Jag hade en förhoppning att kändisdödsfallet of the year skulle göra att man äntligen lade ner snacket om huruvida han var pedofil eller inte, Michael Jackson. Det verkar faktiskt fungera ungefär så än så länge. Men jag hade ju samtidigt hoppats på att det skulle göra att hans musikaliska gärning uppmärksammats främst, på allvar och inte som Ooh ja han var en stor idol jag gillade Thriller jättemycket av nån random på gatan eller av en kändis. Så är inte fallet i någon större utsträckning.
Det är fint och bra att man diskuterar utanförskapet, queercyborgen whatever, sånt. Det är inte någonstans oviktigt. Men nä hörni alla, det är som song & dance man han är störst och haft mest inflytande. Är, presens, eftersom han som song & dance man såklart kommer fortsätta. Du vet det där med live forever thru songs. Utanförskapet och modet att vara annorlunda är ju jävligt jobbigt att hylla när det är så uppenbart skapat av en minst sagt annorlunda barndom och ett helt liv i rampljus. Aldrig varit modigt att vara annorlunda då, det har varit nödvändigt och naturligt – och bara möjligt så länge pengarna finns. De började ta slut på allvar och nu är det över. Kan det vara simpelt ekonomiskt förfall som gjorde att det inte fungerade längre?
Men musiken var det. Tack och lov redan under lång tid erkänt precis hur många som påverkats och influerats, hans betydelse för popmusik går inte att förneka. Förhoppningsvis fick han höra tillräckligt av detta själv. Nu är det jag som i sann post mortem populism-anda tankar ner alltihop en gång för alla.
– – –
Bra texter finns såklart. NRFN har förstås skrivit en. Och ursäkta titeln som är duktigt överdriven, men jag älskar ju såna där jävla rubriksättningar.