Siffran och ålder och allt det där, eller Mognad är nothin but a fruktfras

Åh vad de älskade att kalla oss killar omogna. Tjejerna i min klass på högstadiet hade väl läst nånstans att det är senare mognadsålder på killarna, så själva uppfattade de sig själva som fett vuxna. Vad mogenheten innebar var förstås en annan sak, och skulle de läsa dagens rapportering om att supa mindre skulle det passa illa med att det ofta var samma tjejer som var först på spriten i min ålder. Inget nödvändigtvis ont om den saken då, men att det kändes skrattretande att höra fjortonåringar prata om sin mognadsnivå borde inte vara så svårt att tänka sig.

Det verkar som att Aftonbladet Wendela gillar det där med äten kaka ändå kvar. Det är inte särskilt ovanligt med artiklar om en sak som känns fjantig och sen en krönika i anslutning till densamma som förhåller sig skeptisk till innehållet. Så får man med både sensationen och hedern kvar i behåll. Det handlar alltså om att pojkar blir män först vid 27 enligt nån brittisk tramsgrej, enligt definitionen mindre supa och mer lyssna på pratradio. Det finns förstås en mängd saker man kan säga som kunde förklara skillnaden män och kvinnor emellan – det är mer accepterat för män att laja runt i högre ålder, det är säkert kopplat till att få barn vilket också kan vara något som inträffar i olika åldrar mellan könen och så naturligtvis att det mogna beteendet sätts efter duktiga flickors mall. Inte att de nödvändigtvis bestämt saken alltså, utan att det är bilden av ansvarstagande personer. Men det där med könsskillnader struntar jag faktiskt i just nu.

Främst intresserar mig nämligen vad man menar med moget beteende. Britternas markörer intresserar mig inte så mycket som själva konceptet att dela in i moget och inte. Är vi så statiska?

2007 började jag festa nåt så in i helvete. Innan dess hade jag levt sexårigt parliv och haft inredningsdiskussioner och parmiddagar (nåja, inte så många, men det fanns med) – och väldigt länge aldrig satt min fot på en klubb i Göteborg bortsett från nån enstaka konsert. Jag var förstås inte bränd i huvudet nog att gå på Blondinbellas take att det första långa förhållandet med ihopflytt var en strikt markör på vuxenhet, men jag fick både andras kommentarer och egna tvivel på mig angående att jag under festperioden blivit som en tonåring. Det tog mig nåt år att förstå att det snarare var tvärtom.

Jag kunde inte ett jävla skit när jag klev in i plötsligt singelskap 2006. Bara den utlösande orsaken till att jag blev singel var just på grund av min bottenlösa brist på koll. Hånglat? Jamen då är vi väl kära då, eller i alla fall jag? Nu ska jag stalka dig. En lärdom senare men fortfarande så speedad av dramanoja: I min gamla blogg kan jag se saker jag har skrivit som tack och lov är för kryptiska för någon annan men som får det att krypa under huden för att jag skäms så. Gamla dramer och nervositeter under singelåren som var värsta hypen för mig, men som nu bara känns som trams att ha brytt sig om. Åren jag festade som hårdast och blev kallad tonårig var året då jag lärde mig dessa saker och växte upp. Självklart inte på alla sätt, men likväl.

Javisst. Har det funnits en lärdom genom festandet och så är man inte ute lika mycket sen – då kan man väl säga att det är än mer moget att sedan ha det bakom sig? Det kan man ju, men det gör det inte till själva essensen av omoget att bli full eller vara singel. Det gör inte heller livet till säkerhet och stabilitet och garanterat utan kommande perioder att vara på ett annat sätt. För mig kändes det snarare så in i helvete vuxet att inte tänka i termer av hur det mogna beteendet skulle se ut. Vad gäller festandet att inte vara så rädd för att stå som äldre än alla andra på klubben, rädd för att göra bort sig eller se löjlig ut på dansgolvet. Att inte bry sig så mycket kan betyda både supa mer och supa mindre.

Kanske är det för att det överhuvudtaget är livsviktigt för mig att lära mig hur man släpper och inte bryr sig, med anledning av social fobi och allt det där, men mina vuxenmarkörer är just det som andra ser som det motsatta.

När Yoho var på besök senast satt hon, jag och Elin och käkade frukost och pratade om ost. Jag tycker att fina ostar är sjukt äckligt. Jag och en sjuåring reagerar lika på synligt mögel. Det och pistage är de enda saker som jag verkligen inte kan med att äta och jag både frontar med och skäms för detta. Det är roligt att väcka reaktioner med min avsky (inte med nåt äckelprat alltså, jag säger bara att jag verkligen inte tycker om det) men sen får jag ångra mig när reaktionerna börjar bli till skam istället. Just denna frukost var grejen att Elin beklagade sig för att jag inte skulle käka ost och dricka rödvin med henne, och så blev jag arg på Elin när att hon sa att jag hade omogna smaklökar eftersom jag inte pallade ostarna och föredrar vitt framför rött vin.

Det var verkligen uttrycket omoget som fick igång mig, att det i princip skulle innebära att jag inte var en lika fullt utvecklad människa som andra för att jag aktivt valde bort något jag inte uppskattade och jag surförsvarade mig med att hon inte skulle göra nån ansats att lära sig uppskatta dödsmetall och dubstep heller.  Jämförelsen tycker jag håller bra fortfarande, men det är uppenbart att jag surade extra just för att jag fått den där vuxenheten ifrågasatt. Det händer fortfarande för varje gång ett verkligt eller påhittat fel jag har eller gör kallas omoget. Jag är ledsen men det har inte med min mognad att göra att jag kommer riskera att göra en massa dumt crap i hela livet, sånt gör man. Åldern är bara en omständighet bland andra när det kommer till varför man gör som man gör.

Jag kommer fortsätta tycka det är mer integritet att typ vara med i Let’s Dance än att vara rädd för att tappa credd på det. Jag kommer fortsätta skaka det på dansgolvet precis som jag känner för. Jag läser inte klassiker av tvång och jag äter inget som misshandlar mina smaklökar bara för att man ska.

– – –

Jag har faktiskt en låt om det där, som jag gjort som remix på R. Kellys I’m A Flirt, kanske får du höra den nån gång. Även en annan låt om att skita i att ta sig an klassiker bara för att man ska ha läst, men den har nog flera redan fått höra live.