Don’t take my blygness for drygness

Angående den stora datalovegrejen förra veckan nämnde jag det. I uppföljartexten om bloggprops nämnde jag det. Jag har nog hintat rätt mycket tidigare också, precis som jag ibland gör i vardagssamtal. Det slog mig så idag att det Panam skriver i sin BT-krönika gör det än mer relevant att skriva ut det ordentligt.

Om social fobi alltså.

Det finns ju ett skäl till varför jag sitter här utan nåt jobb annat än att ibland bli inringd till äldreboendet, utöver att bibliotekarier inte har det så skoj just nu. Ångesten att ringa runt eller bara skriva ett personligt brev till faktiskt annonserade tjänster är nämligen fetare än din morsa. Samma skäl var det som gjorde att jag var för sen att höra av mig till soc när det krävdes, samma skäl att jag inte sa ifrån när jag ändå misstänkte att de hustlade mig på kontoret i min gamla stadsdel och tyckte jag skulle söka från Centrum istället. Jag hade kunnat ringa så fort jag fattade att jag skulle behöva hjälp, men jag ligger hellre still i sängen med ångest än utsätter mig för ännu värre ångest. Jobbar hellre kvar på åldreboendet jag harvat på varje sommar trots att det ger mig samma sorts ångest att vara där.

Jag får oftast anstränga mig för att betona hur allvarligt det här är, vilket enormt hinder det är i mitt liv. Hur många omvägar det kostar mig och hur mycket jag skiter i att göra alls. Precis som när det gäller ätstörningar är det nämligen inte vattentäta skott mellan det normala och det som börjar ta över en helt. De flesta brukar känna igen oron över det sociala, rädsla att göra bort sig och så vidare. Men det är bara att ta sig i kragen och göra! blir inställningen från den som bara lite känner igen sig. Nej det är ju inte det. Och man känner sig ganska värdelös när man börjat intala sig detsamma själv också. Varför kan jag inte bara göra?

Det var ganska jobbigt att läsa en del kommentarer på Panams inlägg om duktiga flickor och slackermän. Mest jobbigt att redan vid läsningen förvänta sig att dessa kommentarer skulle komma. Jag vet ju vad hon menar och det är ju självklart att inte en käft kan veta något om oss, eller ens menar oss specifikt. Men det låg där och skvalpade att jag bara är en lat slacker som tycker det är rätt bekvämt att ha en mamma som fixar. Kan ju ingen veta något annat heller! Panam skriver senare att jag är bra på att ta ansvar för att prata om våra känslor. Det är väldigt fint men också till viss del ett resultat av mitt problem. Att inte veta tar knäcken på mig så jag måste fråga henne rakt ut vad som är på gång. Men det är bara med henne jag skulle klara det alls.

Jag får oftast anstränga mig för att betona allvaret, eftersom jag frontar rätt bra på detta internets och inte sällan står på scen hävdar mig, helt ensam inför massa folk. Få som förstår hur det går ihop. Men det är där gränserna börjar synas mellan vanlig blyghet och fobin. Jag kan stå på scen eftersom det är en scenpersonlighet. Att var inför mycket folk är bättre än inför lite folk eftersom det är ett lyckat och självklart sammanhang till skillnad från en konstig flopp. Jag kan hävda mig på internets för att det finns tid att tänka och ingen ser mig i ögonen. Utan internet hade jag nog ärligt gått under helt. Men även där är jag dock nervös och måste gå in och stalka din Facebook-sida för att se om du varit inloggad alls ifall du inte svarat mig på ett par timmar. Går och väntar på hatkommentarer och kommer antagligen ta åt mig om de kommer. Vet du hur många saker jag sagt som jag minns och våndas över än idag? Saker från lågstadiet minns jag och skäms för.

Jävligt rädd för vad andra tycker. Och ändå vet jag varje gång jag inte vågar prata med dig, inte ens vågar hälsa på dig för att jag inte vet om du minns mig eller om du tycker vi borde hälsa ens, att du antagligen tycker jag är jävligt dryg som inte hälsar eller pratar med dig. Jag vet att vänner tycker jag är självupptagen när jag inte frågar dem om deras liv fast det bara beror på att jag tror jag ska vara påträngande.

Till skillnad från en fobi som till exempel mot något djur kan jag inte komma någon vart genom att utsätta mig för situationer gradvis. Långsamt närma sig och peta på en råtta till exempel, för att se att den inte är farlig. Det är ju nämligen nästan omöjligt att faktiskt få veta om man har gjort bort sig genom något man sagt eller gjort utan att göra bort sig ännu mer. Så fortsätter alla telefonsamtal att vara som att gå i mellanstadiet och ringa för att fråga chans på den mest populära tjejen i klassen.

Panam:

– Alla kan och vill arbeta med något, på något sätt, sa min kloka läkare när vi pratade om dagens arbetsmarknad när jag var på väg ut i livet som nyutexaminerad.
Ingen väljer självmant ett utanförskap. Men en arbetsmarknad med 40 timmars arbetsvecka, dagtid, vilket arbete som än finns tillgängligt, passar inte alla. Ett samhälle baserat på standardiserade krav, utan anpassning efter individuella förutsättningar och behov, kan aldrig bekämpa utanförskap.

[…]

Det enda vi kan göra är att tala högt om det. Precis som Ann Heberlein gör. Kräva mer vård, mer resurser och ett samhälle som anpassar sig efter individernas behov och inte tvärtom.

I mitt fall vill jag anpassa mig. Jag vill inte ha detta, jag vill vara framåt och not give a fuck. Men å andra sidan behöver jag inte kräva någon vidare omställning av arbetslivet för att passa mig. Jag behöver bara önska ett bättre sätt för mig att bli sedd, för jag orkar inte ta kontakten själv. Kunde jag det skulle jag vara the big star in here, nu är jag bara en fattig slacker.

This entry was posted in seriöst, vardag and tagged , , . Bookmark the permalink.

52 Responses to Don’t take my blygness for drygness

  1. Isobel says:

    Baby, jag tror att väldigt många flera än man tror är sådär. Herregud, jag känner fortfarande av det trots all ytlig success och whatnot. Jag vågar inte ringa till folk, jag förtränger brevet från försäkringskassan och tar hellre inte ut några vabpengar än att ringa dem och försöka reda ut grejer, jag är övertygad om att även stadiga uppdragsgivare egentligen tycker att jag är en medelmåtta, behovet av bekräftelse kan aldrig fyllas. Men det blir bättre. Faktiskt. Lite i alla fall. Och jag tackar varje dag för internet.

  2. Precis det störiga, jag tror också fler än man tror är det, men också att det finns en bred skala att pendla på – där jag väl inte skulle klassa mig som värsta fall men ändå värre än ”normalt”.

    Visst blir det bättre – men samtidigt ökar antalet situationer för mig att vara nervös för. I vilket fall känns det som att det viktigaste inte är att försöka framställa mig själv som så jävla skadad utan att låta det vara sagt att varken jag eller nån annan skall tas som självklart framåt bara för att man spelar det när det krävs.

    Kommer mer storanalys också.

  3. Johan says:

    Så sjukt bra skrivet och förklarat! Jag känner igen mig väldigt mycket, även om problemet inte är riktigt lika allvarligt för mig. Jag drar mig för att ringa till företag för att säga upp abonnemang och liknande, för jag tycker det är jobbigt att prata och argumentera med människan på andra sidan, och bangar ofta på utekvällar pga oro över att verka ”konstig” inför nya människor. På jobbet är inte detta något problem, för där vet jag att jag är duktig på det jag gör, och kan luta mig mot det (som med din scenpersonlighet.)

  4. 30+ says:

    Det absolut viktigaste som man inte får glömma bort är att man alla dessa motstånd till trots inte är någon jävla sopa till människa.

    Som du säger, det är inte ”att bara ta sig i kragen”. Det är systemfel som kan få den mest ihärdige att tröttna.

    Keep that self-esteem flowing.

  5. Anders says:

    Tack för att du delar med dig så mycket, det är väldigt kul att få läsa. Fick mig även lite mer nyfiken på dig som person, så nu har jag läst din RMX av Mansförtryck och Kvinnovälde, samt lyssnar på JLA! Att jag inte upptäckt detta innan måste betyda att du frontar för lite, t.o.m. på internet! Fronta mer! Du är ju asgrym.

    ”Try to be pure at heart, they arrest you for robbery,
    Mistake your shyness for aloofness, your shyness for snobbery”

  6. isabelle says:

    jag våndas alltid inför att ringa telefonsamtal. vi ska inte tala om när man ska göra intervjuer och prata med redaktörer. när jag råkar säga nåt som jag uppfattar som pinsamt eller stakar mig så fastnar liksom en obehaglig känsla i kroppen, som ett brännsår på näthinnan när man tittat på solen för länge. den försvinner liksom inte, och när som helst kan man påminnas av hur jobbigt det var att faila i en social situation. en av världens bästa flykter från den där sociala paniken är tyvärr alkohol, har jag märkt.

  7. Julia says:

    Word på typ alla plan.

  8. Panam says:

    Min lösning har varit att ta bloggpersonan, hon som verkar jävligt orädd och utåtriktad, och göra det till min scenpersonlighet även AFK. Alltså, samma person som jag var när jag stod längst fram på dansuppvisningar eller hållit tal eller spelat teater eller nu debatterar och blir läst får vara personen som ringer ett jobbigt samtal eller går till ett läskigt möte.
    Inte den riktiga Elin, för hon är ju skitskraj.

  9. p. says:

    fan vad fint skrivet.

    känner igen mig väldigt mycket & passar på att säga att jag gillar din blogg

  10. Måns says:

    Bra skrivet! Jag förstår precis. Tänker på för väldigt länge sedan när jag började jobba på ett ställe som innebar väldigt mycket telefonsamtal. Jag hade rätt ordentlig fobi för just telefonsamtal…
    Märkligt nog gick det att träna upp, men lätt var det inte, och praktiken till trots är det fortfarnade rätt slitsamt att ringa ”officiella” samtal. Men övning ger färdighet. Och man måste faktiskt våga utsätta sig även för det jobbiga, det går från att vara ohanterbart till att bli hanterbart.

  11. Karin says:

    Oj så jag har fått jobba med precis det du beskriver, men framförallt den där förmågan att fokusera på det mest pinsamma som man gör, eller får för sig att man gör. Jag har gått runt och burit på händelser som utspelat sig för många, många år sedan och som jag inte kan släppa. Som jag spelar upp om och om igen som för att trycka ner mig själv och inte få för mig att jag är eller kan något. En egen inbygd kritiker som granskar vart enda ord och steg jag tar.
    Men nu har jag börjat skita i det där, mycket tack vare att jag har människor runt mig som säger att jag faktiskt har något att ge och att jag duger alldeles utmärkt.
    Nu vill jag inte slänga ur mig någon klyscha om att det är ju du också och du kan så mycket mer än du tror, utan jag kör på att jag tycker det är j-vligt viktigt att du säger det här. Att våga berätta och få folk att inse att det inte är så lätt att passa in i den sociala mallen som vi alla förväntas fungera i per automatik.

  12. Kwest says:

    Här kommer ett tips som jag snott nånstans:

    Love everyone, ur någon sorts världslig aspekt i alla fall

    Care about other people, stop caring what they think of you.

    What other people think of you is none of your business. Det ligger i deras huvuden och egna nojor och dylikt.

  13. jonna says:

    word! det där hade ju lika gärna kunnat vara en beskrivning av mig. shit jag har dimmiga minnen av jobbiga ögonblick från dagis på repeat ibland. men vi jobbar på det..

  14. Elin Alvemark says:

    Jag brukar tänka att jag inte kan göra något åt min paralysering inför det jag tycker att jag måste. Jag ligger i sängen och lider som ett as och låter själn slitas i trasor. Sen inser jag att jag kan slippa det. Om jag går upp ur sängen. Alltså det ofattbara!!! Att jag kan slippa det. Å ja menar. Jag har typ haft ångest hela tiden de senaste tio åren. Men just den där grejen. Att jag kan få slippa det. Om jag går upp ur sängen. Det gör det värt det. Fattar du? Maila gärna mig. peace.

  15. Pingback: Deepedition » deeped noterar några bloggposter

  16. Kwest says:

    ”Care about other people, stop caring about what they think of you.” Skulle jag ju skriva.

    Sen ska jag citera ännu en gång, Churchill har väl sagt – fritt översatt – att det oftast är mer plågsamt att ligga och våndas än att faktiskt gå upp och ringa det där samtalet. Eller att gå upp ur sängen, som Elin skriver. Då kan det bli bättre. One

  17. erik says:

    tack för detta. jag känner igen mig väldigt mycket t.ex. att jag måste ha ett ”pep-talk” med mig själv inför i stort sett varje telefonsamtal som inte är till någon jag känner väldigt bra; att jag då och då fortfarande skäms över situationer när jag var 8-9 år och som ”objektivt” sett ”borde” betraktas som skitsaker;jag flunkade 15 högskolepoäng förra hösten pga att jag inte kunde förmå mig själv att prata med kursansvarig. och nu sitter jag här i en ny stad där jag knappt känner någon och ska börja läsa, ja det är sant, juridik! men det känns väldigt rätt konstigt nog, trots allt prat om muntlig framställning. jaja det ordnar sig nog, tack för jag fick babbla av mig i stressträsket.

  18. Sleepless says:

    Tack för ett jättefint inlägg! Vi borde alla dela med oss mer av sådana här saker. Varför gör vi inte det?

  19. Kwest says:

    Det ska också finnas något som är viktigare än din egen rädsla – det stavas mod.

  20. Ylva says:

    Tack och hjälp vad man känner igen sig.

    Min lösning var en vän som trots att det blir fånigt, urvattnat, överanvänt, talar om för mig hur bra jag är varje gång. Även om det blir en vanlig fras, så går det till slut in. Bit för bit :)

  21. Anna says:

    Åh, det här är så fint skrivet. Inte nog med att jag känner igen mig så slog det mig också att de där människorna som man uppfattar som dryga kanske egentligen bara är blyga, precis som jag. Vilket egentligen är rätt självklart men som man ändå tappar bort mest hela tiden.
    Fint iallafall. Och hoppas du hittar något sätt att ta dig ur det.

  22. JOV says:

    Klara satt precis och läste texten för mig. Jag känner dig ju ganska väl nu, och du har väl då och då poängterat detta på något sätt. Men jag har ju alltid förstått. Jag vet ju att du inte frågar saker för att du inte bryr dig, eller för att på något sätt inte bryr dig. Det är skönt.

    Känner igen mycket. Kunde ligga i veckor (och år) och tänkte på saker jag sagt och gjort. Och ofta halkar jag efter.

    Men någonstans går det att ta sig ur. Men hur ska du kunna veta det när du är så inne i det. Jag hoppas också du hittar något sätt att ta dig ur det. Och du behöver ju verkligen dig själv i detta också. Och såklart behöver man stöd på vägen. Därför kanske det ibland kan vara bra om andra vet hur läget är.

    Förut sa jag alltid hur det var med mig, till mina jobbkamrater. De var säkert asless på mig. Men så visste de allt, och jag kunde vara mig själv och andas ut.

    Bla bla! Klara tycker jag skriver för mycket (min dator är inte på). Haha.

    Lycka till, my man!

    /Joven!

  23. sjukt mycket datalove detta. och besöksgädda stor som halva vättern.

    tack.

  24. lina says:

    med betoning på extra datalove:
    gustav, ifall du undrar så var du lika bra IRL som du är på bloggen, om inte lite bättre IRL. mest bara en liten inflikning.
    jag jobbar på det här med att sluta vara den som läser men aldrig kommenterar och varför inte linda in den första i mycket, men uppriktigt, smöreri? trots allt en naturlig talang på det där, eller nåt.

    känner igen mig i många delar av texten även fast jag inte närmar mig social fobi, snarare mina good ol’ skygghetstendenser och min rädsla för att misslyckas och att hellre leva sig in i en slags roll som ”den misslyckade”. enklare så, blir som en slags acceptans mot att man inte är så fantastisk.
    vet fortfarande inte om det är så bra men känns enklare för tillfället.

    om den här kommentaren är givande eller inte har jag ingen aning om men äh, jag tog oskulden i att kommentera?

    p.s, ser fram emot att våldsgästa cliquen när jag väl lyfter arslet från köpenhamn till götet.

    /skumma bruden som du/ni hängde med sporadiskt på norberg

  25. johan says:

    Mycket fint skrivet!

  26. puffan says:

    Jag lider också av social fobi. Och din beskrivning av ”fenomenet” är helt otroligt träffande! Jag känner igen mig i varje ord, och önskar att det var jag som kunde beskriva känslan sådär bra (avis? hehe). Men ofta har jag svårt att hitta ord och då blir jag så glad när jag ramlar över sådana här texter.

    Bra skrivet!

    Jag var tvungen att länka hit från min blogg. Hoppas det är okej!

  27. Lina: våldgästa uppskattas. bring it on!

  28. Ivar says:

    Blir mycket berörd! Du skriver bra och sätter fingret på det viktiga.

    Ibland undrar jag om man är mest rädd för att lyckas eller för att misslyckas. Och jag tänker ibland att det där med slacker och duktighet kanske är två sidor av samma mynt. Båda handlar om ett problem med kontroll och arbete. Rädslan för att inte vara bra nog. Det är den som driver duktighetsmänniskorna nära utbrändhetens rand (även om man kan hamna där ändå givetvis) och slackerpersonerna till stressad apati.

  29. Ivar: Tack!

    Kontrollfrågan var Exakt vad jag ville åt! Eller ja, en av de sakerna. På gång med mer där.

  30. Pingback: Slackerkillar och duktiga tjejer « Ozymandias Suspensoar

  31. Mattias says:

    Min situation liknar. Jag är förvisso rätt social; för social. Men jag klarar inte av att söka jobb, söka bidrag, få klart mina studier eller ta tag i andra viktiga saker (som att på riktigt kämpa för den där doktorandtjänsten jag skulle vilja ha).
    Jag tror jag är rädd för att misslyckas och när det gäller arbeten, rädd för att jag skall vara tvungen att trampa på mig själv för att passa in i en efterbliven företagskultur (Jag heter Mattias, jag är pigg käck och framåt! HEJ!).

  32. Hemlig says:

    Hejsan.
    Du borde vara ändå glad över dig själv och stolt tycker jag=).
    För jag vet inte och kommer nog aldrig ta reda på vilken sjukdom jag hade/har men den gör allt dåligt mot mig.
    Jag vågar inte gå ut, jag vågar inte träffa folk, jag vågar o vill inte jobba.
    Jag hade ett PERFEKT liv, den bästa flickvän man kan ha i hela världen, jag gjorde ett litet misstag , vi alla gör misstag vi är bara människor men den misstagen har jag nu fått äta upp rejält.
    Utan henne är jag ingenting, jag var rädd o blyg o allt från alla, men när jag var med henne så kände jag mig så stolt så stark, vi hade ett långt förhållande och efter detta känner man/jag att man kan inte försöka igen för då tänk om det händer samma sak.
    Jag har de där problem som kan ej jobba (kan ej säga direkt nu varför) gillar inte vara ute här , o bland folk, sitter bara på rummet hela tide, gör ingenting, mår skit, har funderat på självmo**,
    Livet är inte alls lätt, och hade jag vart fortfarande tillsammans med henne kanske så hade jag inte vart sånhär, jag var då deprimerad också men inte såhär mycket, och nu handlar inte allting om henne men jag menar hon var en person som jag älskade o älskar mest av allt o alla på denna jord, o kommer ”Aldrig” älska någon eller våga älskar lr nåt överhuvudtaget.
    Jag önskar ibland att något (vad som helst) hände så att jag do* för jag vill verkligen inte leva, jag har inget att leva för.
    Har funderat på o öppna blogg men aldrig blivit av.
    Men för mig jag var sjuk o deppad lite när jag var med henne och nu när hon lämnade mig efter alla dessa år så är det helt kört helt katastrof, jag hoppades på henne o det skulle bli nåt med vårt liv (kanske ett litet barn) lr så, men nu har jag insett att det är ingen i världen som älskar en, allting på denna jord är lura, låtsas gilla vänner hit o dit, (utseendefixerade människor) allihop.
    Jag önskar jag inte föddes o det menar jag verkligen.
    Förlåt visste inte vart / hur till vem jag skulle skriva säga så jag skrev det här.

    Men du killen jag önskar dig all lycka o hoppas allt ordnar sig för dig,
    Ge inte upp försök försök o åter försök.

    //Sårade-Ängeln.

  33. Väldigt angeläget och bra inlägg, som jag tror väldigt många – inklusive jag själv – kan känna igen sig själva i.
    En kommentar, med risk för att hamna i ryck-upp-dig-träsket. Du skriver att det inte går att behandla den här fobin, som man behandlar andra fobier; genom att successivt utsätta sig för det man är rädd för. Men det gör det ju faktiskt. Du behöver inte ringa och fråga om du har gjort bort dig igen, men du kan hälsa på de där människorna du känner igen. Du kan fråga dina vänner hur de har det. Du kan börja ”tränga dig på”. Det är så jag känner mig varje gång jag tar initiativet till en social kontakt, att jag tränger mig på. Men jag har börjat göra det ändå, och oftast är det ju uppskattat.

  34. HeMo (fantastisk förkortning!):

    Ja alltså med vänner är det ju oerhört mycket lättare. Det är väl egentligen det enda området det blivit lättare på, men också rätt mycket lättare. Däremot har det fläckats lite av att fler vänner och kontakter skapat i sin tur fler ytliga bekanta som jag inte vet om jag alltid ska hälsa på etc. Blabla.

    Men när jag skrivit in något jag i efterhand tyckte lät konstigt i en jobbansökan finns ingen chans att hälsa igen liksom. Där tror jag det mer handlar om att sluta betrakta det som fel och konstigt. Öht inte bry sig. Men teorin ger ju inte praktik på en gång så det går långsamt ännu.

  35. Fia says:

    Jag blir så ledsen över att det är så många som känner igen sig, och så även jag. Dock inte alls på samma nivå.
    Själv var jag dumdristig nog att söka in till journalistprogrammet, trots min blyghet och trots min telefonfobi. Jag förvånas varje dag över att jag tog mig igenom de tre åren och att det dessutom blev lite lättare för varje gång jag tvingades göra intervjuer och utsättas för psykiskt jobbiga situationer. Nu sitter jag dock här med fast jobb som reporter och även om jag nu kan gå in i min jobbroll och ringa både politiker och myndighetspersoner och vd:ar är det alltid med en tvekan och jag har svårt att tro att den tvekan och osäkerheten någonsin kommer att försvinna helt.
    Jag antar att det jag vill säga är att det var riktigt bra skrivet. Jag hoppas och tror också på det som Måns skrev om att det går att jobba upp ”från att vara ohanterbart till att bli hanterbart”.

  36. anna says:

    det är otroligt hur en kan känna sig som den enda i världen som inte kan gå upp ur sängen, ut ur lgh, ut i världen o ”ta tag i sitt liv”. skönt att läsa din text o av inläggen ana vad som borde vara uppenbart, att fan, det är många som kämpar med det här.

  37. Pingback: Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G » Blog Archive » Reloaded AK.

  38. Teresa says:

    Hade en lång fajt med mig själv om ifall jag skulle våga tränga mig på och kommentera eller ej, sedan kände jag mig som en parodi på mig själv – kort sagt känner jag igen mig. Mina senaste åtta år har varit en enda lång rad av olika försök att parera skräcken för att möta verkligheten och arbetsmarknaden (”Men om jag går en KY-utbildning? Med praktik!”).
    Det jag kommit fram till är att det är värdelöst att försöka ”rycka upp sig”. Det enda som funkat för mig är att fylla batterierna med att göra saker jag vill göra istället för måste. Psykologhjälp är ju inte helt illa det heller… Fast det tog ett år av att inte jobba, inte söka bidrag utan bara sitta och stirra in en vägg (försörjd av hårt prövad sambo) innan jag kom så långt. Mår bättre än någonsin nu, men kämpar fortfarande med varje telefonsamtal, varje blogginlägg etc etc.

  39. Teresa: På mig är det svårt att tränga sig på. Jag är bara glad för alla kommentarer.

    Blogginläggen verkar du inte behöva kämpa med, jag läste nyss det du skrivit om Mad Men och det var asbra. Men det är ju lite the curse, att det verkar så lätt utifrån – vad vet jag om hur det går till att skriva ihop det.

  40. E says:

    Som så många andra ämnen på denna blogg: VIKTIGT! Glad att du tar upp det.

    Själv är jag supersocial, tar plats och uppfattas nog som ngt av en primadonna. Det har varit mitt skydd, så länge jag kan minnas. Jag tror inte ngn anar att jag ständigt är skitskraj att folk inte ska gilla mig, att ngn ska uppfatta mig som korkad eller dryg, att jag ibland behöver en halv dags mental förberedelse för att ringa ett samtal eller att allt mitt pladder är ett sätt att styra samtalen, att ständigt vara moderator för att slippa frågor och situationer jag inte har kontroll över.

    Vad jag vill ha sagt, och många m mig här ovan tror jag, är att de dagar man ligger där i sängen, stirrar i taket, känner sig helt jävla värdelös och inte kan förmå sig själv att ta tag i något, så ska man komma ihåg att man inte är ensam, att man inte är den enda som känner sig så, även om det känns så.

    GI, jag har följt den här bloggen i snart ett år nu: Tveka aldrig över din egna förmåga!

  41. Lurker says:

    Det där du skrev i en kommentar ovan om att hälsa på bekantas bekanta, jag tror nog att alla blir glada av att du vill hälsa – sen är det ju det gamla vanliga dilemmat om man som kille ska krama tjejer man i princip bara presenterat sig för tidigare. Skaka hand igen känns ju omåttligt stelt. Trodde tidigare att alla gillade att bli kramade men så är ju inte fallet haha…

    Och för att delta i diskussionen, jag är riktigt social med rätt bra självförtroende i verkliga livet men det är här på internet och i bloggarna som jag aldrig vågar skriva något! Har kasst internet-självförtroende, vill kunna se/höra och få feedback från personen jag pratar med… :/

  42. E: Jag daterar din första kommentar här till 19 augusti förra året. Ha, mer på pricken ett år!

    Men tack förstås. Det var fint sagt.

    Lurker: Du säger nåt intressant. Det blir lite uppföljning på det.

  43. Sil says:

    Helt fantastiskt skrivet. Jag började gråta när jag läste det – oavsätt hur många gånger det händer blir jag lika häpen och ledsen varje gång jag inser att jag inte är ensam i att känna exakt sådär, att andra också lider av det samma.

    Trots att i samhällets ögon är jag mycket bättre (har jobb, inte sjukskriven, har lägenhet, betalar räkningar), har egentligen inget ändrats känner jag själv – i skrivande stund velar jag inför att hämta ett paket som legat en vecka redan, eftersom det är läskigt att behöva deala med personalen på poststället.

    Jag skulle önska att ingen andra behöver känna sådär, jag blir ledsen över att andra ska känna så. Samtidigt är det en tröst att det inte ÄR bara jag. Ett paradox jag inte kommer ifrån.

  44. Pingback: Det är jag som kör nu! « TUSEN MILJONER

  45. Pingback: Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G » Blog Archive » Bakom rasismen finns orsaken.

  46. Maria Lj says:

    Alldeles riktigt skrivet och kommenterat. Ni är fantastiska allihop!

    Och vilken himla tur att vi äntligen i slutet av 1900-talet återfick en skriftbaserad samhällskultur, efter nästan ett århundrade dominerat av föreningsmöten, staketsnack och telefonpladder.

    Det var några årtionden när jag höll på att förtvivla, därför att mitt sätt att meddela saker till vänner, företag och myndigheter – att skriva bokstäver på en A4 och skicka i ett kuvert med frimärke på – verkade så enormt udda, på gränsen till hybris, och gjorde folk så besvärade för att de måste svara i samma stil. Nu är det inget mysko med att man hör av sig per epost eller nåt.

    Men fortfarande finns det ju många områden där det inte går att komma någon vart utan att ta till den där jävla telefonfan. T ex om man tror att man måste rehabiliteras till normalitet (jag har gett upp, det är ingen idé, finns bättre saker att använda tid och pengar på, men ni som är unga bör ju kanske fundera på saken). Ja, då kan man ju bara boka tid hos terapeut eller liknande om man ringer…

    Lycka till!

  47. ÅS says:

    Det är lite faschinerande o läsa vad olika saker människor är rädda för! Och det ger oxå en känsla av att man inte är ensam om att ha ett problem och att ”mitt” problem inte kanske är så konstigt!

    Själv har jag förstått att jag nog lider av social fobi, och haft det i princip ända sen skolåldern! (är 42) Men jag kan säga oxå som tröst till andra att det kan gå upp o ner.

    Vilket det gjort för mig! Ibland är det starkare, ibland är man symptomfri o ibland kommer det tillbaks , som just nu för mig! Tror att olika sorters stress kan utlösa det, vilket nog är fallet hos mig! O i somras förlorade jag mitt jobb o studerar nu o det är en påfrestning om något, ekonomiskt, känslomässigt, socialt!

    För min del upplever jag det som absolut jobbigast att medverka på möten, behöva presentera sig i grupp eller prata en efter en.Därför har det ofta varit riktigt jobbigt att medverka vid jobbmöten tex. o man försöker ibland undvika att vara med. Just det att vänta på sin tur e förjävligt och bygger upp en hemsk spänning.
    Även att prestera inför grupp,stå framför, tala, eller skriva inför andra el någon, sånt kan utlösa panik! Även att äta med andra som vid lunch. Går hellre iväg o äter själv, vilket gör att folk, eller det känns så, att de uppfattar en som udda! Just det här att äta med andra har alltid ”haunted” mig, även under perioder när jag inte haft så mycket besvär annars!

    När det vart som värst, har det varit svårt att gå o handla, man får hjärtklappning i kassan, eller panikattacker på tunnelbanan.

    Men jag har aldrig haft någon rädsla för telefonen, känner mig konstigt nog säker där, eller att skriva såhär på internet. Har inte heller haft så stora problem med att gå på fester (kanske för att det är alkohol då, kanske), gå ut o dansa är inte heller problem. Alltid gillat det o fester!

    Och kan uppplevas som väldigt pratsam i sällskap.(det kanske är ett skal!) Har inte heller haft så svårt att spela teater (på scen) eller dansa på scen. Visst kan man vara väldigt nervös. Men det har liksom mera varit en adrenalinkick som varit positiv.

    Gå på intervjuer funkar oxå bra! visst nervös många gånger, men känns inte som problem.

    Det är så konstigt hur det slår, och hur syndromet kan vara så olika. För mig, för andra. Har i princip inte berättat för någon om detta. Inte ens familjen vet något. Det är väl det att det är lite skämmigt och man vill inte upplevas som konstig! Det är sån press i samhället o arbetslivet i dag att man ska vara ”supersocial” o om man inte är det så skäms man. Kanske är det så att ”vi” med detta problem har en större känslighet, ”tunnare hud”, gråter sällan men lättrörd, sen har man väl ett väldigt stort kontrollbehov och är sin största kritiker.

    Och man kan bli väldigt förbannad på sig själv för det!
    Sen visst kan det bero på saker som hänt i barndomen om man tex blev mobbad el så. Själv råkade jag ut för många skolbyten o trakasserier ifrån både killar o tjejer, parat med det konstiga att många killar gillade en!
    Men att göra sig själv till offer hjälper inte!!
    Jag tror definitivt att med rätt behandling kan man bli av med det!Kan va svårt om man har ont om pengar.men det finns en del gratishjälp. Kan tipsa om sidan http://www.terapisnack.com
    Där får man en gratis onlinebok oxå.

    Många pratar om rädslan för att misslyckas. Men för ”oss” med denna problematik, kan rädslan för att lyckas vara minst lika stark!! Att då bli uppmärksammad, bedömd, kritiserad, kan kännas övermäktig! Ännu värre om man blir offentlig o igenkänd!! Det är jobbigt när man har så många drömmar o vill så mycket, men vågar inte för att man kan misslyckas , el lyckas! Det skapar oxå en ångest o en känsla av att sitta fast!!
    Har själv massor av drömmar om eget företag, konstdrömmar o att kunna leva på att skriva, fota, göra konst, grafisk form. m.m. men då måste man ju ut där o sälja sig själv o det är fruktansvärt svårt!!!!
    Det är lustigt att det kan vara så komplext oxå att i vissa lägen funkar man bra, men inte i andra och att det även kan gå upp o ner dag för dag. Tycker jag blir ännu känsligare före mens, vid pms. Ibland kan man tom upplevas som kaxig, tuff o dominant! Hur går det ihop????

    /ÅS

  48. Pingback: Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G » Blog Archive » Siffror och ålder och allt det där

  49. Lotta says:

    men herregud är det julafton idag? att läsa dessa rader från dig och andra som känner likadant som jag (med vissa skillnader här och där) är fantastiskt. jag har kännt att social fobi är så ute på något sätt. särskilt när man har fyllt trettio och borde ha koll på hur man för sig bland folk. det absolut största dock, är detta ältade som du beskriver. ältandet av det man sagt och gjort, varje dag, varje kväll. det stjäl våra liv! jesus i himmelen. jag är inte ensam. tack.

  50. Pingback: Nerd Life Deluxe B-L-O to tha double G » Blog Archive » “The check is in the mail”

  51. Anna says:

    ”Vet du hur många saker jag sagt som jag minns och våndas över än idag? Saker från lågstadiet minns jag och skäms för.” Låg senast imorse och pratade med min pojkvän om just detdär, då han inte riktigt förstår min sociala fobi och inte förstår den ångest den bidrar med gällande ALLT socialt umgänge; nuvarande, kommande, eller dåvarande. Alla mina minnen, alla, nöts med ångest över allt dåligt jag gjort eller sagt inom samma period. Den ångest som din flickvän beskrev i sitt föregående inlägg, där depressionerna gjorde det svårt att gå i skolan etcetera, är något jag erfarit i flera år (distanskurser på universitet ftw). Men vad gör man, när politikerna vägrar se en som en högpresterande individ vars prestationer inte kan utföras på samma arbetsplatser som alla andra ”vanliga människor”, utan ser en som just en ”slacker” som vare sig vill eller kan arbeta? Tar Björklunds krav som ett direkt påhopp.

Comments are closed.