Don’t take my blygness for drygness

Angående den stora datalovegrejen förra veckan nämnde jag det. I uppföljartexten om bloggprops nämnde jag det. Jag har nog hintat rätt mycket tidigare också, precis som jag ibland gör i vardagssamtal. Det slog mig så idag att det Panam skriver i sin BT-krönika gör det än mer relevant att skriva ut det ordentligt.

Om social fobi alltså.

Det finns ju ett skäl till varför jag sitter här utan nåt jobb annat än att ibland bli inringd till äldreboendet, utöver att bibliotekarier inte har det så skoj just nu. Ångesten att ringa runt eller bara skriva ett personligt brev till faktiskt annonserade tjänster är nämligen fetare än din morsa. Samma skäl var det som gjorde att jag var för sen att höra av mig till soc när det krävdes, samma skäl att jag inte sa ifrån när jag ändå misstänkte att de hustlade mig på kontoret i min gamla stadsdel och tyckte jag skulle söka från Centrum istället. Jag hade kunnat ringa så fort jag fattade att jag skulle behöva hjälp, men jag ligger hellre still i sängen med ångest än utsätter mig för ännu värre ångest. Jobbar hellre kvar på åldreboendet jag harvat på varje sommar trots att det ger mig samma sorts ångest att vara där.

Jag får oftast anstränga mig för att betona hur allvarligt det här är, vilket enormt hinder det är i mitt liv. Hur många omvägar det kostar mig och hur mycket jag skiter i att göra alls. Precis som när det gäller ätstörningar är det nämligen inte vattentäta skott mellan det normala och det som börjar ta över en helt. De flesta brukar känna igen oron över det sociala, rädsla att göra bort sig och så vidare. Men det är bara att ta sig i kragen och göra! blir inställningen från den som bara lite känner igen sig. Nej det är ju inte det. Och man känner sig ganska värdelös när man börjat intala sig detsamma själv också. Varför kan jag inte bara göra?

Det var ganska jobbigt att läsa en del kommentarer på Panams inlägg om duktiga flickor och slackermän. Mest jobbigt att redan vid läsningen förvänta sig att dessa kommentarer skulle komma. Jag vet ju vad hon menar och det är ju självklart att inte en käft kan veta något om oss, eller ens menar oss specifikt. Men det låg där och skvalpade att jag bara är en lat slacker som tycker det är rätt bekvämt att ha en mamma som fixar. Kan ju ingen veta något annat heller! Panam skriver senare att jag är bra på att ta ansvar för att prata om våra känslor. Det är väldigt fint men också till viss del ett resultat av mitt problem. Att inte veta tar knäcken på mig så jag måste fråga henne rakt ut vad som är på gång. Men det är bara med henne jag skulle klara det alls.

Jag får oftast anstränga mig för att betona allvaret, eftersom jag frontar rätt bra på detta internets och inte sällan står på scen hävdar mig, helt ensam inför massa folk. Få som förstår hur det går ihop. Men det är där gränserna börjar synas mellan vanlig blyghet och fobin. Jag kan stå på scen eftersom det är en scenpersonlighet. Att var inför mycket folk är bättre än inför lite folk eftersom det är ett lyckat och självklart sammanhang till skillnad från en konstig flopp. Jag kan hävda mig på internets för att det finns tid att tänka och ingen ser mig i ögonen. Utan internet hade jag nog ärligt gått under helt. Men även där är jag dock nervös och måste gå in och stalka din Facebook-sida för att se om du varit inloggad alls ifall du inte svarat mig på ett par timmar. Går och väntar på hatkommentarer och kommer antagligen ta åt mig om de kommer. Vet du hur många saker jag sagt som jag minns och våndas över än idag? Saker från lågstadiet minns jag och skäms för.

Jävligt rädd för vad andra tycker. Och ändå vet jag varje gång jag inte vågar prata med dig, inte ens vågar hälsa på dig för att jag inte vet om du minns mig eller om du tycker vi borde hälsa ens, att du antagligen tycker jag är jävligt dryg som inte hälsar eller pratar med dig. Jag vet att vänner tycker jag är självupptagen när jag inte frågar dem om deras liv fast det bara beror på att jag tror jag ska vara påträngande.

Till skillnad från en fobi som till exempel mot något djur kan jag inte komma någon vart genom att utsätta mig för situationer gradvis. Långsamt närma sig och peta på en råtta till exempel, för att se att den inte är farlig. Det är ju nämligen nästan omöjligt att faktiskt få veta om man har gjort bort sig genom något man sagt eller gjort utan att göra bort sig ännu mer. Så fortsätter alla telefonsamtal att vara som att gå i mellanstadiet och ringa för att fråga chans på den mest populära tjejen i klassen.

Panam:

– Alla kan och vill arbeta med något, på något sätt, sa min kloka läkare när vi pratade om dagens arbetsmarknad när jag var på väg ut i livet som nyutexaminerad.
Ingen väljer självmant ett utanförskap. Men en arbetsmarknad med 40 timmars arbetsvecka, dagtid, vilket arbete som än finns tillgängligt, passar inte alla. Ett samhälle baserat på standardiserade krav, utan anpassning efter individuella förutsättningar och behov, kan aldrig bekämpa utanförskap.

[…]

Det enda vi kan göra är att tala högt om det. Precis som Ann Heberlein gör. Kräva mer vård, mer resurser och ett samhälle som anpassar sig efter individernas behov och inte tvärtom.

I mitt fall vill jag anpassa mig. Jag vill inte ha detta, jag vill vara framåt och not give a fuck. Men å andra sidan behöver jag inte kräva någon vidare omställning av arbetslivet för att passa mig. Jag behöver bara önska ett bättre sätt för mig att bli sedd, för jag orkar inte ta kontakten själv. Kunde jag det skulle jag vara the big star in here, nu är jag bara en fattig slacker.