Vad är väl en gala på Nah len

by Gustav Almestad Posted on februari 5, 2010

(Om inte best ever!)

Hotellrummet som jag, Panam och Malin delade fick bli plats för den första skålen. Badrummets dricksglas i klang medan hår och mejk styrdes upp. Jag sjöng med högt till Darins Money For Nothing som någon vänlig själv lagt till bland Panams spottanlistor. Tänkte att det kunde man allt tolka som en låt om bloggande lika gärna som om Mini-Justin-livet han lever. Jag oroade mig lite för kläder jag inte var van att bära men skålade bort det. Twitter började fyllas av #bloggpriset-taggen, peppen, och när David och Karin anlänt var vi strax på väg i retfullt snöväder och slask.

En omväg senare på plats. Vi såg Jullan Ballistix redan i kön, ropade hej och var glada att hon orkat dit trots sjukdom. Jag kom in först med David och efter ordentlig hälsning på ’Stix fick jag äntligen träffa @piratforlaget-Mattias som allra första tweetup på galan. Han var förstås stilig och jättetrevlig. Det var i och för sig de flesta andra också som jag väl hälsade på, men jag var verkligen helt galet kass på mingel precis som jag trott. Tack för alla introduktioner och spontana hej från andra. Jag fick träffa ganska många roliga tweeps ändå, trots att jag tydligen missade såna som det nästan är skandalvärde på att inte vare sig upptäcka eller heja på.

Episkt var att jag och Älskade Dumburk hade så mycket gemensamt, episkt värre var att Paradise Hotel-deltagare klev in på galan och att jag karatechoppade vinet ur Panams hand av exaltering över att de var riktiga människor. Men mest episkt var naturligtvis att Hanna Fridén lyfte upp mig som det lilla benranglet jag är precis när vimmelfotograferna fått korn. Jag var verkligen PRECIS så glad som jag ser ut på bilden, och hon är förstås precis så stark och badass som hon ser ut i sin tur (klicka bild för  större/resten av serien). Att sitta på tåget på vägen hem sen och få höra att bilden var ute, men inte kunna se den, var verkligen sjukt frustrerande.

Gala bla bla. Navid vann, Elin vann inte, Hanna vann inte, Weird Science och Nollnolltal hatade ikapp på HAJK, ICA-Stig blev eventuellt kapad och eventuellt full i rännstenen, och så var jag förstås fett jiddrig under hela utdelningsceremonin. Hank Moodys muthafuckaaaa har verkligen gjort ett nummer på mig. Sen blev det lantisfail/twittershots beroende på hur man såg på saken. Det var nån deal med Café Opera att man skulle komma in med sin namnbricka från galan, och det kunde man ju räkna ut redan i förväg att det skulle bli exakt som när Mats Johnsson är med i femmans Lusthuset i Hey Princess. Vi var tillräckligt många för att ha sjukt kul ändå, men det kändes ju lite bittert att musiken var det absolut värsta jag någonsin varit med om (jag håller humöret uppe till ALLT på dansgolvet annars) – samt förstås att jag ju verkligen ville festa mer med folk jag inte kände så väl redan. Det är stressen det där med, som jag skrev om nyss. Frys tiden snälla så jag får vara överallt, den grejen.

Men vi fick med oss till exempel Mattias och shotsen flödade förstås för de som inte är snåla as som jag. Det fanns saker att fira för en del, och jag var ärligt redan lite väl full. Lantisgnällde på ölpriser och sen drack jag en öl och en till. Stället blev packat och jag försökte dansa till remixslaktade versioner av annars bra låtar som Calabria (misspeppen när man fattade!). Alla blev kalasfulla och Lisa och Isabelle började kalla mig modebloggaren för min väst och tank top-outfit, jag blev sådär obekväm igen men varje gång jag gick in på herrtoan smålogjag istället över eventuell bögnoja bland de andra. Det kändes som gymnasiet och var fantastiskt. Halvsent knatade jag och Panam hem till hotellet där Malin redan sov. Jag däckade som vanligt snabbare än min egen skugga och sen var det bakfull morgon. Malin petade på oss adjö alldeles för tidigt och vi sov en stund till innan hotellfrukost.

Åh ljuva Gustavbakfylla. Ni ska veta att jag är ett helvete att vara med för de flesta, gladjiddrig och sjunger med till Darin en gång till. Bakisdansar. Fnittrar av hur mycket frukost jag tänker äta bara för att jag kan. Så också igår. Jag skrattade åt maten, skrattade åt två köttbullar och en prinskorv varandes cock-n-balls, skrattade åt saker i tidningen och sen fick jag sitta en stund själv när Panam tröttnade och gick upp på rummet. Skrattade åt mina egna tweets om hur mycket jag ätit men fick mest utmaningar på halsen. Som att inte David redan utmanat och kommer knäcka mig, fy fan.

Det var så bisarrt att känna hur denna stockholmstripp var den slöaste och mest kravlösa hittills samtidigt som jag upplevde nätstressen som värst. Men lunken infann sig och vi hängde bort några timmar med kaffe, skvaller och fnitter hos ’Stix innan vi drog och fick underbar snabbmat på Max före tågresan. De spelade bästa Jay-Jay Johansson i högtalarna och jag åt en ostbomb till burgare. Jag köpte Schlagerbibeln från Aftonbladet och medan alla andra stackare som skulle norrut med nu inställda och försenade tåg befolkade centralen, som en stor osäker massa av deppiga hattifnattar, klev vi på vårt tåg som inte hade ett problem i sikte.

Nä, inga tokförseningar trots ett hot om total fail vid ett stopp i Herrljunga – istället satt jag och Panam båda helt vanvettigt fänglsade av två andra resenärers story från Twitter. Emanuel Karlsten (som vi båda missat att galaheja på för övrigt) och hans Perelli-resa är naturligtvis ohotad, men i ren tågresargenre utan kändistwist är resorna av @morpac och @niklasorrenius det absolut största hittills. Orrenius var fast i Mjölby under galet många timmar i väntan på tåg som aldrig kom, funderade på drinkar på baren Zeb Macahan och hittade bisarra gym på denna plats som i mitt huvud när jag läste rapporterna såg ut som End Of Time i SNES-klassikern Chrono Trigger. Bara en lykta på en plattform i ingenstans, och en gubbe med info om undergången typ. Morpac satt på tåg 541 som hade fel på precis allt inklusive högtalare för utrop och verkade ha den mest farsartade sociologistudien till resa jag hört om. När mitt och Panams tåg väl var inne i Göteborg kom så chockbeskedet och twisten att #541 var samma jävla tåg som Niklas Orrenius väntade på i #Mjölby!

Jag kunde knappt gå och lägga mig väl hemma hos Panam, då man just fått höra att det felande högtalarsystemet gjort att Morpac åkt till Lund trots att hans taxi väntat i Hässleholm och han hade en köldskada i handen på gång och ingen information alls på Lunds station mitt i natten. Solidaritet, tänkte jag, och väntade lite till på läggdags, men fick ge upp till slut. Om den där tågtwitterboken som flera började snacka om väl kommer ut så får du bättre koll som inte fattar vafan jag yrar i nu. Och snälla ni, den MÅSTE heta ”Submission Wrestling Med SJ AB”, efter träningsformen på det bisarra gymet i Mjölby.

Det sades i mitt förra inlägg om stressen, att Sydsvenskan är nåt jävligt speciellt. När man ser sättet deras mästertwittrare beskriver saker i 140 Tekken Style så vet man det säkert. Vad har ni i dricksvattnet på redaktionen? Att veta om att även en suddsågare kan växa upp till något fantastiskt borde dock göra alla slöjdlärare glada.

Jag är förstås glad redan nu, trots att jag ska upp halv sex till vårdish.

– – –

(also: fler galabilder där vi är med lite varstans, plus några PH-peoples)

Posted in vardag | Tagged , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Vad är väl en gala på Nah len

2 many spår och trasiga växlar

by Gustav Almestad Posted on februari 5, 2010

Jag har haft den förmodligen mest nätstressande veckan ever. Det är att säga ganska mycket för mig som alltid har twitfeeden flåsandes i mitt medvetandes nacke. Men så kan det gå när min tid att skriva och läsa grejer varit på bottennivå samtidigt som antalet intressanta och upprörande grejer att läsa och prata om haft fet gädda.

Bloggprisgalan med tillhörande Stockholmsfläng som upptog min tid var förstås extremt mycket värt det, samtidigt som galan är ett skäl för stress i sig. Ännu har jag ett bara halvskrivet inlägg om alltihop som väntar på att formuleras klart. Det kommer väl sen, det får vara sent, jag får släppa på min aktualitetsnoja. Den är mest i mitt huvud, jag vet.

När jag vaknade på onsdagmorgonen och skulle fixa kaffet till mig och Panam inför resan slog förstås bomben som satte nivån ner på en gång. Jag öppnade DN och såg Hanne Kjöllers jävla skandalkommentar på Birgitta Ohlssons minister- kontra föräldraskap, en kommentar som provocerade mig lika mycket som förvånade mig, precis som det Karin Olsson på Expressen skrev om saken. Jag hann bara slänga iväg en arg tweet om det innan avresan, där debatten eskalerade med Eva Sternbergs debattartikel i just Expressen. (Den tycker jag fortfarande är skit samma i jämförelse med Kjöllers kommentar, trots sin extremitet. Virrpannor har vi alltid gott om och där blir jag inte förvånad, eller besviken.)

Ååh frustrationen över att inte hinna skriva nåt inlägg om det! Jag hade redan innan planerat nåt om hur saken först börjat bli till en ”riktig” fråga trots att min första uppfattning var att det skulle försvinna redan efter Ohlssons första blogginlägg. Nähä det smällde upp, men inte så mycket att jag kommer palla en längre kommentar här när alla redan fattar vad man tycker.

Så när första dagen tillbaka i Göteborg kommer så står man i ett bollhav av intressanta texter man vill tipsa om, skriva om, diskutera. Utan tid. Wööh stress över att få nåt skrivet till Pillow Talk (bidde en tumme, men rolig sådan), wööh så mycket jag vill säga om dagarna som gått, wööh de diskuterar en massa intressant på twittan. Wööh kommentarerna blir hätska på mitt senaste inlägg. Och nu sitter jag med ett jävla metainlägg istället! Men det krävs. För här är veckans absoluta måsten:

Först och främst Panams VK-krönika som förklarar, nyanserar och kritiserar genuscertifiering och liknande bättre än någon annan kunnat göra. Med kunskap om både totala fuckups som kommer av att ovilliga och okunniga tvingats implementera något de inte kan hantera, och om vad genusvetenskap faktiskt är. De som ifrågasätter all tolkande vetenskap lär inte övertygas om värdet, men det ska fan vara rätt behandlat åtminstone.

Sedan Isobels fantastiska text om svensk liberalism och ”liberalism”, om hur den skulle kunna vara och vad den inte är. Frihetsinskränkningar gjorda av så kallade liberaler, och nya sätt att se på vad frihet är. En sån text som så exakt formulerar för mig varför jag väljer liberalt framför socialistiskt på flera punkter, samt inte minst varför jag på många andra punkter fortfarande håller det rött där ekonomin tar över.

Och så Sydsvenskan. Gud, sedan jag hamnade på twittan och fick upp ögonen därifrån, jag är sjukt glad för det. I veckan två texter om slöjor, burkor och skönhetsideal som verkligen måste läsas. Kinga Sandéns ”slöjfail” i Iran, och Erik Magnusson om likheten i både burkors och bikinitoppars syfte. Framför allt den senare en sån text jag hade velat skriva med sån fantastisk illustration till (ja, jag har ju varit inne på det, men no klippdockor till!).

Jag skulle be alla att söka på Twitter efter #541 samt #Mjölby också, men det är lite svåt att läsa på nåt riktigt givande sätt egentligen, särskilt för den sistnämnda (jävla åäö!). Det bloggas senare, men ni som var med fattar redan. (UPDATE! det går visst att söka på ö-innehållande ord i webversionen, dock ej i TweetDeck – därav min taskiga koll.)

Som en idiot har jag tackat ja till hela helgen med #vårdish också, jobba från tidig morgon till sen kväll utan nån omvärld. Jag kanske försöker ha det som twitfritt projekt. Men you know me. I know me.

Posted in seriöst, vardag | Tagged , , , , | 1 Comment

Titans will clash, och båda gör bort sig

by Gustav Almestad Posted on februari 2, 2010

Jag hatar att jag ändå måste skriva nåt om det här. Men Göran Lindberg-historien har blåsts upp nu och det är inget att göra åt. Till och med Strömmen skriver om Kapten Klännings episka fail att belysa hur manliga feminister inte är annat än opportunister. (Fopportunister kanske man kunde förkorta det?) Newsmill kör saken hårt och sätter in både honom och Eva Lundgren för bästa tvekamp i positionering och man trodde annars att det inte gick att få en mer styltig ”debatt”. Åh fy helvete så ointressant det var redan från början.

Att tro en snut engagerad i kvinnosnutfrågor skulle vara vare sig ängel eller oförmögen att våldta är så jävla bränt. Det finns bara ett helt vanligt våldtäktsfall som alla andra och hans övriga engagemang är inte talande vare sig för eller mot anklagelsen. Absolut inte talande för någon annans engagemang för den delen.

Men alla feminister är våldtäktsmän!

Typ så skriver Pär Ström i alla fall. Näråmen. Bara de manliga. De är bara in it för att man får fet karriär och respekt om man poserar som feminist, sen våldtar man nåt så in i helvete så fort chansen dyker upp. Kapten Klänning brydde sig egentligen inte om kvinnliga polisers ställning, han gjorde det för karriären och det fungerar bra eftersom feminism är fett PK. Nåt sånt. Suck. Kallade sig Göran Lindberg ens för feminist förresten?

Oerhört ironiskt är det i alla fall att Eva Lundgren och Pär Ström, när det kommer till det specifika fallet med Kapten Klänning, är fullständigt överens om att han bara är opportunist. Jag tror ju definitivt att det är sant som Lundgren skriver att Klänning fått mycket mer uppmärksamhet och cred än en kvinna som haft samma agenda. Att en kvinna inte kunnat göra karriär på en sån fråga. Det är förstås inte underligt, men inte heller hans fel, utan alla andras – de som betraktar ”kvinnofrågor” drivna av kvinnor som bara ett normalt gnäll medan mäns engagemang i saken är extraordinärt hjältedåd, osjälviskt. Jag brukar dock föredra att acceptera den saken för att låta syftet att få igenom tex kvinnliga polisers starkare ställning gå före vem som fått bättre jobb eller ära. Det är lite manliga feministers ok, inte en chans i helvetet att det ses som naturligt engagemang så länge som feminism oftast är synonymt med kvinnosak och då där det bättre att bara spela på det ibland.

Annars går Eva Lundgren mest och skriver ut så många perversionsbeskrivningar hon kan. De är bevisligen onda för att de har gruppsex och bär latexkläder, lolitakläder, FLYGVÄRDINNEKLÄDER. Bitbollar = våld, det fattar man ju. Högklackade skor – det måste vara hor. Så jävla tröttsamt. Lundgren snälla, en våldtäkt är fel på grund av sitt varande just en våldtäkt. Vad det var för specifika ingredienser skiter jag i.

Eva Lundgren gör förstås också, som många andra, en stor affär av klavertrampgrejen. Jag har faktiskt inte något problem med det yttrandet. Rikspolischefen behöver inte mena att en våldtäkt är ett klavertramp, sluta jiddra som att det var så, det som är klavertrampet är att som polischef begå brott överhuvudtaget. Det ger problem till organisationen. En ”vanlig” person måste tänka på vad det är han håller på att begå för sin egen del och den utsattas, en polischef måste tänka på detsamma för egen del, för den utsattas och för sin polisroll. En ”vanlig” persons våldtäkt kan beskrivas som vidrig, en polischefs kan beskrivas som vidrig OCH ett klavertramp. Det var ingen som kallade det för BARA ett klavertramp, eller typ olycklig incident som vi löser internt.

Man skulle ändå kunna ge Pär Ström rätt i sak för att vara generös, förresten. Säga att jomenvisst, feminismen handlar BARA om kvinnors rätt och makt och män har inget att tjäna. Låt säga att det är så en stund. Så kan vi sätta hans slutsats att manliga feminister bara är opportunister som enkel motsvarighet till liknande situationer. Alla vita som slagits för svartas rösträtt, eller mot apartheid. Alla icke-judar som gjorde motstånd mot nazismen. Opportunister allihop, jävla PK-slödder som gört bara för att verka fina och bra.

Posted in seriöst | Tagged , , , , , | 15 Comments

They’re still partiledare from the block

by Gustav Almestad Posted on februari 1, 2010

Det var inte bara för att jag hade text att skriva istället som jag sket i att se på partiledardebatten igår. Det är också för att det är så jävla dumt att hausse skapas kring blockpolitikens absolut tråkigaste yttring. Mest, dock, för det idiotiska likställandet av partier och deras ledare. Jag säger bara stackars alla andra små namn i maskinen.

Jag brukar slentriangnälla på partipolitik för att det känns stelt och blir för lite ideologisk diskussion, men frågan är om det inte är för lite parti i partipolitiken också. Block, frontfigur, punkt slut. Nog för att det blev bisarrt när sossarna körde parallella Ja/Nej-kampanjer under euroomröstningen, men vi lever i parodin enad front varenda val utan att höja ögonbrynen.

Tevedebatter skulle kunna peta lite i det här. Skit i de gigantiska blockmötena om livet, universum och allting – kör lite specialtema istället, så kan partierna skicka sin spetskompetens på respektive område. Istället för bästa floskelmakare och snyggast hy. Så slipper vi få upp plötsliga idiotfrågor om burka som att det var av brett intresse dessutom.

– – –

Update: Ali Esbati är rolig om olika popularitetsomröstningars värde. Facepalm.

Posted in seriöst | Tagged , | Kommentarer inaktiverade för They’re still partiledare from the block

En by som alla andra

by Gustav Almestad Posted on januari 30, 2010

Roland PM:s kommentar till det som helt vansinnigt fått namnen brunsåsdebatten (alltså den om att citera från Facebook hur som helst, vilket gjordes angående Landet Brunsås på SVT – vilket jag kommenterade häromdan), den är inte riktigt klok.

Ja det finns inga direkta upprördheter kring hur han kommenterar kärnan hur man får använda Face-citat, för det gör han inte överhuvudtaget. Närmast gör han som jag och kallar det för mest skvaller. Men han går längre på den vägen och börjar jämföra olika lösa gemenskaper på internet för bysamhällen. Att det dessutom är särskilt skoningslösa konformister som skapas och den som tycker annorlunda tjäras och fjädras. Jag kan definitivt se konformitet, skvaller och ryggar hållna om, men som effekt av internetkommunikation? Dum i huvudet much?

Jag tror inte på nån förändring här, alls. Jag tror det är same ol same old och klart det skvallras och bildas större grupper mot mindre, men för min del måste jag verkligen påtala att jag aldrig någonsin umgåtts med så mycket olika människor som tyckt så jävla olika. Jag har sett vissa tjäras och fjädras i twitterfeeden, men jag har också sett de som skakat av sig fjädrarna efteråt utan att behöva ändra sig heller. Jag har av själva känslan av gemenskap – den finns förstås – slängt ut åsikter i tron att jag är överens med alla och så plötsligt fått mothugg. Men istället för att tvingas ut har jag tvingats till att lyssa på andra sidor.

Min upplevelse är nog inte allas, och jag tror inte att internetbyarna är generellt mindre konforma överallt än köttvärlden skulle behöva vara. Men det är RPM:s älskade verkliga möte som gör att köttvärlden får lättare att hamna i konformitet, då man kan döma på fler aspekter. På nätet har man förmånen att inte se och glömma bort en massa punkter att hata varandra för.

Posted in seriöst, vardag | Tagged , , | Kommentarer inaktiverade för En by som alla andra

Offentligt, privat, däremellan

by Gustav Almestad Posted on januari 26, 2010

Det är så man baxnar av den totala oförmågan hos Björn af Kleen att fatta skillnaden mellan sagt privat och sagt som statement offentligt. Fetbaxnar. Man måste fråga sig i vilken skepnad och i vilket syfte som kulturella makthavare uttalar sig på nätet, skriver han – men kan inte skilja på olika skepnader och syften själv, vilket ju var det ursprungliga felet.

Redan från början tyckte jag förstås att texten om kritiken mot Landet Brunsås var mest lölj och knappt läslig, men det kunde väl ha fått passera som en parentes på egen hand. Men nä! Här finns det tydligen skäl att gnälla vidare om rätten att ta allt som minsta etablerade röst säger, var som helst utom möjligen i viskleken på tu man hand, som officiellt uttalande.

Det är ju just det där med officiellt eller inte som är frågan, inte offentligt vs. privat egentligen. Sociala medier har förvissogjort det svårare att avgöra en sån sak enkelt, men en oerhört enkel tumregel för hur människor är och pratar är denna: Jag säger gärna en sak i affekt och hårdare för tex mina vänner, inför andra sansar jag mig och blir mer respektfull. Allt detta på en steglös skala. Som Paradise Hotel-twittrare är exempelvis vissa kommentarer för mig och Panam endast, andra kan jag med att sarkastiskt skriva i feeden, och till slut kanske jag faktiskt – från en inledande cynism eller ett uttryck i affekt – har material till ett blogginlägg som är fett genomtänkt. Eller ännu en nivå – att jag är argare här och försiktig i tryck. Kan inte Björn af Kleen känna igen att skrika dumjävel! åt teven när man ser en debatt?

En statusrad på Face kan ligga på alla dessa nivåer, men det är säkert att de flesta av oss ser en status som en hyfsat högt privat nivå och skriver därefter. Så även i Unsgaards fall förstås! Ja, vi har nu lyckan att kunna jämföra med det aktuella Unsgaard-exemplet. Vad är det som skiljer hans statusrad från de Kleen hänvisat till?

Skitenkelt: Unsgaard är fucking politiker. Han jobbar med ideologi och specifikt med att sälja sin ideologi till väljarna. Eventuella sprickor mellan hur han verkligen tycker och uttrycker sig offentligt är oerhört mycket mer intressant än hur en journalist uttrycker sig på olika platser. Även en journalist som skriver tyckartext. Man skulle till och med kunna argumentera för att det är ett direkt sabotage mot en skribent som har som jobb att gå från reaktion till analys till färdig text. Ett medvetet försök att devalvera en genomtänkt slutsats. Ja bullarna blev ju smällgoda, men hade du inte lite keffa råvaror där? Jaha? I alla avseenden är det af Kleen som bestämt syften och skepnader, definitivt aldrig ens frågat sig vilka de var tänkta att vara.

Att helt och hållet gå omkring och vara en bluff är en sak – om jag skulle vara aktiv SD-anhängare i verkligheten men skriva som jag gör om främlingsfientlighet här, då kunde vi nog snacka. Det ska dock till en rejält betydande person för att det ska va så jävla intressant.

Jag giver er nu Lars Demians Ormtjusarvisa som ni kan nynna på när ni går förbi Björn af Kleen på gatan där han ändå helst inte är privat. För nåt sånt finns väl inte när han omges av fler än fyra personer på en restaurang? Hurra nu blir jag hjälte och får skriva om mig själv!

– – –

(Denna text lätt uppdaterad as of 100128)

Posted in seriöst | Tagged , | 3 Comments

Könsförvirring

by Gustav Almestad Posted on januari 24, 2010

Åh ni fantastiska män som vet hur man angör en gala. Ja det verkade ju som att det var the manliness som var Grejen med stort G när P3 Guld kritiserades för att vara jämställdhets-fail. Ännu mer så kan det verka när idioten Timo Räisänen får uttala sig i GP om vilken antifråga jämställdhet är för musiklivet – jag blir ryggmärgskittlad att gå könsmaktsordning på dumfan.

Timo Räisänen har förstås fel. Det finns inga undantagna yrken eller områden om vi ska snacka lika villkor mellan kvinnor och män. Och en bra grundprincip så fort människor vill vifta bort påpekanden om könsbalans med att hånfullt raljera över kvotering och dogmatisk 50/50 är detta enkla: Det är en sjuhelvetes skillnad på att vilja ha kvotering eller kalla 50/50 för egenvärde och att bara titta på siffror, påpeka att det ser olika ut och ställa frågan varför?. Nej, varje artikel om hur det ser olika ut är inte ett rop på kvotering.

Dock finns det gott om ogenomtänkta reaktioner ändå, med eller utan kvoteringsönskan. Ok att your average nöjesjournalist inte kan greppa enkla analyser när det gäller kön men det var inte bara såna. Och just detta om P3 Guld blir fanimej parodiskt mycket så när man jämför med glädjeyran häromveckan efter att Guldbaggegalan också skulle ha en övervikt på ena könet. Inte så konstigt att många reagerar som att det kallas jämställt när kvinnor har överhanden men ojämställt när det är männens år. Det är ju så. Det har visserligen mindre med dogmatisk millimeterrättvisa att göra än det har att göra med att det fortfarande är undantag med kvinnor i majoritet på väldigt många områden. Ett års övervikt för kvinnor är seger för jämställdheten på så vis att alla andra år innan dess varit männens. Det är en seger just eftersom det inte ska vara nåt jävla millimeterland i kulturen.

På samma sätt gör det männens övertag i P3 Gulds nomineringar (inte i själva vinsterna för de bestämmer Winnerbäck-röstande miffon) till bara ett tecken på att just 2009 var fler män än kvinnor the hype i musiksverige. Bland de som nominerar alltså. Lyssna på mig nu: Att skrota könsuppdelningen i årets artist var förjävla radikalt av P3 Guld och samtidigt så sjukt rimligt och enkelt. Men medan de gjort det harvar alla andra pris fortfarande runt i det helt ofattbart omotiverade årets kvinnliga/manliga. Det är ju den verkliga skandalen.

Vi måste då kunna se alla år efter den skroten som räknat från noll. Inte bara, men också. Naturligtvis ska könsaspekten tittas på och bokföras grundligt, men varje övervikt från vilken generellt förfördelad grupp är inte en effekt av den ojämlikheten. Och det finns många fler aktörer än en Guldjury i resultatens påverkan. Du och jag, till exempel. Att göra det till en fråga endast om enskilda prisers ansvar är fett puckat. Hellre Gunilla Brodrejs balanserade utlåtande. Mer kritiskt än jag skulle vara av bara detta fall, men i alla fall utan en stolpig idiotanalys.

– – –

(Se även inlägget om Guldbaggen och Let’s Dance.)

Posted in seriöst | Tagged , , , | 8 Comments

Beltrams

by Gustav Almestad Posted on januari 20, 2010

Det måste varit för lulz som Newsmill fått Jenny Beltran att uttala sig i ”svineridebatten”. Så måste det varit. Ja, och så måste det ha varit hon som blivit kontaktad och inte det omvända, ty det vore för mycket lulz även för min dumhetståliga hjärna. Jag vore i annat fall rädd att explodera.

Redan nu känner jag mig fnitteruppsvälld som en heliumballong innanför pannan när jag läser texten som inte verkar säga annat än att vissa kvinnor är ena horor som ligger med män för att de är kända och säkert anklagar dem för våldtäkt efteråt också, ungefär som mot han den andra med samma efternamn. Åh det Beltranska hatet mot falska kjoltyg rinner tjockt som sirap över mina lulzpannkakor.

Iakttagelsen är förstås korrekt till stor del: Med makt och framgångar av alla de slag kommer det folk som vill ha en slice av härligheten. Ibland använder sig människor av sex som tillgång och vapen, ibland tycker folk det är fräckt att ha en story om hur de låg med nån känd. Åt den som har är fett mycket givet och fortsätter ges. Alla dessa saker ingår i det sammantagna som, oavsett om vi blandar in kön i frågan eller inte, gör att folk med framstående position kan bete sig på sätt som inte alla andra kan. Jenny Beltran harvar det dock helst som att debatten handlar om en våldtäktsrättegång, och dansar snabbt iväg från sin egen individ-tes för att mest säga att kvinnor horar för män & that’s final.

Posted in seriöst | Tagged , | 6 Comments

Siffran och ålder och allt det där, eller Mognad är nothin but a fruktfras

by Gustav Almestad Posted on januari 19, 2010

Åh vad de älskade att kalla oss killar omogna. Tjejerna i min klass på högstadiet hade väl läst nånstans att det är senare mognadsålder på killarna, så själva uppfattade de sig själva som fett vuxna. Vad mogenheten innebar var förstås en annan sak, och skulle de läsa dagens rapportering om att supa mindre skulle det passa illa med att det ofta var samma tjejer som var först på spriten i min ålder. Inget nödvändigtvis ont om den saken då, men att det kändes skrattretande att höra fjortonåringar prata om sin mognadsnivå borde inte vara så svårt att tänka sig.

Det verkar som att Aftonbladet Wendela gillar det där med äten kaka ändå kvar. Det är inte särskilt ovanligt med artiklar om en sak som känns fjantig och sen en krönika i anslutning till densamma som förhåller sig skeptisk till innehållet. Så får man med både sensationen och hedern kvar i behåll. Det handlar alltså om att pojkar blir män först vid 27 enligt nån brittisk tramsgrej, enligt definitionen mindre supa och mer lyssna på pratradio. Det finns förstås en mängd saker man kan säga som kunde förklara skillnaden män och kvinnor emellan – det är mer accepterat för män att laja runt i högre ålder, det är säkert kopplat till att få barn vilket också kan vara något som inträffar i olika åldrar mellan könen och så naturligtvis att det mogna beteendet sätts efter duktiga flickors mall. Inte att de nödvändigtvis bestämt saken alltså, utan att det är bilden av ansvarstagande personer. Men det där med könsskillnader struntar jag faktiskt i just nu.

Främst intresserar mig nämligen vad man menar med moget beteende. Britternas markörer intresserar mig inte så mycket som själva konceptet att dela in i moget och inte. Är vi så statiska?

2007 började jag festa nåt så in i helvete. Innan dess hade jag levt sexårigt parliv och haft inredningsdiskussioner och parmiddagar (nåja, inte så många, men det fanns med) – och väldigt länge aldrig satt min fot på en klubb i Göteborg bortsett från nån enstaka konsert. Jag var förstås inte bränd i huvudet nog att gå på Blondinbellas take att det första långa förhållandet med ihopflytt var en strikt markör på vuxenhet, men jag fick både andras kommentarer och egna tvivel på mig angående att jag under festperioden blivit som en tonåring. Det tog mig nåt år att förstå att det snarare var tvärtom.

Jag kunde inte ett jävla skit när jag klev in i plötsligt singelskap 2006. Bara den utlösande orsaken till att jag blev singel var just på grund av min bottenlösa brist på koll. Hånglat? Jamen då är vi väl kära då, eller i alla fall jag? Nu ska jag stalka dig. En lärdom senare men fortfarande så speedad av dramanoja: I min gamla blogg kan jag se saker jag har skrivit som tack och lov är för kryptiska för någon annan men som får det att krypa under huden för att jag skäms så. Gamla dramer och nervositeter under singelåren som var värsta hypen för mig, men som nu bara känns som trams att ha brytt sig om. Åren jag festade som hårdast och blev kallad tonårig var året då jag lärde mig dessa saker och växte upp. Självklart inte på alla sätt, men likväl.

Javisst. Har det funnits en lärdom genom festandet och så är man inte ute lika mycket sen – då kan man väl säga att det är än mer moget att sedan ha det bakom sig? Det kan man ju, men det gör det inte till själva essensen av omoget att bli full eller vara singel. Det gör inte heller livet till säkerhet och stabilitet och garanterat utan kommande perioder att vara på ett annat sätt. För mig kändes det snarare så in i helvete vuxet att inte tänka i termer av hur det mogna beteendet skulle se ut. Vad gäller festandet att inte vara så rädd för att stå som äldre än alla andra på klubben, rädd för att göra bort sig eller se löjlig ut på dansgolvet. Att inte bry sig så mycket kan betyda både supa mer och supa mindre.

Kanske är det för att det överhuvudtaget är livsviktigt för mig att lära mig hur man släpper och inte bryr sig, med anledning av social fobi och allt det där, men mina vuxenmarkörer är just det som andra ser som det motsatta.

När Yoho var på besök senast satt hon, jag och Elin och käkade frukost och pratade om ost. Jag tycker att fina ostar är sjukt äckligt. Jag och en sjuåring reagerar lika på synligt mögel. Det och pistage är de enda saker som jag verkligen inte kan med att äta och jag både frontar med och skäms för detta. Det är roligt att väcka reaktioner med min avsky (inte med nåt äckelprat alltså, jag säger bara att jag verkligen inte tycker om det) men sen får jag ångra mig när reaktionerna börjar bli till skam istället. Just denna frukost var grejen att Elin beklagade sig för att jag inte skulle käka ost och dricka rödvin med henne, och så blev jag arg på Elin när att hon sa att jag hade omogna smaklökar eftersom jag inte pallade ostarna och föredrar vitt framför rött vin.

Det var verkligen uttrycket omoget som fick igång mig, att det i princip skulle innebära att jag inte var en lika fullt utvecklad människa som andra för att jag aktivt valde bort något jag inte uppskattade och jag surförsvarade mig med att hon inte skulle göra nån ansats att lära sig uppskatta dödsmetall och dubstep heller.  Jämförelsen tycker jag håller bra fortfarande, men det är uppenbart att jag surade extra just för att jag fått den där vuxenheten ifrågasatt. Det händer fortfarande för varje gång ett verkligt eller påhittat fel jag har eller gör kallas omoget. Jag är ledsen men det har inte med min mognad att göra att jag kommer riskera att göra en massa dumt crap i hela livet, sånt gör man. Åldern är bara en omständighet bland andra när det kommer till varför man gör som man gör.

Jag kommer fortsätta tycka det är mer integritet att typ vara med i Let’s Dance än att vara rädd för att tappa credd på det. Jag kommer fortsätta skaka det på dansgolvet precis som jag känner för. Jag läser inte klassiker av tvång och jag äter inget som misshandlar mina smaklökar bara för att man ska.

– – –

Jag har faktiskt en låt om det där, som jag gjort som remix på R. Kellys I’m A Flirt, kanske får du höra den nån gång. Även en annan låt om att skita i att ta sig an klassiker bara för att man ska ha läst, men den har nog flera redan fått höra live.

Posted in public announcement, seriöst, vardag | Tagged , , , , , , , | 2 Comments

Gäddångest

by Gustav Almestad Posted on januari 19, 2010

Jag lider denna vecka av svår gäddångest. Jag hade så många besökare i slutet av förra veckan att det bara är störtdykning ner för statistiken just nu och jag kan fan inte komma på nåt bra att skriva som kommer förändra det.

Eller?

Kanske är det dags att förklara detta med gäddorna genom ett Mogi-style videoinlägg där jag redogör för två olika sorters gäddor. Naturligtvis med laptop-presentation hellre än griffeltavla (ehm ok jag hittar inte min tavla bara så jag fick köra nördlösning). Here we go – olika gäddor:

– – –

Alltså: Besöksgädda, eller bara gädda, innebär att man har en tillfällig och väldigt hög besökssiffra på sin blogg/sajt. Besöks-spike -> besöks-pike -> besöksgädda.

Gäddångest är när en besöksgädda orsakar känslan att inte kunna följa upp sin plötsliga besökarboom och kanske inte få potentiella nya läsare att återkomma.

Det finns många spännande symboler man kan använda sig av – den vassa toppen i statistikdiagram kan till exempel relateras till gäddans tänder och allmänna vasshet, och den lömska och plötsliga attacken från ingenstans som gäddan använder för att äta småfisk och bita badgäster i tårna är lika plötslig som de tillströmmande läsarna.

Se även första gången som Yoho använde gäddbegreppet i bloggen.

Posted in public announcement, seriöst, vardag | Tagged , , , | Kommentarer inaktiverade för Gäddångest