Humorfrågan

Man kunde ju tycka att det är lite tröttsamt att den ändå massiva uppmärksamheten av nya Bang-numret mest leder till idiotargumentation och samma trötta snack om huruvida tjejer vågar eller inte. Men jag väljer att tro även detta är fint och bra så länge frågan är uppe. Inte minst glädjande att Bang fått sånt inflytande (igen?), eh och detta särskilt eftersom min helt vanvettigt skarpa (och roliga!) brud Panam bidragit till just detta nummer med en av sina bästa texter ever.

Provocerande som den må vara har ändå till och med Jan-Olov Anderssons kommentar i Aftonbladet ett par korn av relevans om man skummar toppen lite och kasserar den trötta surmjölken om kvinnor som inte vågar. Ja, alltså det är inte säkert han fattar det själv. Dels är det förstås på ett sätt relevant även det om att våga, eftersom det finns för lite belöning för roligheten i både den traditionella kvinnorollen, och i alla försök att ifrågasätta eller ta sig ur den. Kvinna och chef blir du mer allvar och inte humor. Debatt för du med allvar och inte humor (hej Qarlsson!). Gissa om Panam varit inne på just detta också.

Bakom situationen ligger ju ingenting annat än (minst) två redan klassiska grunder till ojämställdhet: nyss nämnda kvinnorollen som ett taskigt forum att utveckla och utöva humor, och så naturligtvis det homosociala rekryterandet. Kvinnor förblir i minoritet för att de redan är i minoritet.

Det är ju tout simple att män dominerar makten om vad som lyfts fram och i varje sådant sammanhang sker en omedveten särbehandling. Oh yes, precis som i arbetslivet och överallt annars. Man umgås med dem man förstår. Man skrattar åt, och skämtar om, det man förstår och känner till. Alltså rekryterar man man som skämtar som man. En kvinna får lära sig den manliga humorn men män kan skita i den kvinnliga så länge den är öh typ underground. Så släpps inte roliga kvinnor fram eftersom de i mansögon helt enkelt inte är roliga. Bara konstiga, eller provocerande förstås. Jag har ju varit inne på det där vilka som får skämta medelst sexism eller andra djärva tag.

Gå nu inte bananer på manligt/kvinnligt. Det existerar, men vad det kommer ifrån och om det måste finnas är en helt annan sak. Dessa sorters humor finns bara som olika sorter för att det är så vi lever och verkar. Mindre homosocialitet = svagare gräns. Hur ett arbete borde se ut för att lyfta fram underground till normalitet tänker jag inte lägga mig i på en midsommarafton, men om man har ett program och söker kvinnor som är roliga till detta kunde det ju vara en början att fråga kvinnor om roliga kvinnor. Eller bara ta in Mia och Klara vafan.