Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G

Igår kväll såg jag och Panam den andra Stieg Larsson-filmatiseringen Flickan som lekte med elden. Den var helt jävla otrolig i sin wackness, jag hade aldrig trott att det kunde vara så illa. Det började med kefft skådespeleri och orealistiska repliker, men när den sämsta skådisens rollfigur strukit med nåddes nya nivåer av uselhet – både på lulzskalan och den vanliga dåliga. Paolo Roberto har sannerligen stort machokomplex som känner att det är en bra idé att spela sig själv i en film och där göra totala hjärndödheter som att vara i biljakter och där köra på trottoaren och nästan döda oskyldigt folk, eller gå in i ladan själv för att ta sig an fethårdingen som kommer ge storstryk, istället för att fucking larma polisen. Och det var bara hälften av alla lulz.

Under flabbet åt all wackness låg dock en viss Pär Ström-reaktion. Jag förstod inte av enbart första filmen (nej jag har inte orkat läsa böckerna) vad som skulle vara så hemskt i Lisbet Salanders handlingar att man rakt av skulle ha kallat en manlig motsvarighet för ”avskum”. Film nummer två gjorde det dock lite tydligare. Hämnden som måste vara livet ut, alltid betala igen tusenfalt. Jag köper fortfarande inte att man skulle gå längre än att tycka en manlig hämnare var lite problematisk (kanske inte ens det), det finns många klassiska hämnare som gått över gränser men ändå kan vara protagonist med nästan full sympati. Jag fattar däremot vad som är fel.

Att då idag läsa Anna Svensson om Tigerjakten och allt det där, med en hänvisning till Salander, det är nästan parodiskt väl tajmat. Jag tänker: Det är inte någon skillnad på Salander, Elin Woods eller valfri kvinna som drämmer till sin otrogne karl med brödkaveln. Alla är samma icke-uppror mot förövare/offer-relationen och könsnormerna. En hämnare är ju fortfarande hela tiden ett offer. Varje slag med golfklubban är offrets slag. Varje besatthet att våldtäktsmannen aldrig någonsin får befrias sin brännmärkning är offrets besatthet. Att få hämnd är inte att befrias från offerskap utan bara förlängningen av det. Särskilt omgivningens hämd, utpekandet och rollfördelningen.

Det var också detta som verkligen kändes i Isabelle Ståhls gårdagsnämnda text i Expressen. (Ironiskt med tanke på Anna Svenssons inledande kritik mot Hurricanes tidigare uttalanden på Newsmill om saken, men:) Beskrivningen där av Tiger/Elin. ”Och när Tiger Woods är otrogen deklamerar media och bloggar att han är ett oförlåtligt svin som förtjänar att bli jagad av sin fru med en golfklubba, vilket tyder på att artonhundratalets stenhårda kärnfamiljsnormer och monogama ideal verkar ha fått en kraftig revival.” Det är kärnfamiljsnormen som främst tydliggörs, maktbalansen i den – eller hur vi ser på maktbalansen. Om jag spöar min flickvän oavsett otrohet skulle jag fortfarande vara främst förövare, men får jag spö i det omvända är jag fortfarande främst förövare. Och varje påpekande att det var rätt att ge mig spö ger bara ytterligare kraft till bilden av kvinnor som offer och män som förövare.

Ärligt, det märks som fan att Stieg Larsson var manlig tycka synd om-feminist (den mördade rookien i början av film två: det är fan hans alter ego). Skriver oss på näsan med shit som bara gör värre. Alla kan vara både offer och förövare, ibland nästan samtidigt, och våld är inte bra.