Både chimär och hot

Jag ville slå mig själv lite i huvudet när jag läste Maria Ferms inlägg om SD:s imaginära vågmästarroll häromdagen. Att man inte kommit på det själv, herregud, jag kände mig riktigt korkad. Därför är det förstås inte så konstigt att andra vill påpeka detsamma, plagierat eller inte. Det är också positivt att sprida den insikten, för att dels inte låta SD bli nåt smutskastarkort man kan anklaga andra blocket för att kunna sammarbeta med och dels att visa hur de faktiskt är ett extremparti – baserat på deras faktiska politik.

Att inte skrämmas med hotet om ett populistiskt parti som vågmästare känns tämligen viktigt för att inte gå populistiska vägar själv. Det är trots allt väldigt mycket så som det mest högljudda motståndet mot SD ser ut, tyvärr. Det hindrar oss framför allt att se hur det främlingsfientliga är långt bredare än bara stödet för SD, eller Vellinges moderater för den delen. Total avsaknad av nyanser och att inte kunna skilja på saker är farligt oavsett om åsikten blir blå, röd eller brun av det.