Igår var jag på terapipremiär (ja du vet för detta). Det började väldigt dåligt eftersom jag hamnade på fel plats och blev en halvtimme försenad pga dubbla adresser på hemsidan, och fick ringa prick den tid jag skulle komma och säga att jag var lost. Precis såna situationer jag fruktar mer än något annat (nästan), men eftersom jag får mer ångest av att inte hålla ett avtal var det tvunget att ringa och meddela generat. Och en gång till när jag ändå inte hittade rätt.
Det var bra, i alla fall, jag ska inte gå in på det just nu men jag tänkte nämna att jag bland annat pratade om mitt dayjob i äldrevården och vad som är problem för mig där. Jag kom nämligen på att ifall all ångest för det sociala upphörde skulle jag kunna tycka om jobbet, vilket var en minst sagt underlig känsla. Ja, sen kom jag ju på att arbetstiderna är fucked up, att jag är springvikarie samt att det ofta är mördande tråkigt. Idag fick jag även återuppleva den kanske viktigaste punkten – att arbetskamraterna skrämmande ofta uppvisar främlingsfientlighet eller ren rasism.
Du vet det har bränts bilar på Hisingen (bland annat) på sistone. Kul det, jag har varit skitnervös för den saken på jobbet eftersom det är ett sånt jävla typiskt ämne att sitta och fikadiskutera. TV4-samhället och mitt jobb är samma sak. Det är bara TV4 på morgonen och förmiddagen, och nyheterna där har sånt fokus.
På något sätt har dock det värsta snacket uteblivit. Kortfattat förfasande har varit allt, och min rädsla för att än en gång hamna i situationen där jag blandar ångest för finsk stämning och skuld för att inte ha förmåga att säga ifrån har låtits vila. Jag hade nästan glömt det!
Idag fick jag en smocka på en gång.
Under förmiddagsrasten där man vanligen äter frukost ihop börjar ordinarie anställd A orera om bränderna. Om att bo i Biskop, där det bor så mycket invandrare. Och jag känner det komma, känner det lång väg. Hon går inte till Friskväderstorget nå mer, hon är för rädd. Där är ju så mycket invandrare. Jag handlade ibland, det fanns nån mataffär, så satt de där de svarta sakerna. Och kjolarna de snubblar runt i. Är inte du rädd? Hon söker på allvar bekräftelse. Intill henne sitter den invandrade kvinnan som haft praktik på avdelningen i fyra veckor nu (och gör ett bra jävla jobb, samt förstår långt mer svenska än de insett även om det är lite knepigt ibland). Hon säger inte heller nånting.
Mja, jag säger förstås nånting, inte helt ingenting.
Nä jag är faktiskt inte rädd (lögn), i alla fall inte för invandrare. I så fall mer för grupper av unga män i allmänhet. Men jag tror att det gör mer skada än nytta att vara rädd, även om det är statistiskt sett större risk att råka ut för nåt som man.
Säger jag. Skamsen över att inte kunna med att protestera skarpare ens när det är så oförskämt uttryckt, och med praktikanten där. Men jag kan verkligen inte, inte bara för att det kan bli dålig stämning utan också för att jag inte direkt kan hänvisa till att vi faktiskt har invandrare närvarande utan att det i sig blir helt fucked. Och en av de värsta rasistsvador jag hört på arbetet var uttryckt av en kille från Syrien (tror jag, det är en osäker andrahandsuppgift). Praktikanten skulle lika gärna kunna ogilla alla med mörkare hud. Eller Zigenare. Romerna är ALLTID längst ner på skalan, och det är knappt o-PK.
Ordninarie anställd B avleder ämnet lite, när hon säger att hon är uppvuxen i hooden, hon vet vilka de flesta är och säger alltid till när nåt gäng har fuffens för sig. Hon talar deras språk, uttrycker hon det, till skillnad från nån gnällig tant som hötter med fingret. Anställd A får ett frågetecken i fejjan, men sen kommer ett ahaaa. Ja du är finsk ja!
– – –
Anekdoter åsido. Även om min känsla är att jag är en kass individ som inte ryter till, måste jag trösta mig i efterhand genom att fundera ett slag på hur man faktiskt har chans att påverka dessa trångsynta. Jag är inte övertygad om att det är bäst att öppet påtala att det är en rasistisk svada som just fällts, inte när jag börjar föreställa mig hur A skulle tänka efter en sån replik. Skulle hon anse att jag hade rätt och ångra sig? Skämmas kanske, men skulle det vara av att veta hur fel hon har eller av att jag representerar det korrekta. Mitt har mot PK-begreppet ligger mer i användningen, det etablerade rätta tänkandet existerar och jag skulle åberopa detta mot hennes underklassargument.
Ivar skriver väldigt intressant om Danmark och hur klimatet ser ut där. Jag kan inte låta bli att relatera. Lite är det som att jag sitter och är Sverige och A är Danmark och inte en chans att dansken skulle låta nån jävla svenne tala om hur man får prata. Ivar länkar även till Eken som skrivit en bra jävel i DN om saken, i mitt tycke starkare som förklaring till SD och främlingsfientlighet än som motargument till deras ideologi – men det är ju så jag vill ha det. Hennes text ger också en uppfriskande känga åt Att Ta Debatten, som numera bara är en tom floskel. Men visst är det svårt att hitta rätt ingång?
På så vis är jag ändå stolt att bara kallt säga att jag inte är rädd. Att jag inte förstår varför jag skulle vara det, istället för att kalla min arbetskamrat A för något som bara kommer rinna av henne på en gång och sen få mig orolig hela dagen, veckan, året ut för att ogillandet mot mig ska spridas och jag blir utan jobb. Helt i onödan.
Men jag jobbar fortfarande på att kunna hala fram argument snabbare, att tillåta mig att vara mer syrlig och kanske främst att kunna kalla en replik för rasistisk utan att det blir ett personangrepp. Det är inte Sverigedemokraterna i sig som är rasistiskt, de har vissa sådana uttryck – men även dessa uttryck har ett ursprung och det är DET som ska angripas.
– – –
Nästa gång jag har terapisession ska jag berätta hur många av mina farhågor inför dagen efter som faktiskt slog in. Och att de ändå kanske inte var så illa.
5 Responses to Bakom rasismen finns orsaken