranchen och ett svar på en förmodat livslång utsatthet och återhållen aggression mot samma sorts patriarkat.

Att den unga Evie berättas fram från den äldres perspektiv är inte bara ett grepp för att få tillträde till vuxna resonemang åt tonårspsyket. Hennes isolerade tillvaro, som störs av ett plötsligt besök av husägarens son Julian och hans flickvän Sasha, kunde i början tagits för en tillbakalutad ramberättelse men blir snart betydelsefull för att polera fram romanens verkliga kärna. Julian som stuckit för att hämta gräsleverans och kommer tillbaka med kompisen Zav, stämningen som redan rubbats under matlagningen och blir riktigt pressande när Zav börjar med små närmanden mot Sasha. Men Julian reagerar inte med svartsjuka utan med att hetsa henne att visa brösten för kompisen.

Visa Zav nu.
Kom igen nu, gumman.

Sasha förvandlas så med ett enkelt yttrande från flickvän till egendom, och Evies protest stör inte männen alls utan intensifierar bara maktspelet. Långsamt förflyttande av gränser, precis samma sak som Russell använt. De är knappast väsenskilda, men kanske med olika ambitioner och möjligheter att testa gränser. Vissa styr över en ensam tjej i taget, andra lägger ett litet samhälle under sig. Varken Evie eller Sasha har så mycket att sätta emot, det blir som männen vill. I den miljön är det inte svårt att önska sig ett Suzanneskt raseri.

Jag kan på ett sätt betrakta Flickorna som ett syskon till Sara Stridsbergs Drömfakulteten som genom Valerie Solanas också vred runt på bilden av en hårt mytologiserad figur och dök ned i utsatthet som leder till våld. Men där en svensk författare i samma tradition nog skulle göra jobbet mer språkligt svårtillgängligt, så ger Clines ganska okomplicerade amerikanska prosa istället en roman fullt möjlig att läsa som vanligt kittlande drama om man så vill. Hennes språk flyter lätt, utan att bli ytligt, och ibland dyker det ned på djupet och får en lite poetisk ton utan att det känns det minsta konstlat. Inte konstigt att det blivit en sådan succé. Det är en bedrift att på den vägen för bred publik exponera det helt ospektakulära maktutövandet som likartat rör sig under såväl helt vardagliga som spektakulära fall.