Argh jag avlider i nya lägenheten utan Internets. Sorry. Det är dött nu en stund.
Framförhållning innan man flyttar? Vad menar du nu?
They don’t really care about det viktigaste
Jag hade en förhoppning att kändisdödsfallet of the year skulle göra att man äntligen lade ner snacket om huruvida han var pedofil eller inte, Michael Jackson. Det verkar faktiskt fungera ungefär så än så länge. Men jag hade ju samtidigt hoppats på att det skulle göra att hans musikaliska gärning uppmärksammats främst, på allvar och inte som Ooh ja han var en stor idol jag gillade Thriller jättemycket av nån random på gatan eller av en kändis. Så är inte fallet i någon större utsträckning.
Det är fint och bra att man diskuterar utanförskapet, queercyborgen whatever, sånt. Det är inte någonstans oviktigt. Men nä hörni alla, det är som song & dance man han är störst och haft mest inflytande. Är, presens, eftersom han som song & dance man såklart kommer fortsätta. Du vet det där med live forever thru songs. Utanförskapet och modet att vara annorlunda är ju jävligt jobbigt att hylla när det är så uppenbart skapat av en minst sagt annorlunda barndom och ett helt liv i rampljus. Aldrig varit modigt att vara annorlunda då, det har varit nödvändigt och naturligt – och bara möjligt så länge pengarna finns. De började ta slut på allvar och nu är det över. Kan det vara simpelt ekonomiskt förfall som gjorde att det inte fungerade längre?
Men musiken var det. Tack och lov redan under lång tid erkänt precis hur många som påverkats och influerats, hans betydelse för popmusik går inte att förneka. Förhoppningsvis fick han höra tillräckligt av detta själv. Nu är det jag som i sann post mortem populism-anda tankar ner alltihop en gång för alla.
– – –
Bra texter finns såklart. NRFN har förstås skrivit en. Och ursäkta titeln som är duktigt överdriven, men jag älskar ju såna där jävla rubriksättningar.
Posted in seriöst
Tagged Michael Jackson
Kommentarer inaktiverade för They don’t really care about det viktigaste
My girl, talking bout, etc
Skälen till lycka:
Att det här är personen jag har äran att sova med och vakna intill. I’m hitting this för helvete. I Aftonbladet Debatt kommer framför allt det som jag borde kommit på själv när jag skrev lite om Jan-Olov Anderssons take on humorscenen nyss. När påståendet kommer att kvinnor inte vågar, ställa den enda rimliga följdfrågan för att ta det steget längre:
Varför vågar inte kvinnorna, Jan-Olov Andersson?
Min tjockstil och kursivering (citatmarkör around here) förstås. Kanske är svaret på den frågan delvis att män tycker det är en bra idé att motkommentera artikeln med vanvettigt otaktiska och avslöjande ifrågasättanden som Kasta av dig sjalen och låt håret växa ut, sen kan vi diskutera. By signatur Jollebolle, 20 bast och uppenbarligen dum i huvudet.
Skälen till stor rädsla:
Elaine: Congratulations! You passed!
Ben: Elaine, Elaine. I don’t think we should see each other anymore.
Elaine: What? you’re breaking up with me? But I sacrificed and supported you while you struggled. What about my dream of dating a doctor?
Ben: I’m sorry, Elaine. I always knew that after I became a doctor, I would dump whoever I was with and find someone better. That’s the dream of becoming a doctor.
– – –
I vilket fall, tänk så underbart att i dessa varma dagar få stå i skuggan av en gigant.
Dalta med medelklassbegreppet
Jag fick för mig att fronta med nån slags annorlunda inställning igen häromdagen, när nån twittrade att Tomas Ledins sommarprat minsann inte skulle lyssnas på och jag ba Whöö jag ska lyssna på honom bara för det! Faktum är att jag verkligen hade förhoppningar, eftersom det så jävla ofta händer att man vill lyssna på nån artist man gillar och så är det ett skitdåligt program – såklart, eftersom det är jävligt olika att vara bra på musik och på att prata i radio. Minns ännu min stora besvikelse när Karin Dreijer var sommarvärd 2004.
Alltså måste det kunna fungera omvänt! Dålig artist = bra sommarprogram. Jag hade förstås fel, men det var ändå inte helt ointressant. Allra bäst hade det dock varit om han förklarat lite vafan han tänkt egentligen angående det där med medelklassen, som Åsa Linderborg analyserar jävligt bra i Aftonbladet, jag tror inte han gjort det så mycket bättre i radio än i sång men ämnet är åtminstone redigt intressant. Det är dessutom till och med lite förbisett av Linderborg hur vissa delar av diskussionen ständigt missar målet.
Det där om vilka som bygger landet egentligen. Vafan peoples, det är precis lika hjärndött som det där med vilka som egentligen får ligga lättast av tjejer och killar. Svaret är ju tout simple att det inte finns en enda klass eller del av klass som bygger landet. Eftersom landet består av hela skalan bygger också hela skalan detta land. Även om man skulle hålla sig strikt till frågan vilka som skapar allt inkluderat i BNP är det fucked up att ge en enskild klass äran. I sin enklaste form ser det ut typ som: Medelklassen och överklassen konsumerar och reppar efterfrågan. Arbetarklassen producerar för den efterfrågan. Vi kan flytta överklass till risk- och investeringsansvar också.
Och sen ju mer verklighet och nyans vi lägger in i den modellen, desto mindre ära till en enskild klass. Ja eller så kan man se det som att alla har rätt eftersom alla klasser bidrar. Men då får Ledin ändra fokuseringen på medelklassen när den går till jobbet och flytta den till när medelklassen köper sin latte hos min kompis JOV på Espresso House. Linderborgs beskrivning av den stratifierade medelklassen är däremot spot on. Det är en komplicerad historia det där med medel.
– – –
Vad han pratade om i Sommar? Det var old guy om sina tonår med rock n roll 101. Några roliga anekdoter i alla fall, och en uppföljare till Snabbköpskassörskan-historien i form av en tes om hur Springsteen sannolikt inspirerats av Ledin för sitt val av titel på Human Touch.
Posted in seriöst, vardag
Tagged Åsa Linderborg, klass, medelklass, Sommar i P1, Tomas Ledin
2 Comments
Hänvisningar igen
Jag har förstås redan länkat en gång till Linna Johanssons amningsinlägg, men det blir ju ännu bättre i det hon skrev igår! För är det inte förbanne mig det radikalaste jag hört i år, det att uppriktigt hävda att hon inte alls tänker sätta barnet först. Det är jävligt bad-ass att säga nåt sånt, big no-no att vara en sån mor.
Om jag håller med? Hell yeah, särskilt när praktiken av att det inte gör att man sätter sig själv först heller utan resonerar om saken varje gång, som en redig intelligent människa. Way better than principer och floskler, vilka ju som bekant är big no-no i just min lilla värld. Ja, samt förstås att alltid slåss mot naturen – begreppet, icke tinget.
Posted in seriöst
Tagged amning, föräldraskap, länkar, relationer
Kommentarer inaktiverade för Hänvisningar igen
Fråga post jobbhelg
När man kommer hem efter en hel midsommarhelg i äldrevården och känner att man varit ifrån kontakten med verkligheten – med verkligheten menat Twitter, bloggen, resten av Internets – bör man då fundera över vad man ser som verkliga livet? Verkliga människor finnes i arbetet liksom. Men. Nä, man har insett relevansen i utfasningen av akronymen IRL.
Och man har framför allt fått hopp om framtidens ålderdom då det inte längre kommer vara vansinnigt kukigt liv på slutna avdelningar, där inget händer och inget finns att göra alls. Eftersom jag som kanske i övrigt inkapabel åldring kan ha mitt nätliv hur mycket jag vill och ba ösa på med WoW, MSN och allt det där. Tänk om den tragiskt ensamma tanten kunnat kommunicera så med sin man i boendet mittöver. See you in that lifetime!
Humorfrågan
Man kunde ju tycka att det är lite tröttsamt att den ändå massiva uppmärksamheten av nya Bang-numret mest leder till idiotargumentation och samma trötta snack om huruvida tjejer vågar eller inte. Men jag väljer att tro även detta är fint och bra så länge frågan är uppe. Inte minst glädjande att Bang fått sånt inflytande (igen?), eh och detta särskilt eftersom min helt vanvettigt skarpa (och roliga!) brud Panam bidragit till just detta nummer med en av sina bästa texter ever.
Provocerande som den må vara har ändå till och med Jan-Olov Anderssons kommentar i Aftonbladet ett par korn av relevans om man skummar toppen lite och kasserar den trötta surmjölken om kvinnor som inte vågar. Ja, alltså det är inte säkert han fattar det själv. Dels är det förstås på ett sätt relevant även det om att våga, eftersom det finns för lite belöning för roligheten i både den traditionella kvinnorollen, och i alla försök att ifrågasätta eller ta sig ur den. Kvinna och chef blir du mer allvar och inte humor. Debatt för du med allvar och inte humor (hej Qarlsson!). Gissa om Panam varit inne på just detta också.
Bakom situationen ligger ju ingenting annat än (minst) två redan klassiska grunder till ojämställdhet: nyss nämnda kvinnorollen som ett taskigt forum att utveckla och utöva humor, och så naturligtvis det homosociala rekryterandet. Kvinnor förblir i minoritet för att de redan är i minoritet.
Det är ju tout simple att män dominerar makten om vad som lyfts fram och i varje sådant sammanhang sker en omedveten särbehandling. Oh yes, precis som i arbetslivet och överallt annars. Man umgås med dem man förstår. Man skrattar åt, och skämtar om, det man förstår och känner till. Alltså rekryterar man man som skämtar som man. En kvinna får lära sig den manliga humorn men män kan skita i den kvinnliga så länge den är öh typ underground. Så släpps inte roliga kvinnor fram eftersom de i mansögon helt enkelt inte är roliga. Bara konstiga, eller provocerande förstås. Jag har ju varit inne på det där vilka som får skämta medelst sexism eller andra djärva tag.
Gå nu inte bananer på manligt/kvinnligt. Det existerar, men vad det kommer ifrån och om det måste finnas är en helt annan sak. Dessa sorters humor finns bara som olika sorter för att det är så vi lever och verkar. Mindre homosocialitet = svagare gräns. Hur ett arbete borde se ut för att lyfta fram underground till normalitet tänker jag inte lägga mig i på en midsommarafton, men om man har ett program och söker kvinnor som är roliga till detta kunde det ju vara en början att fråga kvinnor om roliga kvinnor. Eller bara ta in Mia och Klara vafan.
Centerinläggets periferi
Jag kanske inbillar mig, av önsketänkande, eftersom jag gillar henne så mycket just nu, men finns det inte ordentligt med sarkasm i det lilla inlägget där Qarlsson säger att det var fel av henne att uttrycka sig som hon gjorde (vilket jag skrev om igår)? Det ser liksom inte ut som en vanlig politikeravbön.
Vilket då skulle bevisa hur extremt humorlösa alla som upprörts är, då ingen uppfattar syrligheten i inlägget, av kommentarerna att döma. Alla bara jaja men inte gott nog, avgå blabla. Allra bäst är signaturen Tobias kommentar ”Jag (som ung man) ska väl vara snäll och godta ursäkten. Men du, tänk efter innan du skriver nästa gång. Du utövade så kallat näthat, det är inte ok.”
Eeeh. Vem stod för näthatet sa du?
Centern of attention
Ha! Ba citera Eminem anno 2000, jävligt fräscht, men:
(Oh my God! Oh my God!) I’m sorry, there must be a mix-up
You want me to fix up lyrics while the President gets his dick sucked?
(*ewwww*) Fuck that, take drugs, rape sluts
Make fun of gay clubs, men who wear make-up
Get aware, wake up, get a sense of humor
Quit tryin to censor music, this is for your kid’s amusement (The kids!)
Och så riktar vi oss till de upprörda kommentarerna angående blogginlägget av Annika Qarlsson. Hon gjorde alltså en grej på att unga män röstar på Piratpartiet, och i relation till att unga kvinnor våldtas av unga män de känner ställer frågan om integritet är viktigt eller ej? Det är förstås inte en vattentät koppling. Men var det nån som trodde att hon menade samma män?
Jeez, i mest seriösa fall kan man göra det till en grej att båda saker rör integritet i botten – och att män inte bryr sig om den ena aspekten, men i vilket fall som helst kan jag bara säga bwaahahaha! och ReTweeta tipset jag först såg om saken. Sedan kommer det där jag faktiskt tänkt på väldigt länge när det kommer till denna sorts skämtsamhet från nåt slags feministiskt håll: jävligt många är de saker som ska tålas av kvinnor och feminister för att det bara är humor och harmlöst. Very much normaliserat och förvisso ifrågasatt, men alltid friat i slutändan och kvar som normalt. Chalmershumor et al. Sen kommer nån som skämtar från motsatt håll, och som bortblåst är tanken på att det kanske bara är skämt och kom igen, var inte så allvarlig jämt lille gubben.
Jag tyckte det var rätt även när Eminem sa det 2000, så fuck haters – det där var det mest radikala jag sett från Centern och det välkomnas alltid.
That’s it for me, you’ve been great-effekten
(Den effekten som ger återfall av fattigblogg alltså)
När man dagen efter vaknar och tänker en stund på hur utslagen man var kvällen innan, hemkommen från jobbet. Working class hero spelas i bakgrunden, coverversion av Marilyn Manson, helt ofattbart var det att en kunde arbeta hela kvällen trots den alltmer massiva förkylningen. Inte så jag söker gloria, det är bara inte något som faller mig in att ringa och sjukanmäla. Inte så det beror på uteblivna pengar heller. South Park s07e02:
– […] that’s why everyone ditched on your show.
– So how come you came Butters?
– Well, because I said I would! …Oh, I’m a dork huh?
Något åt det hållet. Det är absolut inte ett karaktärsdrag jag odlat med flit, kanske är det just därför jag är lite stolt över det. Det där som samtidigt är lite av en plåga. Man härdar ut som en true hard ass guy, fast man ingen sån är.
Tänk om det var något man kunde få med i beräkningen när de miffona som författar regler för Soc petar in klausulen att man måste vara inskriven på Arbetsförmedlingen sen typ dagen man föddes för att de inte ska tro att man inte gör sitt yttersta för försörjningen. Det uppenbara missnöjet med den saken i rösten från andra sidan luren, men vad skulle hon göra liksom, annat än att ge förslag på kryphål och rule-bending. Det är faktiskt på tiden att jag börjar säga lägg ner allt när det är såhär. Och varför kan någon som Littorin prata om hur viktigt det är att alla skrivs in i en maskin han rimligen borde vilja avskaffa? En inskrivning ger mig inget alls utom ett alibi som alla vet är plain formality, vilken jag klarat mig jävligt bra utan i ett halvår. Skulle nån slags kurs gjort nåt för mig? Han ska fan veta, dessutom, att det är långt mer effektivt att ligga hemma och spela WoW eller whatever på nätterna. Men vissa håller ju hellre på irl än byter till afk och tror att nätkontakt är fejkkontakt. Tjipp och hej dumskalle.
Men till och med jag glömde ju att tänka på det som en social sak sist. I vilket fall kommer beskedet på telefon precis samma dag som ännu fler livsviktiga prylar havererar i hemmet som jag inte har råd att ersätta, men det inget att grina för. Den enda sunda reaktionen är flabb och that’s it for me, nu ger jag fan upp.