Humorfrågan
June 19th, 2009
Man kunde ju tycka att det är lite tröttsamt att den ändå massiva uppmärksamheten av nya Bang-numret mest leder till idiotargumentation och samma trötta snack om huruvida tjejer vågar eller inte. Men jag väljer att tro även detta är fint och bra så länge frågan är uppe. Inte minst glädjande att Bang fått sånt inflytande (igen?), eh och detta särskilt eftersom min helt vanvettigt skarpa (och roliga!) brud Panam bidragit till just detta nummer med en av sina bästa texter ever.
Provocerande som den må vara har ändå till och med Jan-Olov Anderssons kommentar i Aftonbladet ett par korn av relevans om man skummar toppen lite och kasserar den trötta surmjölken om kvinnor som inte vågar. Ja, alltså det är inte säkert han fattar det själv. Dels är det förstås på ett sätt relevant även det om att våga, eftersom det finns för lite belöning för roligheten i både den traditionella kvinnorollen, och i alla försök att ifrågasätta eller ta sig ur den. Kvinna och chef blir du mer allvar och inte humor. Debatt för du med allvar och inte humor (hej Qarlsson!). Gissa om Panam varit inne på just detta också.
Bakom situationen ligger ju ingenting annat än (minst) två redan klassiska grunder till ojämställdhet: nyss nämnda kvinnorollen som ett taskigt forum att utveckla och utöva humor, och så naturligtvis det homosociala rekryterandet. Kvinnor förblir i minoritet för att de redan är i minoritet.
Det är ju tout simple att män dominerar makten om vad som lyfts fram och i varje sådant sammanhang sker en omedveten särbehandling. Oh yes, precis som i arbetslivet och överallt annars. Man umgås med dem man förstår. Man skrattar åt, och skämtar om, det man förstår och känner till. Alltså rekryterar man man som skämtar som man. En kvinna får lära sig den manliga humorn men män kan skita i den kvinnliga så länge den är öh typ underground. Så släpps inte roliga kvinnor fram eftersom de i mansögon helt enkelt inte är roliga. Bara konstiga, eller provocerande förstås. Jag har ju varit inne på det där vilka som får skämta medelst sexism eller andra djärva tag.
Gå nu inte bananer på manligt/kvinnligt. Det existerar, men vad det kommer ifrån och om det måste finnas är en helt annan sak. Dessa sorters humor finns bara som olika sorter för att det är så vi lever och verkar. Mindre homosocialitet = svagare gräns. Hur ett arbete borde se ut för att lyfta fram underground till normalitet tänker jag inte lägga mig i på en midsommarafton, men om man har ett program och söker kvinnor som är roliga till detta kunde det ju vara en början att fråga kvinnor om roliga kvinnor. Eller bara ta in Mia och Klara vafan.
June 21st, 2009 at 12:05 pm
(det blev för långt som vanligt, men jag kan inte vara koncis, har aldrig riktigt kunnat ..)
Av dina två grunder till ojämnställdhet i humorvärlden tror jag klart mer på den förstnämnda, att kvinnorollen möjligen inte ger samma möjlighet att vara rolig som den manliga.
Jag är dock är inte helt övertygad om din teori om att män bara skrattar igenkännande åt män. Jag går inte bananer men reflkterar ändå kring det eftersom du tog upp det. Vad jag menar är: Är Mia och Klara typiskt grabbiga komiker eftersom de citerar Ricky Gevais (man och skapare av the Office) som främsta inspirationskälla? Skrattar vi lite extra åt Simpsons, Futurama och South Park för att vi att det är män som ligger bakom serien. Stänger vi av TV´n om det skulle dyka upp kvinnliga namn bland manusförfattarna? Nej, det tycker jag är att underskatta publiken. Vi skrattar för att det är så roligt, så träffande, och håller så hög kvalitet.
De kvinnor som på allvar lyckats (och blivit långvariga) i humorsverige (och kanske i världen i övrigt) har skrivit eget material samt behärskat skådespelarhantervket såväl som den komiska timingen. Mia och Klara är perfekta exempel. Innan dem såg vi Reuter och Skoog som med samma balans mellan observerande humor och genuin skådespelarkonst rönte stora framgångar. Nour el Refai kanske det färskaste exemplet på nämnda egenskaper.
Så det verkar finnas något slags ungefärligt recept för att slå sig fram i “grabbiga” humorsverige trots allt. Frågan man då kanske kan ställa sig är varför inte fler kvinnor skriver sitt eget material och gör som exempelvis Mia å Klara och banar väg för sig själv. Publiken finns ju bevisligen.
Jag vet inte, men jag tror anledningen (och nu blir det lite klyshigt) kanske är densamma som varför relativt få tjejer grundar företag, tar risker, nördar ner sig eller kastar sig ut i osäkrta projekt från riktigt ung ålder. Könsroller, biologi och traditioner i någon blandning bruka nämnas som orsaker .
Och så finns det väl rent krasst säkrare vägar att gå i livet än showbiz. Kvinnligt könsrollsbeteende ger (något tillspetsat): bra betyg, högskolepoäng,jobb, meningsfulla relationer och god hälsa (sett i relation till män). Så det är ju inte nödvändtvis så att det är epic win att vara looser som tonåring a la Björn Gustafsson, Felix Herngren, Trey Parker eller Matt Stone och hoppas på att man får personlig upprättelse genom en komikerkarriär senare i livet. För varje framgångrik man går det säkerligen väldigt många stolpskott med osäkra framtidsutsikter. Tjejers väg är kanske tråkigare, men möjligtvis vinnande på längre sikt sett ur ett “livsperpektiv”.
Jag säger såklart inte detta för att jag vill att det ska vara på det här viset; jag föredrar risktagarare, disruptors och pionjärer av båda könen (dock väldigt välkommet med fler kvinnor inom dessa områden självfallet!). Men jag tycker också man bör försöka ägna en tanke åt att den “tråkiga” livsvägen med liten eller ingen gambling har sina tydliga belöningar (vilka tenderar att bevara status quo).
Jag är tror att den 15-åriga tjej som delvis (medvetet eller påtvingat av omständigheter) åsidosätter omedelbart bekräftelserbehov, beröm, relationer, social status,betyg och kortsiktiga belöningar för att sitta i en mörk källare och memorera och processa manusen från exempelvis Monty python, South Park, Simpsons,The Office, Fawlty Towers, Vänner, Seinfeld, the Office m fl kommer att ha en klart bättre chans att göra ett avtryck i humorvärlden än som följer de upptrampade stigarna och kanske på sin höjd nöjer sig med att blomma upp i någon tafflig (men egoboostande) skolpjäs eller vinner en danstävling. Dock har jag ändå stor förståelse för att det det stora flertalet väljer den sistnämnda vägen fastän det har den har den trista bieffekten att vi var tionde år ställer frågan om vart alla kvinnor i humorvärlden håller hus.
(jag vill också säga att jag medvetet undvikit att ta upp det där med att vara rolig i kompisgänget eftersom jag tycker det är så väsenskilt från att stå på scen, skriva tv-serier eller standuppa för att få ihop till hyran. Väldigt många grabbar å tjejer är roliga i sina gäng. Det betyder inte att man är hemma på scenen eller bakom skrivmaskinen…)
June 21st, 2009 at 4:22 pm
Vara rolig i kompisgänget ska absolut undantas, nog för att det lär vara en grogrund men att som Jan-Olov Andersson dra det som nåt slags motbevis på att kvinnor inte är roliga nog är ju bara en av de sakerna som gav ett löjets skimmer över hans inlägg i frågan.
Sen är det förstås inte att gå bananer på det sättet som jag avböjde från - det var mer att jag inte ville ha en bunt kommentarer som strävade mot nån slags biologigrundad apartheid med kvinnors humor i sina egna små ghetton. Eller såna som lackade på att jag skulle tro det.
Det som är följden av att “manshumor” är norm är ju just att … det är norm. Dvs att Mia och Klara inte är grabbig humor - det är bara humor. Grabbig humor är egentligen en annan sak men också just därför ett ypperligt exempel att precisera kvinnorhumor med. Såhär:
Män har dominerat humorscenen, och därför har det normala roliga varit det som män etablerat. Det grabbiga är dock ett mer explicit mansperspektiv och kan identifieras som en egen genre. Bara det att det inte finns liknande nivåer för kvinnor - där är allt som är etablerat av kvinnor en särart och egen genre. Mia och Klara ville jag nämna bara för att de lyckas förvånansvärt väl med att nå ut brett med humor som från början verkligen var “internt” kvinnligt.
Den homosociala rekryteringen är i vilket fall högst omedveten och det är absurt att blanda in en medveten diss av nån på basis att hon är kvinna. Det är bara ingen som tycker kvinnor är roliga nog, har nog kvalitet. Men att vara “rolig” är en etikett och en roll precis lika mycket som “man” och “kvinna” - det är innehållet i vår definition som gör att kvinnor har svårare att platsa i de stora sammanhangen.
June 22nd, 2009 at 12:49 am
Kn inte uttala mig om humorsektorn men det är rent felaktigt att schablonisera “precis som i arbetslivet”, det är gott om företag på tekniksidan som rekryterar på kunskaper, lämplighet, driv och förmåga att entusiasmera, inte kön, utseende eller “social kompetens” (=trevlig att fika med) eller “nätverk” (=mina kompisar)
Här ligger amerikanska storföretag 15 år före oss, förhoppningsvis kommer svenska företag och personalavdelningar att släppa PK-tramset och enbart rekrytera de bästa personerna som finns tillgängliga.
June 27th, 2009 at 10:23 am
[...] för helvete. I Aftonbladet Debatt kommer framför allt det som jag borde kommit på själv när jag skrev lite om Jan-Olov Anderssons take on humorscenen nyss. När påståendet kommer att kvinnor inte vågar, [...]