Skälen till lycka:

Att det här är personen jag har äran att sova med och vakna intill. I’m hitting this för helvete. I Aftonbladet Debatt kommer framför allt det som jag borde kommit på själv när jag skrev lite om Jan-Olov Anderssons take on humorscenen nyss. När påståendet kommer att kvinnor inte vågar, ställa den enda rimliga följdfrågan för att ta det steget längre:

Varför vågar inte kvinnorna, Jan-Olov Andersson?

Min tjockstil och kursivering (citatmarkör around here) förstås. Kanske är svaret på den frågan delvis att män tycker det är en bra idé att motkommentera artikeln med vanvettigt otaktiska och avslöjande ifrågasättanden som Kasta av dig sjalen och låt håret växa ut, sen kan vi diskutera. By signatur Jollebolle, 20 bast och uppenbarligen dum i huvudet.

Skälen till stor rädsla:

Elaine: Congratulations! You passed!

Ben: Elaine, Elaine. I don’t think we should see each other anymore.

Elaine: What? you’re breaking up with me? But I sacrificed and supported you while you struggled. What about my dream of dating a doctor?

Ben: I’m sorry, Elaine. I always knew that after I became a doctor, I would dump whoever I was with and find someone better. That’s the dream of becoming a doctor.

- - -

I vilket fall, tänk så underbart att i dessa varma dagar få stå i skuggan av en gigant.

Man kunde ju tycka att det är lite tröttsamt att den ändå massiva uppmärksamheten av nya Bang-numret mest leder till idiotargumentation och samma trötta snack om huruvida tjejer vågar eller inte. Men jag väljer att tro även detta är fint och bra så länge frågan är uppe. Inte minst glädjande att Bang fått sånt inflytande (igen?), eh och detta särskilt eftersom min helt vanvettigt skarpa (och roliga!) brud Panam bidragit till just detta nummer med en av sina bästa texter ever.

Provocerande som den må vara har ändå till och med Jan-Olov Anderssons kommentar i Aftonbladet ett par korn av relevans om man skummar toppen lite och kasserar den trötta surmjölken om kvinnor som inte vågar. Ja, alltså det är inte säkert han fattar det själv. Dels är det förstås på ett sätt relevant även det om att våga, eftersom det finns för lite belöning för roligheten i både den traditionella kvinnorollen, och i alla försök att ifrågasätta eller ta sig ur den. Kvinna och chef blir du mer allvar och inte humor. Debatt för du med allvar och inte humor (hej Qarlsson!). Gissa om Panam varit inne på just detta också.

Bakom situationen ligger ju ingenting annat än (minst) två redan klassiska grunder till ojämställdhet: nyss nämnda kvinnorollen som ett taskigt forum att utveckla och utöva humor, och så naturligtvis det homosociala rekryterandet. Kvinnor förblir i minoritet för att de redan är i minoritet.

Det är ju tout simple att män dominerar makten om vad som lyfts fram och i varje sådant sammanhang sker en omedveten särbehandling. Oh yes, precis som i arbetslivet och överallt annars. Man umgås med dem man förstår. Man skrattar åt, och skämtar om, det man förstår och känner till. Alltså rekryterar man man som skämtar som man. En kvinna får lära sig den manliga humorn men män kan skita i den kvinnliga så länge den är öh typ underground. Så släpps inte roliga kvinnor fram eftersom de i mansögon helt enkelt inte är roliga. Bara konstiga, eller provocerande förstås. Jag har ju varit inne på det där vilka som får skämta medelst sexism eller andra djärva tag.

Gå nu inte bananer på manligt/kvinnligt. Det existerar, men vad det kommer ifrån och om det måste finnas är en helt annan sak. Dessa sorters humor finns bara som olika sorter för att det är så vi lever och verkar. Mindre homosocialitet = svagare gräns. Hur ett arbete borde se ut för att lyfta fram underground till normalitet tänker jag inte lägga mig i på en midsommarafton, men om man har ett program och söker kvinnor som är roliga till detta kunde det ju vara en början att fråga kvinnor om roliga kvinnor. Eller bara ta in Mia och Klara vafan.

Jag kanske inbillar mig, av önsketänkande, eftersom jag gillar henne så mycket just nu, men finns det inte ordentligt med sarkasm i det lilla inlägget där Qarlsson säger att det var fel av henne att uttrycka sig som hon gjorde (vilket jag skrev om igår)? Det ser liksom inte ut som en vanlig politikeravbön.

Vilket då skulle bevisa hur extremt humorlösa alla som upprörts är, då ingen uppfattar syrligheten i inlägget, av kommentarerna att döma. Alla bara jaja men inte gott nog, avgå blabla. Allra bäst är signaturen Tobias kommentar “Jag (som ung man) ska väl vara snäll och godta ursäkten. Men du, tänk efter innan du skriver nästa gång. Du utövade så kallat näthat, det är inte ok.”

Eeeh. Vem stod för näthatet sa du?